Niclas Andersson:

"En rebell i adelskalendern"

Det är 45 år sedan jag ramlade in i travets värld. ATG och V65 på lördagar hade ganska nyligen startats. Det var, på många sätt, ett annat Sverige då. Ett annat event- och idrottsklimat också. Och en helt annan uppsättning av rikskändisar än de som vi har numera, naturligtvis.

Men en hel del namn inom det svenska travet från den tiden, är faktiskt fortfarande aktuella och flitigt omtalade, än idag.

Bröderna Nordin var förstås stora då - även om deras allra högsta peak var över.

Stig H Johansson och Olle Goop hade just slagit igenom ordentligt, och var precis på väg att ta över tronen i travriket.

Jag gillade dem alla.

För mig blev de stjärnor och idrottsidoler på nästan samma vis som Björn Borg och Ingemar Stenmark.

Men så hände något. Som verkligen tilltalade en yngling.

Inget fel på Nordinarna och Stig H och Olle Goop. Men de var trots allt redan etablerade, på något sätt. Adel. Blytunga. På toppen. Vid makten.

När man är 10-11-12-13 år, är det kanske inte helt naturligt att bara se upp till den typen av farbröder.

I den fasen gillar man ju rebeller också. Sådana som kommer in och ruskar om. Som inte följer mallen, som inte redan är mäktiga, som slår underifrån, i en helt egen stil.

Plötsligt kom det fram en sån. En ny travhjälte. I Östergötland.

Nån snubbe som verkade komma liksom från ingenstans, som ingen hade riktig koll på sen förut, som inte verkade ha några rötter eller gamla kontakter inom travet, som inte verkade göra som alla de andra, som bröt mönstret, som snackade roligt, som verkade använda andra träningsmetoder än alla de andra, som testade ny utrustning, som utmanade regler och traditioner och konventioner.

En anonym amatör, som hade fått kämpa i flera år för att ens få tränarlicens.

Den envise och säregne mannen hade det ascoola namnet Bo W Takter.

Han var inte elak. Inte dum. Inte tokig. Men han var ”one of a kind”. Han gick sin egen väg. Med sin blotta existens, tycktes han provocera delar av sin omgivning.

Han förvandlade medelmåttor till V65-stjärnor, på bara några veckor: Han slet dojorna av dem och började köra barfota med vissa, och andra hästar fick han fart på med helt andra påhitt.

”Nytt förvandlingsnummer av Takter”, skrev tidningarna.

Han flinade ofta lite snett och lurigt. Såg elegant ut. Självsäker. Som att han hade en idé om allt det här, som ingen annan hade. Vilket också visade sig stämma.

Bo W Takter var en form av travets rockstjärna, en rebell, en opportunist, en förnyare, en nydanare, en som fick oss i vardagsrummen att räta på ryggen hemma i TV-sofforna, och undra vad som skulle hända nu då.

Aldrig vågade man låta bli att kryssa Takter. Och att spika såna som E.O Brunn, Diamond Star, Micko Fripé och Matiné kändes ofta självklart.

Mantorp var inte stort nog för honom.

När han väl slog igenom - ganska sent ändå - hade Bo William Takter plötsligt på nolltid krossat sin hemmaregion. Han drog vidare, till stora, traditionsrika Jägersro. Han gav sig på etablissemanget där också. Med sina metoder. Och han besegrade dem alla. Bo W Takter intog även Jägers. Med storm.

På samma sätt som hans barn och barnbarn så småningom kom att växa ur och förbi inte bara Mantorp, utan också Jägersro och Skåne, och förresten hela Sverige och Europa.

Sonen Jimmy Takter drog över till Amerika, där han - och hans dotter Nancy - numera har gjort sig kända som några av historiens största sulkysporttränare, med framgångar på absolut översta världsnivå.

Och den andre sonen, Johnny, är en av Sveriges mest begåvade kuskar någonsin, tillika en mycket speciell människa, som inte låter sig fångas, definieras eller låsas in i något fack över huvud taget. En fri fågel med en unik personlighet och talang.

Att Bo William Takter inte längre finns med oss är omskakande.

Men travsporten lämnade han - i princip - redan 1988, i alla fall rent praktiskt, efter de fysiska sviterna av den tragiska fallolyckan inne på hotell Savoy i Malmö. Hans aktiva karriär i det allra högsta sportsliga skiktet, blev därmed alldeles för kort - för honom själv, för hans familj och för det svenska travet i stort.

Men myten om Bo Willam Takter, kommer alltid att leva kvar. Legenden.

Precis som många av hans idéer.

Och inte bara det:

Ironiskt nog har hans genialitet och briljans tagit namnet Takter - som från början, i hans eget fall, var en symbol för uppror ur underdog-position - rakt in i det svenska travets adelskalender, bland de allra mest respekterade, för evigt.

Släkter som Nordin och Lindblom och Frick har funnits där i många år.

Familjenamn som Goop, Kihlström, Untersteiner, Kolgjini, Melander och Djuse är på väg att ta sig in.

I ett sådant historiskt och banbrytande adelssammanhang är även efternamnet Takter alldeles självklart.

Detta tack vare urfadern Bo William - och ett antal av hans lärjungar och avkommor och ättlingar.