Sveriges ledande travtidning
Sveriges ledande travtidning
ANNONS

Åsa Elmroth:
"Ensam är stark – det är bullshit!"

Foto: TR BILD
"Inom travsporten har stora namn som Peter Ingves, Peter Untersteiner och Robert Bergh öppnat sig om sin depression, utmattning och brist på livsgnista", skriver Åsa Elmroth. Foto: TR BILD
Publicerad:

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstagande i texten.

Hurra, vi pratar om det! Om livet, kraven och hur vi mår. 

Under OS ställdes det på sin spets då gymnasten Simone Biles valde att avstå flera grenar på grund av att hon mådde dåligt mentalt. Hon kände enbart krav, ingen glädje. Efter det klev fler fram och vittnade om samma sak: den mentala återhämtningen i samband med elitidrott är inget som prioriteras. 

Socialstyrelsens senaste siffror talar ett tydligt – och dystert – språk: psykisk ohälsa, främst i form av depression och ångest är skälet till 40 procent av alla sjukskrivningar. Över en miljon svenskar äter antidepressiv medicin. En pandemi på det och årets siffror kan vara ännu högre. 

Ämnet har tagits upp tidigare här i Travronden. Men det är värt att dras ytterligare ett varv. Flera varv. Inom travsporten har stora namn som Bergh, Ingves, Takter och Untersteiner öppnat sig om sin depression, utmattning och brist på livsgnista. 

Samtidigt skickar de en uppmaning till andra i sporten: ”Även de som är yngre borde fundera lite mer, så att inte jobbet tar mer än vad det ger. Jag förstår att man är rädd om sina körningar men det borde inte vara så”, sa Ingves i Aftonbladet. 

Det är just det, den ständiga pressen: syns jag inte så finns jag inte! Jakten på segrar, pengar, rekord och bekräftelse rullar på. Travsporten saknar pausknapp och framgångens pris är högt. Som egenföretagare gäller det att prestera och leverera varje dag året runt. Oavsett hur man mår. Sjukskrivning är inte ett alternativ.  

När batterierna sinar gäller det att ta det på allvar. I stället för att ägna sig åt det som framför allt är mäns paradgren: fokusera på annat, sätta på helstängt, borra ned sig och öka farten. En kortsiktig och fullkomligt värdelös taktik. Ångest kommer alltid i kapp och förbi. Alltid! Det är ett lopp man aldrig kan vinna. Enda lösningen är att, för att fortsätta med travreferenser, ta in känslorna i träning.

Detta gäller så klart inte bara i sportens värld. Många brottas med att inte räcka till, både i jobbet och privat. Ibland är det en tillfällig svacka där det räcker med någon som förstår och håller om och i en tills det blåst över.

Ibland är det svårare, vi bär på saker som skaver och gör ont under lång tid. Om vi inte rensar i ryggsäcken blir den till slut omänskligt tung och vi faller. 

Vad gör vi då?

Bilen med motorstopp får en mekaniker fixa. Vi till och med besiktigar den regelbundet för att förebygga risken för haveri. 

Vi går på gym för att hålla oss i trim, bli starka och undvika sjukdomar.

Bryter vi benet går vi till doktorn direkt. Vi haltar inte runt och tänker att det här klarar jag själv, smärtan ger sig nog och benet läker ihop.  

Men ett sargat och stukat psyke behandlar vi exakt så. Vi biter ihop. Ensam är minsann stark! 

Det är bullshit!

Som alltid heter lösningen kommunikation. Att våga prata. Att våga visa sig sårbar. Tvärtemot vad många verkar tro är det en styrka att visa sig sårbar. Att våga sträcka ut en hand och säga att just nu mår jag inte bra. Man får nya synsätt och vännen som får förtroendet känner sig både betrodd och betydelsefull. Återigen tittar jag lite extra på er män då ni är mindre benägna att be om råd och hjälp. Två huvuden är bättre än ett.

Och det finns huvuden som vet, kan och förstår mer än andra. Förr tänkte jag att det bara var svaga nervvrak som behövde en psykolog. Ingen jag kände gick i terapi. Vad jag visste. I dag är det helt annorlunda. 

När tillvaron snurrade på ett ovant sätt gjorde jag det som allt fler gör: jag tog hjälp av ett proffs. Det enda jag ångrar är att jag inte gjort det tidigare. Man behöver inte ha en stor kris eller krasch. Svåra ting hör livet till. I mitt fall var det pusselbitar som hamnat snett i bilden av mig själv och livet. De behövde hitta rätt plats via en lektion i livskunskap där man i stort är sin egen lärare. Hjärnan börjar arbeta på ett nytt sätt med en personlig tränare som håller själen i trim och minskar risken för motorstopp. Nya perspektiv gör att jag är betydligt mer insiktsfull i dag. Åsa 2.0.

Statistiskt sett är det betydligt fler kvinnor än män som tar det steget. Kanske på grund av en urgammal norm att män ska vara starka, stabila och hålla känslorna i schack? Att visa svaghet och beroende strider mot den traditionella bilden av en ”riktig man”.

”Jag skjuter mig hellre i huvudet än går i terapi.” sa författaren Karl Ove Knausgård i en intervju. Han var rädd för vad som skulle dras upp, att han skulle tappa kontrollen och gråta hejdlöst. Det låter som att vara rädd för att dricka vatten när man är törstig…

Var inte en Knausgård! Var som Bergh, Ingves, Takter, Untersteiner och co. Våga prata om det som gnager! DET är manligt! 

ANNONS

Ämnen i artikeln



Så jobbar Travronden med journalistik

Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor på vår information och att vara på plats där det händer. Vi följer de Pressetiska reglerna och vår nyhetsjournalistik ska präglas av trovärdighet och opartiskhet.