Ozo – av en egen ras
”Det finns fyra travareraser. Den amerikanska, den franska, den ryska – och så Ozo.”
Omdömet är den tyske mästerkusken Johannes Frömmings. Den fyrfaldige elitloppsvinnarens ord om en av loppets största segrarinna är vackra.
Den 176 centimeter höga märren var nästan lika svart som Vincennes kolstybb. Frambenen var lindade med vita bandage, liksom den yviga svansen som Ozo allt som oftast hissade i vädret när hon utklassade konkurrenterna. Ozo var så nära en fransk Ego Boy det gick att komma i hemlandet.
Roger Massue, en blygsam kobonde från atlantkusten med ringa erfarenhet av travhästar, satt oftast själv i sulkyn vid de stora segrarna som Elitloppet 1963 och vid en av hennes två Prix d’Amérique-segrar. För prispengarna köpte Massue först fler kor. Därefter införskaffades en liten lägenhet i Paris, för att kunna följa sin Ozo på nära håll.
Vackra Ozo fick aldrig några föl, utan dog i en leversjukdom redan 1966. Roger Massue berättade med tårar i ögonen i en fransk tv-dokumentär 30 år senare: “Jag tänker på henne varje kväll”.
Ämnen i artikeln
Så jobbar Travronden med journalistik
Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor på vår information och att vara på plats där det händer. Vi följer de Pressetiska reglerna och vår nyhetsjournalistik ska präglas av trovärdighet och opartiskhet.