Hästen är sportens själ

Travintresse föds inte på ATG Live, eller ens i travrestaurangen. Det föds i mötet med hästen, genom profilhästarna som travet själv har ett ansvar att lyfta fram eller i vardagens rutiner, i ansvaret och samspelet med den lokala hästen. Den respekten, den närheten – det är där fascinationen väcks. Men i dagens Travsverige har hästen reducerats till en kuliss, ett alibi för spelet. Fokus ligger på barfota, bikes och utrustningsändringar och på ett fåtal aktiva som elitsatsar – inte på själva hästen eller på den magiska kontakten mellan häst och människa, en magi som skulle kunna trollbinda massorna om vi bara lyfte fram den.

Amatörtränarna var sportens ryggrad

I decennier bars travsporten av tusentals amatörtränare – eldsjälar som skötte sina hästar efter jobbet som kontorsarbetare, lärare, bönder, lastbilschaufförer. De levde med hästen, brann för sporten. Just den glöden lockade med sig vänner, kollegor och familj till travet. Sporten växte organiskt – inte genom spelkuponger, utan genom relationer.

Men dessa amatörer har trängts undan. Centralisering och ett överfokus på elit har pressat ut de som bar upp sporten i vardagen. Och därmed försvann också snacket om travet på arbetsplatserna – vilket i förlängningen ledde till att travet förlorade sin tidigare starka legitimitet i samhället!

Felbesluten i backspegeln

Travets kris är inte en slump – den är resultatet av beslut man tagit och av beslut man inte tagit, men borde ha tagit. Felprioriteringarna är tydliga, när man valde spel före sport tappade travet sin själ.

Travet blev ATG:s förlängda arm snarare än en sport.

Besluten styrdes av spelintäkter: fokus lades på speloptimering, till exempel lunchtrav och sena V75-tävlingar – inte på sportslig optimering, tränarvillkor eller på att öka intresset för själva hästen och sporten.

Konsekvensen blev ett minskat engagemang bland de som bär sporten – tränare, skötare, hästägare, uppfödare och publik.

De vill inte reduceras till statister i ett spelbolags maskineri. De vill känna mening och delaktighet i hästarna och travet.

Centralisering och toppstyrning alienerade gräsrötterna

Ju mer byråkratin och Hästsportens hus växte, desto längre bort kom besluten från verkligheten i stallen. Avståndet till de små tränarna, de ideella funktionärerna och de lokalt aktiva växte - och med det försvann också det engagemang och den lokala förankring som en gång var sportens hjärta.

Travets ledning måste vakna!

Vill man att sporten skall överleva krävs en total omprioritering. Travets framtid avgörs inte av nya spelformer – utan av hur man vårdar relationen mellan människa och häst. Det betyder att ledningen måste börja bygga travets framtid utifrån hästen, på samma sätt som gjordes när travet växte sig så starkt under 1900-talet:

Säkra bästa möjliga träningsmöjligheter för amatörer och mindre tränare

Alla travbanor bör erbjuda tillgång till välskötta träningsbanor, rakbanor, hagar och ändamålsenliga stallmiljöer. Ett särskilt fokus bör ligga på att utveckla moderna hästhotell där amatörer ges professionella träningsförutsättningar – likt Axevallas framgångsrika koncept.

Att bygga en ny bana utan vidhängande träningsanläggning är att såga av det sista av den vissnande gren vi sitter på, inte att vitalisera den!

Satsa långsiktigt på travskolor och ponnytrav.

Travskolan och ponnytravet är sportens viktigaste inkörsport för barn och unga men även för många vuxna. Där föds framtidens kuskar, tränare, skötare, uppfödare och hästägare. Men travskolan och ponnytravet är också livsviktiga platser för mötet med hästen. Platser som måste prioriteras i såväl marknadsföring, ekonomi som status.

Decentralisera och återförankra sporten lokalt

Travsportens styrning behöver åter flyttas närmare verkligheten i stallen och vardagen hos utövarna. Det krävs ökad lokal beslutsrätt och större förtroende för banorna själva. Den spontana kraften hos eldsjälar, ideella krafter och amatörer måste släppas fri – inte kvävas i toppstyrning. Bara så kan travet åter bli en levande folkrörelse med förankring i hela landet.

Prioritera prispengar till bredden – vill vi att många ska vara med – måste prispengarna finnas där de flesta är!

Det är inom vardags- och breddtravet som sporten har störst chans till förnyelse och tillväxt. Det är där de flesta är! En tydlig omfördelning av resurserna skulle möjliggöra för många fler att fortsätta – och fler att börja. Travsporten var en gång levande i hela landet. Det pratades häst på fikaraster, i verkstäder och personalrum. Det kan bli så igen – om resurserna når människorna som bär sporten.

Upprätta en prismedelsstruktur som belönar långa tävlingskarriärer

Vi måste återgå till att se hästen som en individ som kan utvecklas under många år. Hästar som tävlar länge bygger relationer till publiken och ger sporten kontinuitet. Långsiktighet måste löna sig – både för häst och människa.

Marknadsför hästen – mer än spelet

Tapetsera Sverige med våra profilhästar, i stället för den profillösa spelreklam som översvämmar Sverige i dag. Bygg berättelser kring våra hästar, likt tidigare generationer gjorde med hästar som Ego Boy, Legolas, Ina Scot, Copiad, Victory Tilly, Järvsöfaks med flera. Det kommer gynna såväl intresset för sporten som öka spelet på ett hållbart sätt.

Den stora styrkan med trav är att hästen är på riktigt, inte bara en rörlig bild på datorskärmen. Visa den! Lyft fram vardagslivet med häst, människorna bakom, och låt sporten ta plats i verkligheten igen.

En häst i centrum

Kanske behövs något radikalt. Som det travtränaren Göran Grahn en gång gjorde: han selade helt sonika ut en travhäst i full tävlingsutrustning, satte sig i sulkyn – och körde rakt in i stadens centrum. Runt Gustav Adolfs torg, genom citytrafiken, med folkets blickar som publik. En levande påminnelse om sportens själ.

Det är dags att hitta tillbaka till den känslan. Den modiga marknadsföringen. Den mänskliga kontakten. Den självklara platsen i samhället. Och allt börjar – som alltid – med hästen.

Jenny och Peter Lundell, före detta A- samt B-tränare på Jägersro