Dennis Engelbo:

"Då var det dags för Pride"

Inom sportvärlden går det framåt, det blir allt fler klubbar och föreningar som tar till sig av den viktiga fråga som inkludering och acceptans för olika själar innebär. Många tycker säkert att det redan är bra, men det är långtifrån sanningen. 

I samhället sker ständigt hatbrott mot HBTQ-människor - och många ungdomar bävar att berätta för sina föräldrar att de älskar någon av samma kön. Det är ett misslyckande i samhällsstrukturen, och idrotten har inte varit behjälpliga kring inkludering. I stället har det ofta varit rått, kallt och väldigt grabbigt. Omklädningsrumsjargong är ingen skröna.

Här är ett axplock av några av våra läsares reaktioner efter att HBTQ-frågan uppmärksammades i fjol med reportage om toppjockeyn Espen Ski och flera andra artiklar:

• ”Så jäkla trött på detta hbtq. Har inget med trav att göra.”
• ”Varför så stort fokus på den sexuella läggningen? Vill man veta så frågar man. Tycker att folks läggning är deras ensak.”
• ”Det är bara läsa Bibeln vad den säger. Det är fakta.”
• ”Tycker ej det passar i Travronden. Går ju att starta ny sida och ny tidning som handlar om Pride, vilken läggning man har och så vidare. Man ska inte tvinga på folk, det blir fel tycker jag.”
• ”Vad har det med hästar att göra? Vill de älska med dem eller vadå?"

Det är inte förrän kommentarer likt dessa inte längre kommer som jag kommer vara nöjd kring arbetet för alla människors lika värde. Hur många män och kvinnor har inte slutat i förtid, eller för den delen inte nått dit de velat, inom idrotten, för att de inte känt sig bekväma? Den siffran är enorm, men sällan är det något som märks. Det är dags för inkludering. Det är dags för folk att strunta fullständigt i vilket kön man attraheras av.

Jag tyckte Espen Ski sade det så bra i fjolårets reportage:
"Jag önskar att vi en dag kommer till en verklighet då man som tonåring berättar för mamma att man ska ta hem sin kjæreste, och när kjæresten ringer på dörren, så ska familjen välkomna personen som står där. Oavsett om det är en kille eller tjej. Att det inte krävdes något ‘komma ut-snack’. Det positiva i Norge är att vi har samma ord för pojk- och flickvän – kjæreste."

Återigen. För er som tycker att det här inte är en sak för Travronden att ta upp. Då ber jag er läsa reportaget om Espen Ski. Hästvärlden, som ändå får anses vara betydligt med jämställd än många andra sporter, har en lång väg att vandra. Och då är det vår och förbundens plikt att lyfta frågan.

Lite fakta: 

I Sverige har en framträdande politiker som säger: ”Kärnfamiljen ska bestå av en mamma och en pappa” (Lars Adaktusson, KD). 

Eller för den delen tidigare talmannen Björn Söder, SD, som i en blogg för ett antal år sedan skrev: ”Vad är det som säger att den så kallade normaliseringen slutar med att homo-, bi- och transpersoner skall ”normaliseras”? Varför inte personer som begår tidelag eller pedofili?”

Jag vill påminna alla. Fram till 1944 var det kriminellt att vara homosexuell i Sverige. Fram till 1979 betraktades homosexualitet som en sjukdom. Sedan slutet av 1980-talet har homo-, bi-, trans- och queerpersoner fått allt större rättigheter. Och jag nämner mer än gärna återigen studien som gjordes 2015 där 9.500 elitidrottare var med. Endast en procent (!) kände att en annan sexualitet än heterosexualitet är helt accepterad i idrottsvärlden.

Man kan på sätt och vis tycka att travet borde vara ledande, då vi inte har någon könsuppdelning. Men HBTQ-kompetensen är låg och gamla strukturer finns kvar. Och någon förebild i toppen syns inte till. Ett led för Svensk Travsport att öka kunskapen i frågan kan vara att bli det tredje idrottsförbund eller idrottsförening att HBTQ-certifieras. Östersunds FK och Kiruna IF är ensamma på banan så här långt. Beklagligt är ordet.

Inte är det så konstigt att HBTQ-personer inte sällan hamnar i kultur- och medie-, eller nöjesbranschen. Där finns mängder med förebilder, där finns en trygghet. En trygghet som många sporter tyvärr saknar i dag. Damfotbollen gör någonting rätt, likaså konståkningen eller för den delen simhoppningen. Förebilderna finns där, som när svenska Magdalena Eriksson och danska Pernille Harder kysste varandra under fotbolls-VM, eller för den delen brittiske simhopparen Tom Daley som är helt öppen med sitt privatliv på sociala medier.

Espen Ski sammanfattade det hela ganska bra i reportaget:
"I dag kan jag verkligen vara ledsen över att jag inte var den där 'toppjockeyn som var gay'. Egentligen inte så mycket för min egen skull, utan för att jag inser hur mycket det hade gjort för många andra. Barnen och ungdomarna hade fått en gayförebild."

För mig som sportkille ut i fingerspetsarna var resan mot att komma ut tuff. Men när man kom ut släppte allt. Även om tröskeln är hög, är tröskeln värd att passera. Jag har gjort resan. Och det är den bästa resa jag gjort.