Sveriges ledande travtidning
ANNONS

Voltigeur de Myrt är på bettet

Foto: Maria Holmén
Voltigeur de Myrt bet tränaren Roberto Donati. Foto: Maria Holmén

Ruillé-Froids-Fonds. Voltigeur de Myrt är på bettet – så pass att han tog en rejäl tugga på sin tränare och därmed fick ny kusk i vagnen i det sista förberedande snabbjobbet.
På söndag har hästen ett nytt mål – att ta sig till final i ­Elit­loppet. Från sämsta möjliga utgångsläge.
Igen…

Publicerad:

Fåglarna kvittrar och på andra sidan vägen ser man den 700 meter långa rundbanan höja sig bland buskarna. Roberto Donatis gård Les Haies ­Bureau ligger i Ruillé-Froids-Fonds, en kommun med 500 invånare i regionen Mayenne, som enligt Donati håller fler hästar än personer och är en av Frank­rikes travtränartätaste kommun.

Vägen som slingrar sig dit är smal, kurvig och de 100 travtränare som har sina gårdar här får tidigt vänja sina häst­ar att bli stadiga på benen i tran­sporten.

Närmaste travbana är Meslay-du-Maine och Lavals oval ligger bara några mil bort. Det finns flera banor i området som bara kör två, tre gånger om året och då har man flera alternativ att välja på. Vänster- som högervarv, gräs som grus.

Roberto Donati har varit på denna gård sedan 2000 då han och hans fru Anne-Françoise flyttade hit från Torino. Då som anställda, men 2004 köpte paret loss gården med 20 boxar och sedan dess är det deras hemvist. Här står Voltigeur de Myrt i sin utebox och övervakar arbetet, medan han laddar för Elitloppet.

 

Roberto Donati möter upp utanför sitt kontor och ser lite disträ och vimmelkantig ut. Han har precis blivit attackerad av sin reklamhäst Voltigeur de Myrt och befinner sig i något av en chock.

 

En häst som vanligtvis är väldigt snäll, men som nu börjar närma sig Elitloppsformen, betäcker fyra dagar i veckan och har därför blivit hingstigare och hingstigare för varje dag som går.

– Jag var ute och joggade honom lite lätt i morse och skulle sedan bara kika in i boxen för att se om skötaren hade lämnat bootsen på innan vi lastade honom för att åka iväg och köra snabbjobbet. Han var blixtsnabb, högg mig i sidan och lyfte upp mig. Hade vi inte haft box­dörren mellan oss vet jag inte hur det hade slutat… Men jag lyckades få honom att släppa som tur var, berättar Roberto ­Donati medan han lyfter upp tröjan och visar bitmärket.

– Titta, man ser till och med tand­avtrycken!

Gården i Ruillé-Froids-Fonds är omgärdad av grönska och brandröken stick­er i näsan då stallförmannen tänt en brasa och bränner emballage på bak­sidan.

Voltigeur de Myrt lastas på tran­sporten för att köras till den nybyggda gården cirka en mil därifrån. Det fanns inte tillräckligt med mark att köpa i nära anslutning den befintliga gården utan man hittade 24 hektar en bit bort och började ett bygge som stod klart i september ­ifjol.

– Jag har samma upplägg med honom inför varje start. Ungefär tio dagar innan kör vi alltid sex intervaller på rakbanan och de två sista så fort det bara går, säger Donati medan han med van hand styr transporten på de små vägarna.

 

Framme på gården där hagarna med trästaket sträcker sig brett möter Anne-Françoise upp och hästarna lastas av. Voltigeur de Myrt ställs in i en box och han börjar direkt klättra längs väggarna för att hälsa på, eller bråka med, sin nye boxkamrat.

 

Roberto visar upp bettet för sin fru och säger att hon får köra jobbet då han har för ont och därför känner att han inte har full kraft i sin vänster­arm.

– I vanliga fall är det alltid jag som kör honom i jobben, men det kanske är bra för hon­om att få en ny kusk nu.

Anne, som hon kallas, hoppar upp i vagnen bakom Elitloppsdeltagaren och får med sig två andra hästar som sparringpartners.

– Voltigeur är fruktansvärt lat i trän­ing, men ger alltid allt på tävlingsbanan. Han springer knappt en meter själv och det är svårt att få fart på hon­om om man inte har sällskap. För mig är det en idealisk häst, han släpper aldrig konkurrenten mer än en halv längd närmare sig, men skulle aldrig göra mer än vad som behövs heller. Vi har inga hästar som är tillräckligt bra för att orka gå ett helt jobb i hans tempo, utan vi får köra i skift med två, annars skulle vi knäcka dem, säger Roberto när han går ner mot banan för att för första gången se sin häst från sidan i ett jobb.

Rakbanan är 900 meter lång och har samma röda normandiska sand som bland annat ligger på Enghiens och Caens bana.

Den har en stigning på tre procent och efter 600 meter är det en sväng så att man inte ser slutet av banan uppe bland träden.

Den har preparerats till perfektion dagen till ära och man hör knappt när häst­arnas hovar rör vid marken.

– Jag tror att det är bättre psykiskt för hästarna då de inte ser hela sträckan de ska springa. Voltigeur har banrekordet här på rakbanan, men den är ganska tung och minst fem sekunder långsammare än en tävlingsbana. Vi får väl se om det rekordet kan slås idag…

Mellan varje heat är Roberto ute på banan för att kolla av läget med Anne och ger lite instruktioner. En knäkappa har slagits snett och Roberto är lite orolig då hästen inte brukar gå på knäna.

Ju fler intervaller som avverkas desto mer taggad blir Voltigeur, samtidigt som han joggar tillbaka med slaka linor. De två sista går undan i en rasande fart och en glänsande Voltigeur de Myrt leker med dagens motstånd.

Roberto skrattar lite förnöjt över sin häst på väg tillbaka upp till stallet.

– Utan att ha sett någon klocka tror jag att vi har ett nytt banrekord här idag.

Anne kommer in i stallet med en tumme upp och paret står och konfererar ett tag innan Roberto kommer ut med ett leende på läpparna och meddelar att klockan landat på 1.12 i 500 meter.

– Idag var jag riktigt nöjd med hur han kändes och han sög tag ordenligt i grejerna. Så här kändes han inte innan Criterium de Vitesse och det känns att han är i toppform nu, meddelar Anne.

 

Roberto har endast tävlingshäst­arna på gården. Fölstona och unghästarna är hos en vän i Normandie. De kommer till gården först när det är dags att köra in dem vid 1,5 års ålder. Voltigeur de Myrt är inne på sitt tredje år som avelshingst och förra året var han fullbokad med franska ston.

 

– Hästen blir bättre under den perioden han betäcker, det är som att han grovnar i och blir starkare i kroppen av hormonerna. Stationen där vi tömmer honom ligger bara en kilometer härifrån och han kan därför leva sitt liv som vanligt mellan tömningarna. Vi har testat honom och han blev A/A*. Det är inte mycket amerikanskt i honom, men han är en naturtravare och jag tror att han kan lätta upp den franska rasen med sitt blod. Jag har själv två avkommor som är två år efter honom och det verkar lovande så här långt. Voltigeur var själv väldigt sen och han vann Criterium des 4 ans enbart på sin höga kapacitet, men förra hösten slog han ut i blom och känslan är att hästen aldrig varit så bra som han är nu.

Precis som förra året drog Voltigeur de Myrt Svarte Petter i spårdragningen och kommer återigen ut från spår åtta med Gabriele Gelormini i vagnen. Unge Gelormini kommer liksom Roberto från Torino och är numera förstekusk på hans hästar.

– I Italien körde jag själv mycket, men när jag tog ut tränarlicensen här gick det inte att få lärlingslicens för mig och eftersom min fru har licens så får hon köra då det behövs. Lorenzo, min son, är väldigt lovande både i sulky och monté och är redan proffs, berättar Roberto medan han visar runt bland segertavlorna på son­en på sitt kontor.

På söndag ska Voltigeur de Myrt försöka ge Donati och Gelormini den första inteckningen i ett skandinaviskt storlopp, men Donati vet vem han tror vinner.

– I de här loppen brukar spåret vara A och O, så redan där är vi förlorare. Men som Timoko sett ut i år tror jag han blir svårslagen hursomhelst. Vi får se, man kan inte ge upp på förhand och min häst är i bättre form än någonsin.

ANNONS

Ämnen i artikeln



Så jobbar Travronden med journalistik

Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor på vår information och att vara på plats där det händer. Vi följer de Pressetiska reglerna och vår nyhetsjournalistik ska präglas av trovärdighet och opartiskhet.