Ledare: "Det finns mycket mer att göra kring hästägandet"

När det i höstas såg ut som att restriktionerna skulle lätta och samhället allt mer skulle återgå till det vi kände sedan tidigare blev evenemangsbiljetten Årets julklapp 2021. Människor kände ett hopp och ville uppleva saker igen, bli underhållna eller resa bort.

Mediekonsumtionen ökade under 2021 och föga förvånande var det den digitala konsumtionen som ökade mest. Under förra veckan kom också en rapport om att museer uppvisat en ovanligt stark tillväxt av digitala besök: Användare tog del av innehåll på nätet drygt 233 miljoner gånger, vilket är 17 miljoner fler än året innan.

Inom travsporten har de senaste veckorna handlat om den nya uppsittningsavgiften för kuskar. En ståndpunkt som hörs är att det blir ännu dyrare för hästägarna och att det är de som återigen får dra det tunga lasset, i samma andetag pekas det också mot att prispengarna i loppen måste höjas.

Visst är det sant att hästägarna i vissa fall är de som kommer att betala uppsittningsavgiften och visst är det sant att det hade blivit mer attraktivt att vara hästägare om prispengarna varit högre. En höjning hade varit välkommen, inget snack om saken. Prispengarna är däremot inte allt och hade återbetalningen för hästägare varit 101 procent hade det sannolikt inte ens varit en positiv utveckling på lång sikt. 

Samtidigt som hästägande är en form av ekonomisk verksamhet, och därmed en legitim del av momssystemet, fastnar ofta diskussionerna på prispengarna. I det förloras lätt en annan väsentlig variabel – upplevelsen av att äga häst.

En golfspelare behöver köpa klubbor för att kunna utöva sporten. När klubborna och avgifterna för det gröna kortet är betalda tillkommer kostnad för medlemsskap och tider ska bokas. 

Att spela golf på hobbynivå är en förlustaffär rent monetärt, men golfarna gör det ändå. Värdet av att umgås med vänner, få motion eller att delta i klubbtävlingar väger upp kostnaderna. Inte ens när spelaren höjer sitt handicap en hel säsong läggs klubborna på hyllan.

Att träffa sin nya häst är en speciell känsla. Ett fyrbent muskelpaket som kan vara lika intensiv som vänlig. När det sedan blir dags för tävlingsdebut följs anmälningarna från propositionen till kompletteringslistan och när startlistorna är klara ska det smygas spår. Ett spår i taget.

Få hästar ägs i dag av enbart en person. Mer vanligt är att hästen har delägare och andelshästar har också blivit ett populärt koncept. Runt andelshästar bildas ofta chattgrupper där ägarna kan kommunicera med varandra. En social gemenskap med ett gemensamt intresse: hästen. 

Inför start diskuteras taktik, värsta motståndare och den egna hästens chanser. Spänningen byggs upp och när det är några minuter kvar till start knäpps händerna för att hästen ska komma iväg felfritt. När upploppet nalkas kommer adrenalinpåslaget och det jobbas nästan oavsett position i fältet.

Efter loppet börjar diskussionerna igen. Vann hästen är det hyllningar och det börjar spekuleras om nästa start. Om inte, är det analyser om vad som gick fel. Den sociala gemenskapen betyder mycket i sammanhanget, det är den som väger upp när det inte går som planerat och för många kan det vara mycket värt om det inte finns i andra delar av livet. 

Gemenskapen som skapas runt en häst ligger däremot bortom både tränare och förbund. Den skapas oftast av ägarna själva. När hästen bara galopperar, när gemenskapen uteblir och fakturorna kommer i en allt stridare ström. Det är då glöden försvinner.

Samhörighet är inte något som bara skapas runt en enskild häst utan också något som finns i ett större sammanhang – samhörigheten att vara hästägare. Den samhörigheten ägs av Svensk Travsport, men förefaller ofta glömmas bort trots att hästägaren är en av de uttalat viktigaste målgrupperna.

Samhörigheten skapas också i stallen där hästen tränas. En tränare med 100 hästar på sin träningslista har förståeligt nog inte möjlighet till personlig kontakt med alla ägare till varje häst, efter varje träningspass. 

Med den teknik som nu finns på marknaden finns alla möjligheter att skapa samhörigheten, precis som annan teknik lyckats skapa samhörighet världen över.

Prispengarna behöver öka för att minska förlusterna, men att bara peka på låga prispengar som anledning till färre antal hästägare är en enkel ursäkt när det finns så mycket mer att göra i alla ändar.