Vilket är ditt bästa Prix d'Amérique-minne?

1. Ina Scot, 1995

Som svensk går det bara inte att säga nåt annat. Den stoltheten går utanpå allt annat. Visst, Queen L, Stig H, Tore, hatten… Och visst, Maharajah, Tarzan, busvädret, revanschen… Men ingenting kan ändå slå Ina-storyn. Den ostammade sagohästen från bushen, den brutala ­segerraden, den galne, koleriske men varme Kjell P i bak­grunden (nåja)… och så då själva kärnan:

Den svenska Jämlikhetens totala bansopning med hela Europa.
Ett sto, kört av en kvinna,… bara den ekipage-uppställningen som deltagare i världens största lopp, var i förväg föremål för mycket uppmärksamhet. Fast en hel del av den uppståndelsen framfördes ju, ­särskilt på fransk mark, förstås i form av milda överseende leenden, ljumma nickningar och i vissa fall till och med konservativt och ned­sättande motstånd. Sen kom Dagen. När Ina och Helen kom farande längst ut vid staketet var det som att världshistorien tog tag i nackskinnet på en, och ruskade om;
Ilningar längs ryggraden och tårar i ögonvrån. Overklig känsla av typen ”sagofiguren kliver ur sin bok och ­kommer plötsligt ­gående hemma i köket”. Och; svenska tjejer kan! Allt! Bättre än alla franska gubbar som finns.

2. Duellen Ready Cash – Maharajah 2011

Okej, ”vi” vann inte… men det här var en episk man-to-man-uppgörelse.    Fullt i klass med en gång i tiden Pine Chip mot Copiad, i Elitloppet på Solvalla 1994.
En holmgång mellan två giganter – på en helt annan nivå än alla de övriga (världsklass-)deltagarna i fältet, som bara bleknade bort, långt-långt där ­bakom.
Tankarna på det här loppet för en också iväg till andra klassiska dueller ­genom världshistorien, såsom ”Muhammed Ali mot George Foreman”, ”Björn Borg mot John McEnroe”, eller, varför inte, ”Donald Trump mot Hillary ­Clinton”.

Positionerna mellan de två jättarna växlade dramatiskt genom hela det här racet. I sista sväng tycktes den franske giganten en gång för alla ha släckt ­Hultman-, Wallenius- och Kihlström-krigaren med ett sista mäktigt speedryck – men så på upploppet, på ren råstyrka och löpskalle, så kom den svenske nationalhjälten urstarkt tillbaka, och… missade segern med en retlig nos.
Större än så blir det inte. Eller; knappt inte…

3. Varenne, 2001 och 2002

Snackar vi vilken vinnare som faktiskt varit bäst genom åren, i bemärkelsen mest överlägsen kapacitet gentemot sina konkurrenter, så är det hela ­mycket enkelt;
Varenne var som av en annan ras. När den relativt orutinerade kusken ­Giampaolo Minucci tryckte gaspedalen i botten, kändes det som om General du Pommeau, Fan Idole och de andra lirarna i loppet, var en samling hyggliga kallblod.
Vi såg det i Prix d’Amérique, likväl som i nästan alla andra av Europas alla storlopp, inklusive Elitloppet och vad-ni-vill.
"Världens mest kompletta häst, den bästa jag sett”, sade självaste Stig H ­Johansson, vid nåt tillfälle, när han skulle recensera Varenne.
Då fattar ni.

4. Uranie, 1926, 1927 och 1928

För att fatta loppets odödliga och eviga status, bara; Uranie, och kusken ­Valentino Capovilla, är kanske det mest svårstoppade av alla Prix d´Ameriques ekipage, genom löpningens alldeles snart 100 år långa historia.
Uranie vann överlägset 1926. Förkrossande 1927. I särklass 1928.
Då kom arrangörerna – precis som elake FIS-chefen Serge Lang en gång gjorde mot Ingemar Stenmark – på en ny regel, för att inte samma jäkel skulle vinna hela tiden.
1929 fick Uranie starta 50 meter bakom alla de andra – men var ändå på vippen att vinna igen. Kom i mål som tvåa (men flyttades för säkerhets skull ner några platser till, av domarna). 1930 tog de i ännu hårdare, och drämde till med 75 meters tillägg, för att Uranie garanterat inte skulle kunna fortsätta med att ta all uppmärksamhet och alla priser… men det blev ändå ruskigt nära igen, när den legendariska superhästen på nytt kutade ifatt och rundade hela fältet, och, knappt slagen, ånyo inkom som tvåa i mål.
Uranie – en äkta flygmaskin, redan långt innan den moderna flygtrafiken uppfunnits.

5. Bold Eagle, 2016

Med all respekt för historien. Med största aktning inför Ideal du Gazeau, Ourasi, Bellino II, Roqué­pine och, för all del, Offshore Dream…
…det vi såg ifjol, det var mäktigt.
Värre än allt annat vi sett förut, där nere. I alla fall snabbare.
”Eagle has landed”, sa de i skorriga lurar, när Neil Armstrong och övrig crew i Apollo 11 för första gången touchade ytan på månen, den 20 juli 1969.
Ifjol slog Bold Eagle ner på jorden. I nästan samma spektakulära stil.
I alla fall i storlopppens vinnarcirklar. Överallt. Med ett majestätiskt manér.
Och när Bold Eagle efter P d’A-finishen landade på otroliga 1.11,4, så ­raderade han också ut Royal Dreams gamla tidsrekord, och blev den – 
i ­särklass – snabbaste Prix d’Amérique-vinnaren genom alla tider.
Och konkurrenterna… kom i mål nån dag senare, kändes det som.
Inte utan att det kittlar, så klart, att se hur det kommer se ut i helgen. 
Blir det repris i år? Är det möjligt att springa ä-n-n-u fortare på Vincennes? 
Eller är ­fjolårsprestationen oslagbar?