Sveriges ledande travtidning
ANNONS

Möt Eija Lehtinen i Travrondens söndagsintervju

Foto: THOMAS BLOMQVIST/TR BILD
Eija Lehtinen har jobbat i stall Untersteiner sedan 2018. Foto: THOMAS BLOMQVIST/TR BILD

Far och son Untersteiner känner alla travfans till. Men den som egentligen driver hela rasket till vardags, och är spindeln i nätet runt nästan allt som händer i Sveriges största travstall… hon är inte lika välbekant. I vart fall inte för den breda allmänheten. I dagens söndagsintervju får ni möta Eija Lehtinen, 58 – den dolda superkraften bakom Johan och Peter.

Publicerad:

Faderns och sonens respektive livspartner, Marie (Gustafsson) och Annie (Larsson), har alltid varit involverade och dragit varsitt rejält lass för verksamheten på jättegården i Holm utanför Halmstad. Men periodvis har de också behövt, och velat, ägna sig åt en del annat. Det är där Eija kommer in i bilden.

Eija Lehtinen, kontorsankaret, medelpunkten, personalchefen, logistikexperten, veterinärkontakten, löneadminstratören, hobbypsykologen, skötarvikarien, … ja, den absoluta allt-i-allon i stall Untersteiner. En oumbärlig klippa ute på det stormande vardagshavet. Alltid i tjänst. Alltid tillgänglig. Koll på allt, tutti, rubbet.

– Haha, jag vet inte om det kanske kan ha verkat vara lite så ibland… men nu tycker jag i alla fall att vi har delat upp ansvaret på ett annat sätt, mer än förut. Till exempel finns det någon annan som fixar med alla foderbeställningar. Jag har inte hand om allting längre, påstår Eija.

– Och så är båda familjerna helt fantastiska att jobba med. Peter och Marie, Johan och Annie… de är alla grymt bra och engagerade.

Hittar finska guldkorn

Eija Lehtinens inverkan på personalstyrkan i stall Untersteiner kan vem som helst se omedelbart, genom att bara göra den enkla manövern att gå in på deras hemsida och kolla vilka som är anställda i verksamheten. Där hittar man inte bara en, två eller tre… utan ända upp till åtta unga skötare, med genuint finsk-klingande namn!

FAKTA

Eija Kaarina Lehtinen

  • Ålder: 58.
  • Bor: Halmstad. I en tvårumslägenhet i Söndrums Kyrkby, på vägen ut mot Tylösand. ”Jag älskar Egentligen älskar jag havet och att simma och så. Men någon gång för några år sen fick jag syn på en massa äckliga maskar och en del annat sånt, nere på botten. För att inte tala om alla maneter. Sen dess vägrar jag att hoppa i… nä, fy fan, jag vill inte vara där nere, bland allt det där. Så om jag badar numera, så ska det vara i pool.”
  • Familj: Hunden Lizzie, 12. En lugn och pålitlig blandras. Lillasyster Anne (”vi är extremt olika - men goda vänner”) och föräldrarna kvar i Finland. ”Jag är väldigt nöjd med mitt självbestämmande i hemmet. Känslan av att kunna göra precis vad jag vill, när jag vill, är det bästa jag vet.”
  • Lyssnar på: Taylor Swift. Och så lite blandad svensk och finsk musik. Lars Winnerbäck till exempel, gillar jag. Sen hör jag en hel del på ljudböcker.
  • Tittar på: Byggprogram tycker jag verkligen om. Jag bygger inte så mycket själv, men det är jättekul att titta på när andra renoverar och grejar. Och så kollar jag ganska ofta på trav-tv.
  • Läser: Mest på nätet numera, och då blir det gärna olika saker om trav – och så vanliga nyheter. Förr har jag läst många böcker också, men nu har jag lärt mig att lyssna på dem i stället. Särskilt på kvällarna här hemma, då – eller när man är ute och kör bil. Fördelen med att lyssna i stället för att läsa själv, är förstås att man kan göra något annat också, samtidigt.
  • Favorithäst: Det är alla mina egna, som jag har haft genom åren. Särskilt de som har varit lite extra besvärliga. De allra svåraste hästarna, sådana som andra har dömt ut och trott att de varit slut – den typen av individer har jag gillat allra mest. De som har varit snälla och lätta hela tiden, har inte berört mig på riktigt samma sätt. Men jag vill inte lyfta fram några speciella namn. Jag älskar i princip alla djur. Nästan mer än människor, haha.
  • Drömresmål:  Jag har rest jättemycket runtom i världen, och seglat och grejat. Men nuförtiden gillar inte min gamla hund att flyga längre, eller att resa så långt. Och då gör inte jag det heller. Så vi nöjer oss med att ta finlandsbåten över till vårt sommarhus, pappas gamla födelseställe, utanför Lahtis. Det räcker fint. Där trivs vi. Fast nu till hösten ska jag, i och för sig, till Spanien en sväng. Vi är ett litet tjejgäng som ska åka iväg och fira Marjaana Alaviuhkolas (ordförande i den europeiska travunionen UET, reds. anm.) födelsedag.
  • Intressen: Travet och hästarna har tagit så stor plats i mitt liv, så jag har knappt aldrig haft tid att odla några andra intressen. Men det skulle väl vara det där med renoveringar och byggen i så fall, som jag alltid har varit fascinerad av.

Eija Lehtinen ler brett. Det är allmänt känt på företaget, att hon är expert på att hitta just finska guldkorn – och att få dem att trivas på gården.

Eijas eget liv har nästan alltid kretsat kring hästar.

– Jag började med att rida. Men jag gillade inte det riktigt ändå. I yngre tonåren fick jag börja hjälpa till i ett travstall i stället, hos en amatör. Det passade mig mycket bättre.

Hade ni hästar hemma i familjen?

– Ja, det blev så… När jag var 15 köpte mina föräldrar min första häst till mig. En svensk travare, som bland andra Jorma Kontio hade haft. Den hette Largo Å.

– Och när vi hade fått hand om Largo, så tog han plötsligt fem raka segrar, direkt… efter det var jag fast!.

 Det blev en familjegrej för er?

– Det kan man nog säga. Min mamma blev också jätteintresserad. Hon är väldigt bra med djur och så. Och de köpte hem fler hästar, både tävlingstravare och fölmärrar.

– Än i dag pratar vi mycket om allt det här. Mina föräldrar lever och är fortfarande ganska pigga, där hemma i Finland. De har inga egna hästar längre, men hela den här hästkulturen har varit ett gemensamt samtalsämne för oss genom livet.

Jobbade hos Stig H

När den unga Eija hade gått ut gymnasiet, provade hon under det första året att jobba på bank. Men sen fick det vara nog med kringgående rörelser. Hon tog anställning hos travtränaren Tapio Perttunen. Där och då började Eija Lehtinens yrkeskarriär på riktigt. Och ett livslångt flackande mellan Finland och Sverige:

1990 bar det av till Sverige – för första gången. I två år jobbade Eija då för Stig H Johansson.

– Fast sen blev pappa sjuk, och jag flyttade tillbaka hem till Finland, och Lahtis och Kouvola, igen. Under 90-talet var jag kvar där hemma, och stöttade mina föräldrar.

Foto: ANNA GERDMARKER/TR BILD
Tillsammans med Tommy Karlstedt 2009 under tiden hos Kari Lähdekorpi. Foto: ANNA GERDMARKER/TR BILD

1999 var det dags för nästa Sverige-vända – den andra. Nu stannade Eija längre. I 17 år. Hon jobbade hos finlandssvenska stortränare i Halmstadstrakten. Först Petri Puro, sen Kari Lähdekorpi. Några korta svängar provade hon även på travlivet i USA, ”hos Goya och Anette” (John-Erik Magnusson och hans dotter Anette Lorentzon, reds. anm.). Och gjorde en kortare avstickare till Frankrike.

– Frankrike gillade jag inte alls!

– Själva sporten var väl kanske bra, men all utrustning och många andra grejer runt om, kändes som att flyttas 20-30 år tillbaka i tiden, till Finland eller Sverige på 70-talet.

Efter en lång anställning hos Kari Lähdekorpi, gled Eija så småningom över till Peter Untersteiners stall. Hela tiden som hästskötare.

– Men 2016 började kroppen säga ifrån. Många års slit hade gjort sitt. Jag behövde återhämtning.

Så då hamnade Eija hemma i Finland igen. Hästarna fanns kvar som basen i hennes arbetsliv. Men skötarsysslorna kände hon sig klar med – inte minst av fysiska skäl. I stället jobbade hon ett tag lite administrativt, i ett ridstall. Och sen som lärare på ett hästgymnasium.

“De ringde och behövde hjälp”

Men ännu ett “återfall” skulle komma. 2018 kallade Sverige på Eija på nytt – nu för en tredje emigration västerut. (Kanske den sista?).

– Peter ringde, och sa att han och Johan började bli så pass stora, så att de verkligen-verkligen behövde hjälp med en massa saker runt om.

– De gjorde det från början tydligt att den här gången handlade det inte om något praktiskt jobb med hästarna i stallet, utan de sökte någon som kunde hålla i typ allt annat.

Du tvekade inte?

– Jag resonerade ganska mycket med mina föräldrar om hur jag skulle göra. Men de tyckte nog att det märktes att jag innerst inne saknade det riktiga travlivet. Så då var det bara att packa och dra igen…

På den vägen är det. Nu sitter Eija Lehtinen i Halmstad ännu en gång – och den här gången kanske, möjligen, för att stanna för gott…

– Förut har jag alltid tänkt att jag naturligtvis kommer att återvända till Finland, till slut, efter arbetslivet. Men nu vet jag plötsligt inte. Ryssland är så påtagligt och nära, när man är i Finland… och jag har ett jättebra liv här, som jag stortrivs med.

– Däremot har jag tagit ett annat beslut: På vintern ska jag i framtiden finnas nån annanstans, där det är varmt. Sverige och Finland kan man vara i resten av året. Men inte på vintrarna.

Det låter som att du redan nu börjar planera så smått för ett liv efter allt hästslit…?

– Nej då, inte ännu. Jag älskar det här jobbet, och tänker mig nog att köra på några år till. Om jag får vara frisk. Och om jag fortsätter att tycka att det är så här kul som jag gör nu.

Måste vara en mäktig känsla ändå, att försöka få landets största travstall att flyta på i varje liten detalj, varenda dag, år ut och år in?

– Är vi verkligen allra störst? Känns som att Björn (Goop) säkert har lika många, i alla fall. 

– Det beror kanske lite på vilken vecka man mäter. Just nu har vi precis rensat ut en hel del, för att få plats att snart ta in nya unghästar.

Foto: THOMAS BLOMQVIST/TR BILD
Närheten till hästar har löpt som en röd tråd i Eijas liv. Foto: THOMAS BLOMQVIST/TR BILD

“Det är mycket med bussarna”

Vi fortsätter att resonera en del om hennes konkreta arbetsuppgifter på dagarna. Personalkontakten gillar Eija. Schemaläggningen funkar. Veterinärbesöken har hon inga problem med. 

– Och även om jag egentligen ska jobba med hästarna, så kan jag inte låta bli att hugga in och mocka en box också, nån gång då och då, skrattar hon.

– I grunden har jag lite svårt att sitta still alldeles för mycket. Att röra på sig en del, är trots allt väldigt bra för fysiken.

Vilken av dina sysslor är allra svårast eller jobbigast?

– Det är att hålla reda på våra bussar! Vart de är, vart de ska, att de besiktigas, repareras, att alla papper runt dem är i ordning i rätt tid, om nån ska säljas eller köpas, och ja… allt sånt där. Det är mycket med bussarna, kan jag säga!

Är du fortfarande med ute på tävlingar ibland?

– Ytterst sällan, numera. Den biten tycker jag faktiskt inte är riktigt lika rolig längre.

– Man blir ju som ett gäng som åker runt överallt, med skötare, kuskar, tränare och så. Nuförtiden, när jag inte har några egna passhästar kvar, och inte behöver vara med så ofta, så känner jag plötsligt inte alls lika mycket folk ute på stallbackarna, som jag gjorde förr. Det har bytts generation där ute.

Vad är det som får dig att fortfarande tycka att allt detta är så roligt ändå, att du stiger upp och kastar dig in i denna gigantiska och stimmiga cirkus varje morgon?

– Det är just det, att det händer så otroligt mycket hela tiden. Absolut ingen dag är den andra lik. Och så närheten till hästar alldeles intill mig, ständigt. Det är den röda tråden som har löpt genom hela mitt liv.

ANNONS

Ämnen i artikeln



Så jobbar Travronden med journalistik

Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor på vår information och att vara på plats där det händer. Vi följer de Pressetiska reglerna och vår nyhetsjournalistik ska präglas av trovärdighet och opartiskhet.