Tony Ryttar: "Ett namn som osar mer trav än ordet trav självt"

Jag skall inte hävda att jag kände Jim Frick, eller att vi var vänner. Visst hälsade vi när vi ramlade på varandra, och det fanns en sorts ömsesidig och tyst respekt i att vi båda var söner av Siljan. Inget vi behövde säga till varandra, utan fanns i den där nådiga nicken. 

Som osnuten yngling brukade jag följa med min morbror Göran på trav. Han hängde lite i pressrummen på Romme och Rättvik, och det var något extra när Frick kom på besök. Singelstrecken på V5 blev liksom enklare att dra. När Frick kom fick Leif Witasp, Åke Sundberg och Lång-Einar Johansson kliva åt sidan. Jag minns svagt en prickig dress, som sedermera blev grön/svart och tillslut vit med en stor gul Scanair-logga, lika gul som det röda håret under hjälmen. Hästar som Vulcan, Emir Bermon och Perfect Ribb fladdrar förbi i minnet. Precis som den där upprätta stilen i sulkyn med lite raka armar och ett huvud som gick som en saftblandare. Full koll på allt – vare sig det var en tät upploppsstrid, extrapris på korv på publikplats eller tydliga tips på balansförbättringar till en tacksam amatör.

Ett av mina stoltaste travminnen delar jag med Jim. Eller, för honom platsar det nog inte ens på topp 100. Det var i maj 1992 på Åbytravet och han hade fått låna min passhäst Iata Käll av Tommy Hanné, som lyckats kvala in fyra ston till finalen av Drottning Silvias Pokal. Fräck som han var parkerade han Iata i dödens på Tommy, som själv valt att köra Eva Pride, och åkte retsamt ifrån till en enkel seger. Jim kom körande bort till stallbacken och brölade ljudligt ”Men faaaaan Tony, vad du hade tränat den här då! Jag lovar hon kunde gå ett varv till!”. Jag lovar att ingen ditom Borås undgått komplimangen, och för första gången fick jag åka med på en skalm till vinnarcirkeln och se hur en tv-intervju gick till på första parkett. 

Tre lopp senare ställde samma Frick till det. Tres Solide L. och Tommy Hanné var en av favoriterna i Kungapokalen, men i sista sväng blev han grovt störd av Jim Fricks häst som skickade ut Tres Solide L. som i fel gångart for ut till korvkiosken. ”Faaaan Tony, jag satte dit en åt dig och körde bort en för dig” meddelade Frick.

Åren gick, travet rullade på och våra vägar korsades här som där. Ute i Europa där han ofta startade slitvargen Lemoyne Square i samma lopp, eller sedermera som travreporter. Alltid raka och ärliga svar, samt att man fick tänka på att hålla mikrofonen på behörigt avstånd. Frick hade en röst som förmodligen inte ens behövde vägen via en mikrofon för att gå rakt in i tv-bussen och rätt ut i landet. Ett hjärtligt skämt på Solvalla var att den enda tränaren som aldrig behövde ringa till Gävletravet för att anmäla häst var Jim. Han behövde bara gå ut på stallbacken, vända sig norrut och ropa.

Sista gången jag hörde Jim Fricks röst var den tionde mars. Jag hade precis klivit av flyget från Nice efter en weekend på Rivieran med Criterium de Vitesse som russinet i kakan tillsammans med ett glatt gäng travturister. Sakta släntrande mot bagagebanden och fingrande på mobilen låter det helt plötsligt som åskan går: ”Men för heeeelvete Ryttar, ryck tussarna!”. Med hjärtat i halsgropen såg jag en skrattande Jim fräsa förbi i hög fart, då hans Arlanda-assistent den här dagen begåvats med ben rappare än Running Sea.

Att Jim Frick inte längre finns känns konstigt. Det var en man och ett namn som funnits med i hela mitt vuxna travliv. Ett namn som man aldrig glömmer när man hört det för första gången. Ett namn som osar mer trav än ordet trav självt.