Sveriges ledande travtidning
ANNONS

Sagan om Lucifer Lane: "Vi gör rätt som drömmer"

ÖREBRO. Till vardags jobbar Christine Larsson med smörgåstårtor.
Numera är hon kanske mer känd som uppfödare, ägare och skötare.
Det är hon som ligger bakom Örebros nya stolthet – Lucifer Lane.

Publicerad:
Foto: Dennis Engelbo
Thomas L Nilsson är sambo med Christine och Lucifer Lanes tränare. Foto: Dennis Engelbo

I en vardag med avelsgiganter som Muscle Hill, Ready Cash och stortränare som Svante Båth och Peter Untersteiner är historien kring Lucifer Lane någon som sticker ut. Uppfödd av Christine Larsson, med en förhållandevis ordinär far i Infinitif – och tränad av Christine Larssons sambo, Thomas L Nilsson med sju hästar på träningslistan. Svenskt trav i ett nötskal.
En bit utanför Örebro, håller Christine Larsson till på en gård som funnits i familjens ägo sedan länge. Tillsammans med Thomas L Nilsson bor hon ett stenkast från stallet. Hon har sina hästar på gården, samtidigt som sambon har sina övriga hästar inne i stallet på Örebrotravet. 
– Vi trivs väldigt bra här ute. Det är fridfullt och härligt för hästarna med stora hagar. Det negativa är väl att det inte finns några träningsbanor, så det blir många mil i bilen per år, säger Larsson och fortsätter:
– Thomas har ett stall på Örebrotravet och där har han de flesta av sina hästar, så för honom är det inget stort projekt, men för mig... När jag ska träna mina hästar lastar jag på transporten och kör till Örebrotravet. Det fungerar fint, absolut.

Som amatör blir det ofta att det tränas under sena kvällar och till viss del även nätter. Christine Larsson jobbar på familjeföretaget Smörgåsbutiken i centrala Örebro. Hennes mor och far byggde upp företaget till något som blivit riktigt stort.
– Det är väldigt kul att det går så bra, självklart. Det är ju mycket tack vare det som jag kan lägga ner så mycket tid på hästarna också. Till vår butik kommer det kunder från Stockholm och handlar till och med, säger Larsson och fortsätter.
– Jag har gjort väldigt många smörgåstårtor i mina dagar, men numera är det väl mer pappersbiten som jag har hand om. Det gör också att jag kan lägga upp dagarna lite som jag själv känner för, vilket underlättar. Framför allt som nu, när hästantalet stigit...

Ja, det som en gång började med hästintresse, har lett till något stort. Det hela eskalerade när hon träffade Thomas L Nilsson för 16 år sedan.
– Jag har älskat hästar hela tiden och i familjen har vi haft travhästar. Min pappa och Thomas pappa kände varandra väl, men våra vägar korsades väl för 16 år sedan ungefär.
– Jag fick reda på att Thomas var singel och jag var nyskild... Så jag funderade på något sätt att få kontakt med honom. Sedan kom jag på hur jag skulle göra, så jag ringde upp honom och frågade om han hade någon fölmärr till salu. Absolut svarade han och bad mig komma ut och kolla. Sagt och gjort – här skulle raggas, säger Larsson innan numera sambon Thomas Nilsson fliker in.
– Och du kom ut till gården med lågskor... Det blev jag lagom imponerad av.
– Nej, jag hade högklackat faktiskt, kontrar Christine innan de båda skrattar.

Fölmärren köptes in – utan att hon sett hästen.
– Det var ju så lerigt just den dagen och hon stod i en hage längst bort på gården... Så jag sade väl något i stil med att det där ser bra ut, så vi kör. 15 000 kronor fick jag betala för en dålig märr. Men jag fick ju Thomas på köpet, även om det krävdes ytterligare lite arbete... Det är ju inte direkt som i dag, när ungdomarna använder sig av Tinder och allt möjligt. Hur som helst – jag fick som jag ville, säger Larsson nöjt.
Att hon har svårt för att göra sig av med hästar – kom att bli hennes lycka. Det är nämligen så hon fick tag i Lucifer Lanes mor, Montreal Lane.
– Till att börja med så ville jag och Håkan ”Lillis” Olsson köpa en fölmärr i USA. Vi hade hittat en bra i auktionskatalogen, ett sto efter Lindy Lane, vilket var viktigt för ”Lillis”, som dessutom var dräktig med Kadabra. Vi bad Olle Back bjuda åt oss och vi fick betala 5 000 dollar för henne. Förutom det behövde vi betala 40 000 kronor för att få henne till Sverige, men ändå... På den tiden kostade det 120 000 kronor att betäcka med Kadabra i Sverige, så det var ändå en bra affär. Olle Back minns jag sade att vi stulit hästen och det låg väl någonting i det, säger Thomas och fortsätter:
– Samtidigt, då när vi fick hem henne, så var hon så jäkla liten och tunn, så jag var rädd att hon inte var dräktig. Fort åkte jag in till veterinären, men jodå, hon var dräktig. Det blev Send In The Clowns. Sedan fick hon ytterligare en avkomma innan ”Lillis” hade tröttnat, för avkommorna var väldigt små. Det var då Christine var på hugget.
– Ja, jag ville ju ha en fölmärr och Thomas tyckte att Montreal Lane kunde vara någonting. Så om jag säger så här... Den här gången sålde han faktiskt en bra fölmärr till mig, så det var väl lite plåster på såren efter den mindre bra jag fick köpa tidigare, säger hon och skrattar.

Redan 2012 kom första avkomman, San Montreal. Det var också i samma veva som hon gav sig själv en deadline.
– Jag gav det hela fem år. Jag sade att jag skulle sluta om det inte blev några framgångar, men nu verkar det som att man får hålla på ett tag till.
San Montreal har haft en del bekymmer och bara gjort tio starter trots att han är fem år. Avkomman 2013, Scary Montreal har det också strulat för. 2014 föddes däremot han med stort H.
– Jag minns fölningen så väl... Han var så stor kring bringan, Lucifer, så mamman hade det kämpigt. Där och då lovade jag att hon skulle få slippa föla kommande året, så länge allting gick bra. Som tur var gjorde det det, Lucifer kom till världen och gladde oss alla. Och jag höll dessutom vad jag lovade – hon fick gå tom ett år.

Sedan dag ett har det sedan gått som på räls för Lucifer Lane.
– Vi började väldigt sent med honom, faktiskt. Han fick gå tillsammans med sin mamma och smånutta fram till han var 1,5 år faktiskt. Sedan började vi köra in honom och resten är historia.
Det kan man lugnt säga. Fem segrar på åtta starter och 493 500 kronor inkört. Nu är han dessutom med i E3-final under lördagen.
– Det är helt galet. Nog för att jag förstod på Thomas att det kunde vara någonting utöver det vanliga, men att det skulle bli så här bra, det hade jag svårt att tro.
– Ja, men han har haft så väldigt lätt för sig hela tiden, hästen. Det var inte många gånger jag behövde köra honom innan jag kunde säga till Christine att det nog var det värsta jag haft i stallet. Så cool, så oberörd. Det är sådana hästar som gör att man verkligen älskar sitt jobb, säger Thomas och fortsätter:
– I kvalet var väl första gången andra höjde blicken för honom. Då fattade han ingenting från start och galopperade, men sedan körde jag ikapp fältet. 500 kvar tänkte jag att jag skulle låta hästen springa lite och då bara sköljde han över konkurrenterna – och en del av dem var rutinerade starthästar. Då höjdes ögonbrynen på en del.

Att Lucifer Lane därmed blev en snackhäst, åtminstone i Örebrotrakten, bekom dem inte speciellt mycket.
– Nej, men Lucifer är som min bebis. Förutom mina två egna barn och fyra bonusbarn, så är det Lucifer. Han gör mig aldrig besviken, inte i något läge. För mig handlar det inte om att förvänta mig massa saker. För mig handlar det om att ha kul på vägen – och inte om hur mycket det är i förstapris, säger Christine.
Mängder av drömmar finns. En av dem finns det fortfarande möjlighet till – även om det kanske egentligen inte skulle ha gjort det.
– Ja, normalt sett så kastrerar jag mina hingstar. Hingstar är ofta tuffa och så och jag vill hellre ha med riktigt snälla hästar att göra. Lucifer Lane däremot har varit så snäll hela tiden, så det har aldrig blivit av att vi kastrerat honom – och nu kommer vi inte göra det heller... Nu måste vi ju nämligen sikta på Prix d’Amérique, säger uppfödare, ägare och skötare innan hon fortsätter.
– Halvt på skämt, halvt på allvar, givetvis. Men fatta hur häftigt det hade varit. Så bra som hästen är nu, tycker jag att vi gör rätt som drömmer i alla fall. Det har ingen dött av.
Snäll och cool verkar han vara, om än kanske en anings bortskämd...
– Vad menar du med det?
– Nej, jag skämtar bara, haha. Jag får höra det ofta, men det bjuder jag på. Han gillar att nagga tag i en och det är väl mer han som bestämmer var vi ska gå någonstans, men så får det vara. Så länge han inte gör det för att vara elak, så kan jag tycka att det är helt okej.

Att Lucifer Lane nu är en av Örebrotravets främsta profiler gör Christine Larsson och Thomas L Nilsson en grej av.
– Ja, vid tidigare starter har vi gjort lite evenemang. När vi startade på V75 på hemmaplan hade vi grillfest och så hade jag tryckt upp kepsar med hans namn på. Det har jag för övrigt gjort till E3-finalen också. Nej, men det gäller ju att njuta så länge det varar. Man vet inte om man någonsin kommer få uppleva något liknande igen, så det är bara att lapa i sig, säger Christine.
Förutom kommande E3-final, så är matchningen i stort sett klar för hela året. Det största loppet för treåriga hästar, står däremot inte på schemat.
– Nej, det blev ju en liten miss där... Jag och det där med teknik och minne. Jag var helt övertygad om att jag betalat in avgiften till Kriteriet, men så när jag kollade på det efter segern i Margaretas lopp och såg att han inte var anmäld... Det var ju inte jätteroligt. Så jag ringde till Markus Myron på Solvalla och frågade om det gick att betala i efterhand eller någonting, men då sade han bara att tiden för betalningen gick ut i februari i fjol. Så det var lite sent påkommet, säger hon och skrattar innan hon fortsätter.
– Samtidigt... Det finns en mening med allting. Det fanns en mening med samtalet jag gjorde till Thomas. Det fanns en mening med att jag fick köpa Montreal Lane och nu detta, varpå Thomas flikar in.
– Ja, det behöver inte alls vara fel. Då har vi ett lopp mindre i tankarna, till skillnad från våra konkurrenter. Om det är Kriteriet alla siktar mot, kanske vi kan vara på topp i ett lopp som de övriga kanske inte har samma motivation för. Så nej, det där är ingenting att gräma sig över. Det är dumt att gråta över spilld mjölk. Varken jag eller Christine har någon jätterutin när det kommer till matchning, men jag hoppas och tror att vår plan är vettig. Vi får se helt enkelt. Nu tar vi loppet på lördag först.

I Sundsvall blir det hotellnatt, skumpa och snittar för att verkligen se till att njuta. Skumpan får däremot Thomas son Johan, hoppa över, åtminstone före loppet.
– Jag tycker verkligen det är kul att Johan kör och det är väl ytterligare en dimension. Jag har fött upp, äger och sköter hästen. Thomas tränar och Johan kör. Det är verkligen en familjehäst och sådana finns det inte många av. Än en gång, för mig handlar det om att vi och Lucifer Lane ska ha kul. Därför får Johan fortsätta köra så länge han vill.
– Det är så lätt att sätta upp Björn Goop eller Erik Adielsson, men jag gillar verkligen det tänket hos Christine. Numera är det Johan som känner hästen bäst när det kommer till lopp – och det har ju dessutom gått bra, så då är det dumt att ändra på ett vinnande koncept, säger Thomas.

Att nerverna redan är på plats, är en sak som är säker.
– Ja, gud ja... Nervös blir jag och det ganska rejält. Min älskling ska ut i ett lopp med enormt mycket pengar i förstapris, mot de absolut bästa aktiva vi har i Sverige. Och så kommer vi där, från lilla Axberg... Det är väl dags att vakna ur drömmen snart, säger Christine.
Det är ingen dröm. Det är verklighet i allra högsta grad. På lördag smäller det för Örebros och Axbergs stolthet. Då ska Lucifer Lane visa vad han går för och jaga sjätte segern i livet.

ANNONS

Ämnen i artikeln



Så jobbar Travronden med journalistik

Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor på vår information och att vara på plats där det händer. Vi följer de Pressetiska reglerna och vår nyhetsjournalistik ska präglas av trovärdighet och opartiskhet.