Sveriges ledande travtidning
Sveriges ledande travtidning
ANNONS

Patrick Sjöö:
"Sagan om Månprinsen kantades av tårar"

Foto: LENA EMMOTH / TR BILD
Månprinsen A.M. Foto: LENA EMMOTH / TR BILD

Ibland är det svårt att riktigt sätta ord på vad man känner. Idag är det en sådan dag.

Publicerad:

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstagande i texten.

Det chockartade beskedet att kallblodsstjärnan Månprinsen A.M. vandrat vidare till de evigt gröna ängarna är svårt att ta in.

Hela hans liv blev en saga som kantats av tårar. 

Av alla hästar är Månprinsen A.M., utan konkurrens, den häst som jag har skrivit mest om under de senaste 10 åren. Efter att ha sprungit på Dannerotravet sedan unga ben och efter 32 års vänskap med Gunnar Melander så var det bara så häftigt då Månprinsen A.M blev banans och Gunnars reklamhäst.

Det blev en saga om en liten häst som föddes i ett plasttält ute i en hage.

Det var så stort att stå i Östersundstravets vinnarcirkel den där augustisöndagen 2011 då Månprinsen A.M. och Gunnar Melander satte alla norrmän på plats i Kallblodsderbyt. Fyraårige Månprinsen sprang de 2140 meterna med autostart på 24,2 vilket då var svenskt rekord för fyraåriga hingstar och valacker.

Tårarna i Gunnars ögon var en blandning mellan enorm glädje och stor sorg.

Under sommaren hade Gunnars fru och ständige följeslagare Mona drabbades av hjärtstillestånd i sömnen. Hon hamnade i koma och det visade sig att hon aldrig skulle vakna mer.

Den tredje juni, bara 10 dagar efter tragedin med frun Mona, skulle Gunnar starta Månprinsen i Sleipner Cup-finalen i Romme, men han tänkte avstå.

Gunnar planerade faktiskt för att helt lägga av och hade tittat ut en lägenhet i Härnösand. Livet var inte roligt längre.

Men Gunnar tvingades till Romme av dottern Elisabeth för att köra Månprinsen A.M.

Prinsen och Gunnar vann finalen och tårarna ville aldrig sluta rinna efter Gunnars kinder.

”När vi vann loppet så tänkte jag att jag ska försöka fortsätta med det här. Jag minns att jag grät så mycket i vinnarcirkeln att folk trodde att jag var sjuk. Det är bara att konstatera att den här hästen hjälpte mig igenom sorgen. Då jag var ledsen, så kunde jag sela på honom och åka ut på en träningsrunda. Efteråt mådde jag mycket bättre”, berättade Gunnar då vi tog en fika vid köksbordet i Grubbe får något år sedan.

Efter segern i Sleipner Cup och sedan Kallblodsderbyt blev Månprinsen A.M. en riktig segerstaplare. Men det stora genombrottet kom nog ändå i segern 2013 på Östersundstravet i Sven O Perssons Minne då han slog Hallsta Lotus.

Resten är en enda stor saga med bland annat fem SM-titlar, en mängd andra V75-triumfer och stora segrar i både Norge och Finland där ägaren AnnaMaria Öberg rankar segern i Jacob Meyers Pokal på Bjerke högst.

För många är nog kallblodsduellen mot Lannem Silje höjdpunkten från Prinsens karriär. Hur Gunnar avvaktade under loppet och då han satte i slutstöten kunde inte superstoet Lannem Silje freda sig. Ett fantastiskt referat signerat Robert Karlsson höjde också det ögonblicket.

För min egen del så kan jag rabbla upp hur många minnen som helst med den häftiga och snygga hingsten. Både från banan och besöken på gården i Grubbe där han stod och tittade överlägset över den ångermanländska byn.

Men hur jag än vänder och vrider på det så den dyker den där tårdrypta derbydagen i Östersund upp i tankarna. Det var travdagen då det gick att ta på känslorna. 

Jag vet att Gunnar Melander såg fram emot 2021 och att han ville att Månprinsen A.M. skulle komma in i det gäng med hästar som tjänat över 10 miljoner kronor. Han hade inte så långt kvar dit och i sunda vätskor skulle det förstås inte vara något problem.

Häromdagen skulle jag slå en signal till Gunnar för att göra ett reportage på kallblodsstjärnan inför det kommande året. Nu blir det inget sådant reportage.

Då jag pratade med Gunnar under lördagen så kunde han inte prata om hästens död. Han behövde lite mer tid.

Gunnars sambo och Månprinsens A.M:s delägare, AnnaMaria Öberg, berättade om sin prins medan hon kämpade mot gråten. Det gick inte längre att ha honom kvar då han attackerat både djur och människor. 

Beslutet måste ha varit både svårt och enkelt. Att ta bort en häst som skänkt så enormt mycket glädje och hjälpt en genom en stor sorg måste göra så ont. Men att ha kvar en häst som inte mår bra kan aldrig vara rätt.

Men mellan tårarna så kunde jag också känna stolthet från både Gunnar och AnnaMaria.

Tänk vilken häst de har haft och tänk vad mycket han har betytt för svensk travsport med alla sina stora framgångar och härliga karisma.

Det är så vi ska minnas Månprinsen A.M.

ANNONS

Ämnen i artikeln

Så jobbar Travronden med journalistik

Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor på vår information och att vara på plats där det händer. Vi följer de Pressetiska reglerna och vår nyhetsjournalistik ska präglas av trovärdighet och opartiskhet.