Stig H om Bold Eagle: "För många enkla segrar"

Inget travlopp i världen är större än Prix d'Amérique.
Och ingen tränare genom tiderna större än Stig H Johansson.
…och till sist, efter år och decennier av försök, fann de båda slutligen varann; Året var 1993, när Stig H äntligen fick korsa mållinjen i Paris som segrare, med det likaledes legendariska superstoet Queen L.
Det var en alldeles otrolig känsla, medger Stig H.

Du trodde inte ens själv på seger?
– Nej, jag hade faktiskt nästan gett upp att vinna det där loppet.
Varför?
– Jag hade ju varit där och kört loppet många gånger förut. Och ofta hade jag kommit dit med riktigt fint förberedda kanonhästar, i toppform, som till exempel Mack the Knife, Napoletano och ja, flera sådana till. Ändå var det alltid något som inte stämde. Jag brukade bli trea-fyra-femma nånting. Att faktiskt vinna där, började kännas omöjligt.
Men Queen L var trots allt något extra - bättre än alla dina andra stjärnor?
– Egentligen inte. Hon var bra, jättebra, visst. Överraskade positivt hela tiden. Men att just den där lilla råttan skulle räcka i självaste Prix d'Amérique, när ingen av mina andra hade gjort det, fanns egentligen inte så mycket som tydde på.
Hur menar du?
– Svårigheten att vinna där nere, bland 18 topphästar, är ju bland annat att ens häst ska få det perfekta loppet. Och det kunde man ju aldrig tro på med Queen L. Hon var så seg och stark, att man i princip jämt fick hänga ute i spåren med henne, och runda fälten.
Så chansen att vinna världens största lopp kändes inte så stor, i det läget?
– Njae… redan efter fyraåringssäsongen, så rekommenderade jag ägaren att låta betäcka Queen L. Hon hade vunnit Derbyt och en massa andra fina årgångslopp, så hon var ju uppe i högsta klassen, som nybliven femåring då. Jag trodde inte att hon skulle räcka riktigt på tävlingsbanan längre, utan vare sig riktig speed eller startsnabbhet.
Du rekommenderade avel istället för tävling, alltså?
– Ja… Men ibland har man helt fel! Jag hade det där… Ägaren, Tore Larsson, var ju gammal, och tyckte inte att han hade tid att vänta på någon avelskarriär och nya avkommor och sådär. Han ville se om han kunde vinna några stora grejer med Queen L där och då, medan han fortfarande var i livet. Och det visade ju sig, med facit hand, att han resonerade helt rätt. Queen L blev ju dessutom sedermera ett misslyckande som mamma, i alla fall om man ser till avkommornas tävlingsprestationer.
Men istället vann ni då Prix d'Amérique ihop, du och hon och Tore!
– Haha, ja, just den dagen stämde väl egentligen allt. Hela hennes karriär peakade just då. Formen var kanon. Det stämde för mig också. Och dessutom får man väl erkänna att konkurrensen just det året kanske ändå inte var den allra värsta i loppets historia.

Världens prestige!
Vi börjar också resonera om mystiken, kraften och storheten i själva loppet i sig, Prix d'Amérique. Om var Stig H själv sorterar in just den segern på skalan, bland alla oändliga framgångar i sin karriär. Och om traditionen i olika länder.
– Jag är ju trots allt svensk. Så känslomässigt, hemma på Solvalla, med all den publiken, så måste jag nog ändå säga att Elitloppet, och att vinna där, har varit det allra största för mig, personligen.
– Men om man ska se till prestigen, globalt och i alla länder, så väger ju säkert Prix d'Amérique allra tyngst. Det är inte lätt, särskilt inte för utländska hästar, att åka ner dit, mitt i vintern, och vinna det här stenhårda loppet, mot alla urstarka hemmahästar.
Vi enas om att i Norden är det nog Elitloppet som gäller, i USA toppar Hambletonian, men i större delen av Europa så smäller Prix d'Amérique högst. 
Det objektiva, eller majoritetsmässiga, förstavalet är förmodligen PdA ändå.

Dags för Kihlström igen?
När vi talas vid, är Stig H på väg att packa kappsäcken för att lämna Stora Alby och de 70 hästarna hemma på gården, och bege sig iväg till Frankrike.
– Ja, jag ska ner och titta på i år. Jag har inte alltid varit där. Men det ska bli riktigt roligt nu.
Och inför söndagens upplaga av racet, är mäster Stig mer optimistisk än många andra - med svenska ögon sett.
– Klart att Bold Eagle är bra. Men samtidigt tror jag faktiskt inte att hans uppladdning fram hit har varit helt optimal. Han har tagit lite för många enkla segrar. Inför ett så här tufft lopp, så kan det nog saknas nån rejäl urblåsare hos honom.
Så vem kan i dina ögon tänkas ta hem Prix d'Amérique istället, om storfavoriten skulle vackla?
– Propulsion ser ut som en jättejättebra häst. Och Örjan vet ju hur man tar sig fram i sådana här sammanhang också. Jag tror att de blir farliga.