Vapendragarna

Vardagen på Åby Tillinge kan verka fridfull. En bit ifrån Enköping, i fint läge, ligger Stefan Melander och Catarina Lundströms gård. Speciellt lugnt är det däremot inte, snarare tvärtom. Det går att likställas med ett organiserat kaos. Över 150 hästar finns på gården. En av dem är Nuncio. En av världens absolut bästa hästar, som tjänat närmare 28 miljoner kronor. 
Den krabaten är någon som Catarina Lundström inte gärna släpper ifrån sig. Han och Milligan’s School är duon som står på hennes skötarlista.
– Just Nuncio har jag skött om i stort sett varje dag sedan han kom till Sverige. Det har väl hänt att jag har tagit ett par dagars semester, men i övrigt så. Det är verkligen han och jag, säger Lundström och rättar till luggen på den i det närmaste svarta hingsten som står på stallgången.

Vägen till där de är i dag, eller framför allt till där Catarina Lundström är i dag, började i Jämtland på 1960-talet. Där är hon född och uppvuxen, även om början på livet blev minst sagt kaotisk.
– Ja, nej. Men jag föddes 1922, på hösten, skojar Lundström och skriker till Marcus Schön som står en bit bort:
– Okej, kan du ta den här intervjun åt mig? Den har redan spårat ur.
Det är sådan hon är, ”Cattis”. Mycket i tankarna, mycket tok och en hel del humor. Frågan som ställdes, har hon glömt för länge sedan.
– Om du vill fråga Söderberg (Daniel, ägare av flertalet hästar hos Catarina Lundström, exempelvis Al Dente och även veterinär) någonting, så kan du ju fråga honom om hur duktig jag var på gymnastik. Han hade nämligen mig i ämnet i årskurs åtta och nio. Han lär säkert ge dig ett uttalande kring hur smidig jag var på den tiden... Framför allt sådant där hopp över liten plint, du vet? Jag var grym, berättar Lundström och undertecknad förstår vad hon menade med att intervjun spårat ur.

Kort därefter, ringer telefonen. Madeleine Melander (fru till Micke Melander, som i sin tur är bror med Stefan) ställer ett par frågor.
– Ja, nej, men ska vi vara lite seriösa för en gång skull. Jag är uppväxt tio mil utanför Östersund och ja... Början av mitt liv var väl smått kaotisk med tanke på att jag föddes i en taxi, det är väl därför man blivit som man blivit, men hur som helst. Pappa hade arbetshästar och jag höll på med dem litegrann.
Köra häst, det gjorde hon en gång hos pappa. Den gången räckte.
– Jag fick chansen att köra någon gång, men det slutade inte speciellt bra. Hästen slet sig och vi var mitt ute i skogen, jag och syrran. Hästen hittade hem till stallet, utan problem, men vi blev kvar, fullt med timmer som låg överallt och en bra bit att gå hem… Efter det hade väl inte pappa eller syrran så stort förtroende, men det kan man ju förstå.

Det riktiga intresset för travet kom då hon fick kontakt med en granne i byn.
– Vi hade en amatör i byn, Gösta Hägglund. Förutom att jag var där på ridläger två år, så kan jag säga att jag tillbringade varje ledig tid jag hade efter skolan från det att jag var tio år hos honom. Där fick jag köra hö och jag jobbade hårt under somrarna. Där var jag väl fram tills dess jag var 15 år. Jag hängde med på trav till Östersund, Bergsåker, Dannero, säger Lundström och fortsätter.
– Jag minns så väl de där resorna till travet. På den tiden var det väldigt hårt kring att betala för sig, för att komma in på travbanan. Så för att jag skulle slippa betala, minns jag hur jag alltid fick sätta mig under en höbal i släpet den sista bit-en in mot banan. Vilka minnen...

Just när hon ska börja berätta om vart livet tog vägen sedan, ber en skötare ”Cattis” om hjälp. Två hästar ska ledas in i stallet från hagen, men någonting stämmer inte. I verkstaden strax intill står nämligen Micke Melander och arbetar, vilket skrämmer hästarna en aning.
– Sluuuuuta Micke. Miiiiicke, skriker Lundström följt av en busvissling.
– Kan du lugna dig lite med svetsningen eller vad du nu håller på med?
Micke Melander hör inte ett ljud och skötaren inser att hon minsann får fortsätta gå, trots allt oväsen och inte helt nöjda hästar.
– Det där gick ju jättebra, nästan, skrattar Lundström.
Som sagt. Mycket händer på en stor gård som kan störa en intervju, och kanske ännu mer just på Åby Tillinge.
Efter tiden hos Gösta Hägglund började hon på lantbruksskolan.
– Med tanke på att jag är 100 år gammal, så fanns det inga travgymnasier när det var dags för fortsatt utbildning. Därför fick det bli lantbruksskola. Där var det väl mer köra traktor, ta hand om grisar och mjölka kor, men det fungerade ändå i två år. Däremot kan jag ju inte påstå att jag varken var eller för den delen är så där jättehaj på att köra traktor...
När de två åren väl var över, började hon jobba hos Östersundstravets Jan-Ivan Eriksson.
– Jag måste väl ha varit runt 18 år i det läget. Ja, men hos Jan-Ivan hade jag det jättebra, jag fick mycket chanser att köra lopp, vilket inte alls var så vanligt för en tjej på den tiden. Det var lärorikt.

1983, runt fem år senare, flyttade hon och Lars-Åke Svärdfeldt söderut till Björn Linder. Det var en resa som så småningom ledde till att hon träffade Stefan Melander.
– Jag minns första gången jag körde på Solvalla, hinner Catarina säga innan telefonen ringer igen. 
Efter någon minut avslutas samtalet och hon fortsätter:
– Ja som sagt, första gången... Jag hade vunnit Dam-SM och dessutom hade jag kört en hel del lopp uppe i norr, så helt oäven var man inte. Att köra på Solvalla var däremot lite extra. Jag körde ut i defileringsvolten och kollade mot oddsindikatorn... Jag höll på att få en chock när jag såg att jag stod i 2.30 eller något liknande... Är det så här enkelt, tänkte jag för mig själv, säger Catarina. 
Hur det gick? Seger, såklart.
– Om jag inte minns helt fel, så var det med Feline Goj, den häst som jag även vann Dam-SM med.

Efter att ha träffat Stefan Melander flyttade de till Åby Tillinge, den gård de fortfarande är på, 1988.
– Resten är historia. Vi har kämpat på, även om det bitvis har varit tufft.
Framför allt i början var det en del som satte käppar i hjulet för Melander/Lundström. Ingen av dem fick proffs-licens.
– I den vevan stod Jim Frick för hästarna, men strax därefter fick jag ut proffslicens. Ja, det är viktigt, skriv det. Jag fick faktiskt proffslicens före Stefan, säger hon och skrattar.
– Först blev det licens på Sundbyholm, för Solvalla tyckte väl inte att jag var tillräckligt bra, men efter ett tag gav de med sig också, säger Catarina.
En lång resa har de gjort tillsammans, Catarina Lundström och Stefan Melander. Gården har växt explosionsartat, -likaså framgångarna.
– När vi flyttade hit hade vi bara ett stall, rakbana och en mindre rundbana. Nu ser det lite annorlunda ut.
Ja, Nuncio och de övriga hästarna kan skatta sig lyckliga. På gården finns en lång joggingslinga, en rakbana som mäter 700 meter, en rundbana som -mäter 1 200 meter och även en backe. Alla -träningsvägar i absolut toppskick.
– Ja, Stefan har verkligen lagt ner sig i gården, det måste jag säga, hinner Lundström säga innan Stefans bror Micke kommer sittandes i en traktor.
– Brorsorna är väldigt olika. Micke stod och fixade med någonting, när hästarna höll på att skrämmas. Micke är fantastisk när det kommer till sådant, att laga och fixa grejer, som den där traktorn vi trodde var stendöd. Stefan är värdelös på sådant, men det är tur att han har sina fina kvalitéer han också, även om det kanske inte är just det tekniska… Att han är så duktig som han är kring underlag, det ska hästarna vara glada för. De tränar på toppbanor, mest hela tiden.

Förutom att fixa banor finns det många andra saker Stefan Melander har på sin lista att göra.
– Om det inte hade varit för Stefan hade det inte kommit ut några hästar till start, den saken är i alla fall klar. Sedan har han stenkoll på hästarnas pulser efter jobb, TDS (tränardebiteringssystem, reds.anm.) och sådana saker. Jag kanske är den som mer har kontakt med hästarna på daglig basis. Jag är väl den som är mest i stallet av oss två. Vi gör helt enkelt det vi tycker är roligast och det är tur att vi kompletterar varandra så bra.
Att det är två hjärnor bakom framgångarna, syns tydligt vid ett besök. Catarina Lundström bossar runt minst lika mycket som Stefan, och har stenkoll på alla hästar. Att hon känner sig bortglömd vid framgångar, kan hon inte direkt kännas vid.
– Nej, det är ingenting jag tänker på, att Stefan skulle vara den som får all uppmärksamhet. Alla som känner oss vet att vi jobbar tillsammans och det räcker för mig. Däremot kanske en oinvigd inte riktigt har koll på hur strukturen ser ut. Sedan är det faktiskt så att våra anställda jobbar ganska fritt. Så tycker jag det ska vara, även om jag givetvis har koll.

Genom åren har mängder av stjärnor tränats på Åby Tillinge. Innan Nuncio, var Scarlet Knight den som låg Stefan och ”Cattis” allra varmast om hjärtat.
– Vilken häst det var alltså och alla de resor vi fick göra… Det är någonting som man aldrig kommer glömma, säger Lundström innan hon berättar en historia som skedde då Scarlet Knight var sex år:
– Stefan körde alla jobb med Scarlet, men just den här gången var det min tur. Han hade startat i Hugo Åbergs Memorial, men galopperade från start, minns jag. Stefan åkte iväg till Hambletonian och bad mig köra ett lugnt heat, efter 1.35 på rundbanan. Sagt och gjort. Jag körde ut, värmde upp och körde det där heatet. Klockrent, 1.35 och hästen var smällfin och jättesnäll. Lagom till dess jag skulle ta upp och jag började slappna av, stack han för mig. Jag höll på att inte få stopp på honom och ut på rundbanan kom vår gårdskarl Peter för att sladda banan. Han trodde ju att jag var klar. Jag tror Scarlet sprang 1.20 i tre varv för mig… Efter det fick jag aldrig köra honom igen, säger Lundström skrattandes och fortsätter:
– Därför är det väl tur, att jag inte kör Nuncio i snabbjobben. Även om hästen är otroligt snäll vet man ju inte vad som kan hända.

Just nämnde Nuncio är det ändå som den här dagen kretsar kring. 
En dag med Nuncio. Den startar tidigt, alldeles för tidigt vissa mornar.
– Ja, men det känns lite så. Det tar ett tag för mig att vakna till vissa morgnar, men Nuncio däremot är pigg och glad.
Tidigt, runt sexsnåret, ges hästen frukost. Mellan 06.30 och 07.00 leds han ut i hagen.
– Då har han två hagar att välja emellan, eller ja... Det är väl jag som bestämmer det kanske. Det ena är en hage med tillgång till gräs och den andra är en grushage. Allting beror på väder och hur mycket gräs han fått i sig tidigare.
Efter ett par timmar ute i hagen tas Nuncio in för att göras i ordning inför ett träningspass.
– Vid halv elva är det väl dags, då...
Ja, mitt i meningen kommer Marcus Schön och ställer en fråga. I samma läge får Catarina Lundström syn på sin hund, Lillebror.
– Tycker du om rostbiff? Mums... Räkor då? Näh, du är väl ingen jäkla fisk heller, säger Lundström och börjar sjunga… *Lalalalalalala*
Efter att ha utmanat både undertecknad och Marcus Schöns hörsel ett tag, återgår hon till sitt normala jag.
– Aa, men vad sade du? Jaha, men jag ringer Stefan och kollar.
– Vid halv elva är det dags att göra i ordning honom för att tränas. Varje dag gör han alltid någonting åtminstone. Det kan vara allt ifrån snabbjobb till skrittur, eller dressyr.

När det är snabbjobb på schemat, är han ute länge och rör på sig.
– Stefan gillar verkligen att vara ute länge. Han låter hästen skrittas, för att sedan joggas ordentligt. När det väl är dags för snabbjobbet så körs hästen alltid själv, vilket är ovanligt. Sedan joggas han av, för att han inte ska bli stel. Det kan vara så att de är ute två timmar utan problem. Nuncio gillar verkligen att röra på sig, åtminstone när det är varmt.
Därefter blir det lunch, sedan mellanmål. Massage och bandagering är en rutin.
– Nuncio verkligen älskar beröring alltså. Gäspar gör han ofta, det märks att han gillar den uppmärksamheten. Sedan är det klart att sådana saker är viktigt också för att hålla honom mjuk, frisk och fräsch.
Sedan, vid fyra ungefär, kommer Nuncios kanske absoluta favoritpunkt på dagen.
– Ja, då är det middag. Den består av varm mat och hästarna fullkomligen slukar den alltså. De bara sätter in nosen i maten och blir som tokiga. Det är faktiskt ganska kul att se.
Att Nuncio betyder mycket märks på Catarina Lundström. Det snudd på glittrar i ögonen när hon ska beskriva vad Nuncio betyder för henne.
– Ja, jag blir nästan tårögd, det måste jag säga. Även innan han kom till oss var han speciell, säger Lundström och fortsätter:
– Jag såg honom live en gång i USA, det var Hambletonian. Däremot följde både jag och Stefan alla övriga lopp hemifrån och vilka prestationer han svarade för där borta. 

Faktiskt märktes det på Stefan att det här var någonting alldeles extra till häst. Jag har nog aldrig sett honom så nervös som då Nuncio startade.
Nästan 15 miljoner kronor tjänade Nuncio som två- och treåring. 16 vinster på 27 starter blev det.
– Det är egentligen obegripligt. Det är svårt att ta in vilka prestationer han har gjort egentligen, inte bara i Sverige. Extra svårt blir det att ta in eftersom man är så dålig på att njuta av segrar, även om jag kanske är lite bättre på det än Stefan.
Elitloppet 2016 är ändå det största, om Catarina Lundström själv får välja.
– Efter hästens fantastiska prestation året innan så var han verkligen värd att vinna. Att han då dessutom gjorde det var otroligt. Egentligen, nu när jag ser på det i efterhand, är det konstigt att jag inte svimmade och blev liggandes på banan efteråt. Det var ren glädje och stolthet. Nuncio är ju som mitt barn, berättar Lundström samtidigt som ögonen blir alldeles glansiga.
Det fortsätter tåras i ögonen då vi går in på prestationerna i år. Eller framför allt, kring alla reaktioner från förståsigpåare.
– Jag läser inte speciellt mycket, men vissa saker är oundvikliga att inte stöta på, och det är klart att det gör ont i en ibland när folk uttrycker sig som de gör. Vi har i alla fall varit nöjda med honom, det har helt enkelt fattats lopp. Vad många kanske inte riktigt förstått är att Nuncio verkligen hatar vintern. I år har vintern och våren varit fruktansvärt konstig, så sent som i början av maj var det i stort sett minusgrader… Så han har väl inte riktigt varit sig själv. Däremot har Örjan hela tiden tyckt att travet fungerat bra och det har vi alltid tagit med oss.
– I Olympiatravet, då han galopperade, tyckte jag att banan såg väldigt lös ut vid de yttre spåren. Sedan vill man alltid hitta orsaker, men än en gång; Örjan var nöjd med travet på honom även då. -Däremot märktes det verkligen på Nuncio att han var besviken. Normalt sett brukar han vara kaxig, glufsa i sig maten snabbt och busa efteråt, men den dagen gick han bara runt i boxen med sorgsna ögon. Då var det synd om honom, tyckte både jag och min hjälpreda Kim, som alltid är med då Nuncio startar.

I det senaste loppet, slutade hästen trea. Efter en resa i rygg, avslutade häst-en bra till pallplatsen, åtminstone om man frågar "Cattis".
– Enligt de som klockat honom sista biten senast, så är det svårt att springa så mycket fortare. Nu känns det dessutom som att formen börjar komma med värmen, det är mer tryck i honom. Han kommer vara laddad till Elitloppet, det är vad jag både hoppas och tror säger Lundström och avslutar:
– Jag och Nuncio, vi vill vara på playan egentligen. Sola och bada, ligga på en strand. Nuncio älskar värmen och det är då formen kommer. Så det är bara att hoppas på fint väder under söndagen.