Mekaniska hoven ska göra banorna skonsamma

I knappt tio år har 58-årige Lars Roepstorff forskat om banunderlag inom rid- och travsporten. Han är landets ende professor i hästens funktionella anatomi och det vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala, SLU. Erkännandet inom ridsporten kom för flera år sedan och i bilagan Foder & Hästvård Travronden 2014 intervjuades forskaren Lars om den mekaniska hoven. 
Nu har arbetet kommit längre på vägen och tanken är att utbilda banpersonal runt om i landet. 
Den här apriltisdagen ska det göras mätningar i Halmstad och Lars Roepstorffs doktorand, Laura Petersen, rullar in på Halmstads stallbacke i en gul Volkswagen Transport och i skåpet ligger den mekaniska hoven som ska hjälpa hela trav-Sverige.
– Håkan B Johansson har byggt upp ett renommé som är toppbra, därför utgår vi från Halmstad i grund­en, säger Calle Johansson, kanske mer känd som ägare till Youana, men som även har bedrivit utbildningar tillsammans med Håkan. 
Det finns röster som påstår att det är helt andra geologiska förutsättningar – åt det positiva hållet – för att presentera en bra bana här?
– Jag vill nog påstå att många ­banor i landet har samma förutsättningar. Konstruktionen är viktig, men det går att göra jättemycket med underhållet, flikar professor Roepstorff  in.

Fem mätområden

Mekaniska hoven riggas upp och skjuts ned i marken. Lars mäter fem olika områden på en skala noll till fem:

Ytfasthet:
– Det översta topplagret, den stöt­en som sker när hoven landar.

Dämpning:
– 30-40 centimeter djupt material i marken och det är hur väl häst­en kan minimera belastningen.

Elasticitet:
– Kan hjälpa att dämpa, men kan också ge en energi tillbaka, lite som en studsmatta. Det här segmentet gör också att banan bibehåller sina egenskaper.

Grepp:
– För mig är grepp mer en friktion, eller som vi kallar det: skjuvmotstånd. Men det är också det som man normalt tänker på när man pratar om grepp, att hoven inte glider för mycket.

Enhetlighet
– Otroligt väsentlig! Det är egentligen de fyra ovannämnda egenskaperna men som det låter, att det ser likadant ut över hela banan. 

”Finns inget magiskt tal”

Produkten av den här forskningen är Hästnäringen test- och rådgivningscenter för banunderlag (HTRB), något som Hästsportens Nationella Stiftelse är ekonomisk garant till. 
– Produkten att mäta är helt klar, däremot är inte referensramarna klara. Aktiva och banskötare måste få lite känsla för dessa tal och lära sig vad de innebär.
Finns det ett exakt tal som illustrerar hur en bana ska vara?
– Nej, det finns inget exakt, ­magiskt tal. Maskinen är en referens och banarbetarna får bättre koll på vilken effekt som olika åtgärder får. Det handlar om att bygga upp en underhållsplan och det är inget man kan göra nationellt för alla banor då de har olika material och geografisk placering och därmed olika klimat. Underhållsplanen måste anpassas från bana till bana, säger Lars och fortsätter:
– Jag säger aldrig att en bana är subjektivt bra. Det vi gör är att leverera objektiva tal genom mät­instrument som banskötare sedan kan förhålla sig till och i en förlängning kanske till och med skriva i propositionen vilket underlag som kommer att erbjudas. Uppfattningarna hos aktiva om en bana är bra eller dålig beror på många faktorer: hur hästen trivs, hur resultatet blev och så vidare.
Tanken är att Calle Johansson och Håkan B Johansson ska utbilda banpersonal samt mäta värden runt om i landet.
– Målsättningen är att det, under organiserade former, ska finnas förutsättningar för banskötare att utbilda sig, säger Calle Johansson.

Hur ska det finansieras?
– Svensk Travsport har genom sin anläggningschef Karin Svensson gjort ett gediget arbete för att åstadkomma en bra utbildning över tid. Tidsplanen är igångsättning kvartal fyra i år. 
Än har inte duon varit ute på banorna.
– Nu i veckan, den 10 maj, hade vi en träff där alla banarbetare deltog och nu erbjuder vi möjligheten att mäta respektive banas underlag, men vi kan inte tvinga någon förstås.
Finns det inte en viss risk att banarbetarna i landet känner sig lite trampade på tårna?
– Vi gör inte det här för att visa hur duktiga vi är, vi gör det för hästvälfärden – för att minska skaderisken och att banorna ska kunna erbjuda ett så likartat underlag runt om i landet, säger Calle och Håkan utvecklar vidare:
– Många ringer mig redan nu och frågar om olika saker och det är så klart en fjäder i hatten, men framför allt roligt. Det är kul att försöka hjälpa till och jag kan lova att vi inte är fullärda, det räcker att komma till en annan bana som man inte är van vid så lär man sig nya saker hela tiden. 

Kan det här mätverktyget förhindra till exempel tjällossningar och liknande problem som gäckat flera banor i vårvinter?
– Nja, vädrets makter är svåra om det skiljer tio-femton grader på ett par timmar, men de nylagda banorna ska inte få tjällossning på samma sätt.
– Vissa omlagda banor har ett övre lager som på vissa ställen är 40-50 centimeter – ett lager som ska vara tio-elva centimeter, säger Calle. 
Hur mycket har den här forskningen kostat?
– Svårt att säga exakta belopp när det handlar om forskning. Men det ligger ju åtta-tio års forskning bakom det här. Att bygga ihop ­själva maskinen kostar ett par hundra ­tusen, så det är i sammanhanget inte så mycket. Det finns inga vinstsyften med det här, säger Lars.
Översatt till mer konkreta tal alltså omkring 20-30 miljoner kronor?
– Ja, om man lägger ihop timmarna så blir det däromkring. Men under dessa år har vi också samarbeten ute i världen och arbetet är finansierat av Stiftelsen Hästforskning.
Internationellt har Roepstorffs mekaniska hov blivit erkänd, framför allt inom ridsporten.
– Där är vi betydligt längre fram, där bygger det internationella ridsportsförbundet (FEI) upp en standard utifrån våra mätvärden.
– Det är värt att understryka; underlagen är olika för olika hästsporter men det handlar om hästar och de rör sig i grunden på samma sätt, säger Lars Roepstorff.