Ledare: "Behöver vi inte längre ett branschpalats att längta till?"

Det är olyckligt. Alla idrotter är betjänta av att ha en anläggning som står över alla de andra, och som är extra modern, välutrustad, attraktiv och gentemot omvärlden ser speciellt lockande och inbjudande ut i skyltfönstret.

Många sporter i de flesta länder har en sådan plats.

Men den svenska huvudstadens travbana har för tillfället inte riktigt den statusen. I Sverige i dag, är det exempelvis rent anläggningsmässigt snarare Åbytravet som sitter i spets.

En helg om året är förstås Solvalla i den önskade positionen, med allt ljus på sig. Ni vet själva när. Elitloppet är ett fantastiskt undantag. Då riktas alla blickar mot banan, och Solvalla fascinerar och förtjusar hela omgivningen. Men under årets övriga 51 veckor, har Stockholms Travsällskap en del jobb att göra, för att förpassa Solvalla till den ställning som man vill att en nationalarena helst ska ha.

• ATG har numera ingen spelform som promotar just Solvalla fullt ut.
• Svensk Travsport ger i sin tävlingskalender ingen unik eller tydlig nationalprofil till Valla.
• Staden och kommunen Stockholm har dessutom i många år varit återhållsam med stöd i evenemangsplanering och vad gäller transporter och logistik etcetera för regionens travbana.
• De aktiva i Travsverige har inte heller alltid kunnat se uppenbara fördelar med att regelbundet söka sig till Solvalla.

Det finns små positiva tecken i skyn. Tvärbanan kommer snart att stanna i närheten. En betydande satsning och uppryckning vad gäller prispengar är på gång. Solvallas nuvarande operativa ledning har en kommersiell professionalitet. Kvaliteten på restaurangen är bättre än på länge. Gott så. En bra start, men det behövs mer. Särskilt vad gäller tydliga idéer om återkommande tävlingar, av attraktivt slag. Det som ofta gynnar tillströmning av publik, är just tydlighet. Fasta dagar, fasta tider, paketeringar som konsekvent återkommer, vecka efter vecka, år efter år, och kan trummas in som självklarheter i folks medvetande.

Det är framför allt där som det brister. Detta har Solvalla i någon mån tappat genom åren. De budskap som trillade ut uppifrån, efter att Stockholms Travsällskap förra veckan höll sin höststämma, gav inte heller några lösningar åt det hållet. Där talades det om renoveringar av anläggningen, och om satsningar på att locka publik – men bara i generella och ganska vaga termer. Sällskapet var naturligtvis nöjt med en förbättrad nivå för prispengar i loppen. Men vad gäller marknadsmässiga nya lockande grepp mot den breda publiken, framkom inga konkreta idéer.

Sällskapets resonemang kring Solvallas tävlingsschema präglades av en lite väl lydig och underdånig förståelse för helheten inom ST och ATG, och respekten för det – men några mer egoistiska, offensiva och framåtlutade flaggskeppsförslag för att stärka just Solvallas marknadsläge och attraktionskraft framkom inte.

Självklart kan Solvalla, bör Solvalla, måste Solvalla, hela tiden se över prispengarna, och helst förstärka dessa. Det är bra. Och därutöver kontinuerligt måla stallar, reparera staket och servera godare mat – precis som alla andra moderna eventarrangörer. Mycket av detta görs också, eller är under planering. Vilket är utmärkt. Men om man har ambitionen att vara just en nationalarena, kanske det inte räcker fullt ut. Den rollen kräver att man hörs, syns, låter, skränar, tar plats, överraskar, utmanar, uppfinner, vågar, går först, gör utspel. Där är Solvalla inte riktigt i dag.

Då krävs det att Stockholms Travsällskap, ST, ATG, Stockholm och flera andra starka enheter bestämmer sig för att något stort ska hända. Ett nästa steg. Att ta plats. Att få eget utrymme på scen. Att nu jäklar är det dags att ”make Solvalla great again”.

Det man mest av allt skulle vilja att Solvalla vrålar efter, förhandlar fram och stolt presenterar är en egen ”helig” veckodag. Med ett eget superspel. Elitloppet, och allt runt om detta, är oerhört starkt. Men hur får man till någonting mer till vardags återkommande? En egen publikmagnet. Kanske även några särskilda temaveckor, nån speciell högsäsong – och varför inte ständigt värdskap för V75- och STL-finalerna? Möjligen också en egen turiststrategi. Kanske någon ny typ av anläggningsdel? En armkrok med nåt annat stort stockholmsfenomen? Ock ska man verkligen, som nu, stänga igen tävlandet under sommaren?

Allt ge sig på allt detta skulle säkert kosta. Pengar, förstås. Men också stökigare relationer. Det är möjligt att Solvalla skulle behöva vara så pass jobbiga att man driver någon form av egna förslag i den här vägen, även om inte ATG, ST och andra banor spontant är helt med på tåget från början.

Ibland räcker inte små finputsningar eller lite vitaminer. I vissa situationer kan det krävas mer explosiva och utmanande metoder än så. Om man menar allvar med ambitionen att återta nummer ett-positionen, kan det delvis behöva gå via lite mindre ödmjukhet, nedtonad diplomati och mer storslagna planer för varumärket Solvalla enbart. Över tid skulle en sådan offensiv hållning också gynna det svenska travet i stort.

Har Solvallas styrelse den vilja, beslutsamhet, enighet, kraft och kreativitet som krävs, för att göra banan till en äkta nationalarena igen? Med en egen dag, ett eget spel och en egen magnetisk dragningskraft?

Och är ST, ATG och övriga Travsverige beredda att möta detta? Eller behöver vi inte längre på det sättet något branschpalats att se upp till, längta efter och drömma om?