Sveriges ledande travtidning
Foto: Thomas Blomqvist

Amatörkris? Inte här.

Vadå amatörkris? I Gim, Torpshammar, nära Sveriges mittpunkt, hittar vi familjen Edlund. Där är man nu inne på fjärde generationen och har för säkerhets skull dubbla amatörlicenser. Här är trav ett sätt att leva – det enda sättet.

Publicerad:

Bergsåkerstravet invigdes 1932. Bara några år senare införskaffade Lasse Edlunds farfar Erik Albin Edlund sin första travhäst. På den tiden var det kallblod som gällde, hästarna användes både i jordbruket och tävlade. Stoet Abdulla (född 1939 e. Eivin) var en av de första och lyckades på sin tid ordna sju segrar och tjäna 3 660 kronor. Hon tog rekordet 1.48,7 och lämnade i aveln bland annat Amin och Abina. Det här var riktiga segermaskiner under 50-talet med 14 respektive 30 vinster. Lasses pappa Sven Edlund köpte jordbruksfastigheten Mjölan i Gim, Torpshammar, sju mil väster om Sundsvall, 1960. Då var Lasse bara fyra år gammal. Han växte upp bland mjölkkor och hästar, men det var framför allt de sistnämnda som intresserade unge Lasse. 
– Pappa köpte en häst åt mig när jag var 16 år för att jag skulle ha något ­meningsfullt att syssla med och inte vara ute och strula för mycket på helgerna. Vi var på auktion i Stockholm och jag trodde aldrig att han skulle sluta bjuda. Till slut fick vi Charlotte Faber (e. Faber ­Hanover) för 10 000 kronor. Det var ganska mycket på den tiden, men farsan var lite ”igång”. Så här i efterhand kan man säga att det blev ett dyrt snedsteg.

En sådan häst som man bara får en gång i livet.

Redan som tvååring jobbade Charlotte Faber 1.28, men någon riktig tävlings­karriär blev det aldrig. Istället en massa strul.
– När vi skulle starta första gången i Östersund trampade Charlotte kusken Kenth Åkerlund på ena foten. Dessutom hämtade vi ut vojlocken för sent och tilläts inte ens starta. Charlotte fick istället gå ett jobb inne på Bergsåker när vi kom tillbaka och travade då 1.24/2 140 meter. I det där loppet i Östersund vann man på 1.24,2, men den hästen skulle ha startat 80 meter efter Charlotte.
Talang fanns alltså och Charlotte ­betäcktes. Andra avkomman, Gims Lotti (e. Masquerade), har betytt väldigt ­mycket för familjen Edlund och är nog orsaken till att travsporten alltid kommer att vara i första rummet. 
– Hästen var både fin och lovande, men tyvärr gick hon sönder i omgångar. Jag kommer ihåg att äldsta pojken stoppade tummen i munnen på henne när han bara var två år, men det var inga problem. Jag blir nästan rörd när jag tänker på det.
Man kan säga att Lasse Edlunds travkarriär började i mitten av 80-talet genom Gims Lottis första avkomma Gims Never Moon (e. Lucky Winner). Han blev en väldigt nyttig tävlingshäst som tjänade nästan en halv miljon kronor. Men det skulle bli ännu roligare än så! Gims Iron (e. The Prophet, fem segrar och 167 300 kronor) och Gims Five (e. Express Gaxe, sex segrar och 220 700 kronor) var två avkommor till som lyckades bra, men det var 1994 som det smällde till rejält. Då föddes nämligen Gims New Moon (e. Meadow Roland, 27 segrar och 2 157 806 kronor), eller ”Krocken” som han kallades av familjen. Detta efter en vådlig skentur in i en bil under nyårs­helgen som nybliven treåring, vilket slutade med två månader på djursjukhus.
– Gims New Moon slog sönder ett bakknä och det tog sedan väldigt lång tid att få honom tillbaka till tävlings­banan. Men när han började starta igen som sexåring hände det grejor. Krocken blev en fantastisk tävlingshäst, en sådan som man bara får en gång i livet.

Foto: Thomas Blomqvist
Foto: Thomas Blomqvist

För Lasse handlade det om en vändpunkt. Det var nämligen väldigt tuffa år 1998-99, inga hästar presterade som han hoppats.
– Jag funderade på att sälja allt och köpa nytt. Men då kom som sagt Gims New Moon och förändrade allt. Vi slutade med mjölkkorna 2 000 och sålde kort därefter även kvigor och köttdjur. Sedan dess har det bara handlat om travhästar, berättar Lasse, som även har en del skog att ta hand om.
Gims New Moon segrade bland annat i tre V75-lopp (två silverförsök och ett i brons) och vann gulddivisionslopp i finska Vasa som elvaåring. Dessutom Midnattspokalen på Dannero under sitt sista år på tävlingsbanan. Men det är ett annat lopp som Lasse också gärna lyfter fram som ett av de allra roligaste, näm­ligen då hästen slog såväl Tsar d’Inverne som Bellman Töll på Bergsåker i april 2005.
– Det skulle vara lite av ett Elitloppskval mellan de där två hästarna och då stal Gims New Moon hela showen. Det var en kväll att minnas länge.

Vi som håller på med trav har nog lite av boxarmentalitet.

Bara en månad senare vann Bellman Töll Sweden Cup, vilket säger en del om hur bra Gims New Moon var just då. ­Tidningsurklippet från Sundsvalls Tidning är också väl bevarad i det Edlundska hemarkivet. Just det där med att få framgångar då och då är förstås väldigt viktigt för att orka hålla på med trav­sporten. Det är som bekant oftast väldigt tufft och mycket arbete varje dag med hästarna. Ingenting för slöfockar.
– Vi som håller på med trav har nog lite av boxarmentalitet. Man får smällar hela tiden, men reser sig och kämpar vidare. När någon säger att något inte går så blir det extra intressant att fortsätta. Man vill försöka bevisa motsatsen.

 

Foto: Thomas Blomqvist
Foto: Thomas Blomqvist

Lasse Edlund och numera även sonen Jonas, 25 än van att kämpa i motvind. Med ungefär en halv miljon kronor in till stallet per år gäller det att vända på varje krona. Båda har amatörlicens, men de jobbar som ett team. Sju dagar i veckan, dagar som ibland mer förvandlas till dygn. Förutom skogen är det hästarna de lever på just nu.
– Jag har varit mjölkbonde och är van att arbeta hårt. Vi får hanka oss fram; ett nytt hästtäcke går före duntäcke till frun, påpekar Lasse och får hjälp av ­Jonas:
– Vi prioriterar långvagnar före utlandsresor. Det här med trav är en livsstil och det finns inte tid till något annat. På julafton var jag i stallet till 18.00, hann glutta lite på Kalle Anka. På nyårsafton var den en fyraåring som fick kolik, så då blev man uppe i 38 timmar. När kompisarna låg bakis på nyårsdagen hade jag fortfarande inte sovit något.
Det där låter ju härligt!
– Visst kan det vara tufft, men sam­tidigt känner man en väldig tillfredställelse efteråt. Det är något häftigt att kunna vara där och hjälpa en häst och rädda ett liv. Jag har också blivit allt mera häst­intresserad under resans gång, tidigare var det tävlingsbiten som lockade mest. Men nu är jag lika gärna hemma och­ ­tränar istället för att åka iväg med starthästar. Det här med trav är som en drog, väldigt svårt att sluta med.
Hur går det då att varje dag arbeta tillsammans med sin pappa?
– Båda vill bestämma och vi ryker för­stås ihop då och då, det är ofrånkomligt. Men det brukar snabbt lösa sig och sammantaget fungerar det på ett bra sätt, svarar Jonas.

Jag lyfte upp Jonas i luften som om han hade varit en fjäder. Samtidigt fick jag en fruktansvärd huvudvärk som ­varade i tre veckor. 

Lasse och Jonas är inte bara amatör­tränare, de föder upp hästar också i mindre skala. Alla med förnamnet Gims är en produkt från familjen Edlund. Och här pratar vi inte om Muscle Hill och Ready Cash, utan uppfödning på en helt annan kostnadsnivå. Bland annat provade man ett tag Express Lavec och Armbro Trick, inte direkt några succéhingstar.
– Vi har avlat på två stolinjer och ­använt billiga hingstar i närområdet, ­erkänner Lasse, som uppskattar att det blivit 30-40 egna uppfödningar genom åren.
– Alldeles för många med tanke på ­resultaten. Det har emellertid också jäklats i omgångar, på alla tänkbara sätt.
Vid sidan av Gims New Moon är stoet Gims Madde (född 2001 e. Nordin Hanover, sex segrar och 775 200 kronor) en av plusvarianterna. Hon är mest känd för jätteskrällen inom V75 på Bergsåker i januari 2010, då Per Linderoth vann med henne till drygt 36 gånger pengarna.
– Det var aldrig någon som tog Madde på riktigt allvar, men hästen var bland annat också fyra i Silverörnen (gulddivisionen) på Solänget bakom Marshland samma år. Jag har inte upplevt någon häst som varit så fyrhjulsdriven som henne, men hon hade inget riktigt framsteg.
Just besöket i vinnarcirkeln på Bergsåker efter Maddes V75-seger är en av de starkaste travminnena hittills i Lasse ­Edlunds karriär.
– Jag lyfte upp Jonas i luften som om han hade varit en fjäder. Samtidigt fick jag en fruktansvärd huvudvärk som ­varade i tre veckor. 
Jonas skämdes lite över sin far just då.
– Han tappade all fattning och blev helt vild. Jag sade till mig själv att jag aldrig skulle göra något liknande.
Sex år senare fick Jonas själv känna på samma sak. Detta efter att hans Janne Sisu vunnit ett bronsdivisionsförsök på Bergsåker till drygt 60 gånger pengarna.
– Jag gick omkring i min egen värld där på stallbacken och förstod inte vad som hade hänt. Först när vi passerade Matfors på vägen hemåt började jag inse vad som egentligen inträffat.
Janne Sisu är bästa hästen just nu i stallet hos Jonas och Lasse. Janne är en väldigt speciell individ, som sätter omgivningen på stora prov. Exempelvis hatar han att resa och gör lite som han själv vill under träningspassen.
– Ena dagen går han fulla heat i vår 1,3 kilometer långa backe (75 meter i höjdskillnad) medan han dagen efter sedan kastar sig ner i diket efter 20 meter. Så han är sjukt jobbig, men samtidigt också duktig på tävlingsbanan. Så man får kämpa på.
Rent ekonomiskt skulle det behövas fler Janne Sisu.
– Det går inte i längden att hålla på som vi gör just nu, utan det krävs egentligen tre Janne Sisu. Så vi får se hur det hela utvecklas framöver.

Foto: Thomas Blomqvist
Foto: Thomas Blomqvist

Jonas är inte helt främmande för att i framtiden bli proffstränare. Men än så länge är det amatörlicensen som gäller, en licensform som blir allt mera sällsynt. Under den senaste tioårsperioden har antalet amatörer i landet nästan halv­erats. En väldigt illavarslande trend.
– Hur vi ska få fler att börja med trav och kanske även kvittera ut amatörlicens är en väldigt svår fråga. Det gäller väl att få människor att känna det där sam­spelet med hästen som gör att man är beredd att offra allting annat. Men jag har som sagt ingen patentlösning att komma med, utan här gäller det att alla verkligen tar sig en funderare. 
Jonas är fjärde generationen som ­håller på med travhästar och djuren har alltid varit en naturlig del av hans liv. Lasse Edlund i tredje generationen har en väldigt enkel lösning på amatör­krisen.
– Det är bara att höja prispengarna, svårare än så är det inte. Alla kostnader ökar samtidigt som prispengarna inte alls följt med i samma utsträckning. Det håller inte i längden. Jag tror inte heller på det här med att travskolorna ska lösa rekryteringen, utan det gäller att förutsättningarna i stort för att hålla på med trav förbättras.
Det här med att kuskarna i loppen tar tio procent i provision på inkörda pengar av amatörer men oftast bara fem ­procent av proffstränare är något som Lasse och Jonas tycker är fel. 
– Jag vill gärna se en förändring av prisskalorna i loppen också, så att det blir mera pengar till de som placerar sig bakom vinnaren. Det behövs även ett ­annat system för startpoängen, så att hästar som tävlar på banor med lägre prissummor får det mera gynnsamt.
Lasse har passerat 60-årsgränsen och förstås kört tusentals jobb hemma i Gim i närheten av Torpshammar. Men det blir aldrig tjatigt eller monotont.
– Även om jag kört på samma ställe i så många år händer det alltid nya saker. Det är inte bara segrar i lopp som kan få mig att känna stor glädje, utan lika ­gärna en häst som uppträder på ett bättre sätt. Det kan vara någon som tidigare känts som en påse nötter varefter jag helt plötsligt sitter där med fulla ­tömmar. Det är en häftig känsla. Hästen är en fantastisk kompis, både i med- och motgång.

Det är väl det som är tjusningen med travet, man kan aldrig veta vad som kommer att hända.

Jonas fyller på:
– Det är speciellt att leva med djur, som jag tidigare sagt en livsstil. Det ­gäller emellertid att våga drömma också, annars blir vardagen allt för grå och trist. 
Ibland händer det – som det brukar låta i reklamen. När travlivet känns som allra jobbigast kan det dyka upp en ny Gims New Moon. Men i väntan på ­honom gäller det att uppskatta små ljuspunkter i det som vi kallar vardagen.
– Man vänjer sig vid olika nivåer. Från att kunna köra in 100 000 kronor i ett enda lopp till att vara nöjd med en ­matlapp i ett comebacklopp. Det är väl det som är tjusningen med travet, man kan aldrig veta vad som kommer att hända. Det har varit en hel del bra hästar här på gården genom åren, men vi köper aldrig några dyra. Just nu finns det ingen som kostat mer än 40.000 kronor.

Foto: Thomas Blomqvist
Foto: Thomas Blomqvist

Vad köper då familjen Edlund för sorts hästar? Jo, bland annat har man ett bra samarbete med flera proffstränare.
– Vi tvingas chansa på hästar med ­skador eftersom det blir för dyrt annars. Sedan jobbar vi på vårt sätt och försöker att få dem i stridsdugligt skick och sedan prestera på tävlingsbanan. Det vi främst kan erbjuda är en trivsam miljö och framför allt en väldig massa tid. Vissa hästar har det strulat med i upp till tre år och ju mer tid som läggs ner, desto ­svårare är det att ge upp, svarar Jonas. 
För närvarande hittar vi fem-sex starthästar på gården, sedan tillkommer även fölston och konvalescenter. Visst är det fint att ta fram hästar som radar upp segrar, men utmaningen kan också vara en annan. Till exempel att få femåriga ­Civil Action-stoet Dolce Doc att vinna ett enda lopp.
– Ibland blir jag kanske väl tjurig, vill visa att man trots allt har rätt. Dolce Doc är lite obesvarad kärlek just nu,  men jag vet att det finns kapacitet långt där inne. Hon behöver bara lite mera tid.

Det är väl detta som vi måste försöka lyfta fram på ett bättre sätt för att få fler att intressera sig för vår sport.

Hittills har det blivit 37 starter utan vinst. Men Lasse lär inte ge sig i första ­taget, hur än mycket tid och arbete som krävs. 
– Det ligger väl kvar från farfars tid att man ska göra mycket själv. Det som inte är gjort är ogjort, påpekar Jonas, som själv haft amatörlicens i tre år.
Ett liv utan hästar är för honom otänkbart. Det spelar ingen roll att stallet inte vunnit en enda seger hittills i år. Drömmen om en ny stor stjärna snurrar runt där i huvudet. Och under tiden njuter han bara av att sätta sig upp för nästa tur i vagnen. Kompisen hästen finns alltid där – i ur och skur. 
– Det ingår så många olika delar inom travet, allt från att se ett nytt föl komma till världen till att träna upp unghästar och åka på tävlingar. Det är väl detta som vi måste försöka lyfta fram på ett bättre sätt för att få fler att intressera sig för vår sport.

Foto: Thomas Blomqvist
Foto: Thomas Blomqvist

FAKTA/Träningslista Lasse Edlund

Bombay (sjuårig valack e. Muscle Memory, en seger och 125.100 kronor)
Coriano Ås (åttaårig valack e. Conway Hall, sex segrar och 372.475 kronor, konvalescent just nu)
Dolce Doc (femårigt sto e. Civil Action, ingen seger och 63.150 kronor)
Ghetto Blaster (nioårig valack e. Enjoy Lavec, fem segrar och 787.993 kronor)
Mellby Feralco (treårig valack e. From Above, mamman är halvsyster med Going Kronos, ostartad)
Twinner Boko (femårigt sto e. Muscles Yankee, ingen seger och 129 600 kronor)

FAKTA/Träningslista Jonas Edlund

All In No Out (femårig valack e. Adrian Chip, en seger och 90.550 kronor)
Gims Archbishop (treårig hingst e. Pastor Stephen, ostartad)
Janne Sisu (sjuårig valack e. Dream Vacation, sju segrar och 702.400 kronor)
Gims Cardinal (född 2014 e. Hard Livin, två starter, 10.000 kronor, har precis återkommit efter en tid i träning hos Svante Båth)

FAKTA/Aktiva avelsston hos familjen Edlund

Gims Madde (född 2001 e. Nordin Hanover, sex segrar och 775.200 kronor)
Eleanor Rigby (född 2008 e. Gigant Neo, åtta segrar och 778.650 kronor)
Unrequested (född 2006 e. Divinator, 19 segrar och 625.500 kronor)
Torride (född 2012 e. From Above, en seger och 36.700 kronor, nyligen skadad, förmodligen till avel)

FAKTA/Lasse Edlund

Ålder: 61 år
Bor: På gården Mjölan i Gim, Torpshammar
Familj: Frun Inga-Märta samt barnen Kalle, Jonas och Anna-Lotta.
Fritidsintressen: Dans och fråge­sport.
Bästa häst du kört? Gims New Moon.
Bästa häst du sett? Varenne.
Största upplevelsen hittills inom travet: Första rikstoto­segern med Gims New Moon en onsdagskväll på Solvalla.

FAKTA/Jonas Edlund

Ålder: 25 år
Bor: I hus i Gim, Torpshammar.
Familj: Mamma, pappa, syster och bror.
Fritidsintressen: Stamböcker och Liverpool.
Bästa häst du kört: Janne Sisu.
Bästa häst du sett: Nuncio.
Största upplevelsen hittills inom travet: Givetvis Janne Sisus V75-seger, men jag kommer också väl ihåg när jag var 18 år fyllda och precis fått körkort. Jag lastade på Travel Ås i smyg och åkte in för jobb på Bergsåkerstravet. Det var en härlig känsla när vi kom ut på banan och hästen gnäggade förnöjt.