Sveriges ledande travtidning
Sveriges ledande travtidning
ANNONS

Ledare:
"Ett tabu ingen borde skämmas för"

Foto: THOMAS BLOMQVIST / TR BILD
Peter Untersteiner. Foto: THOMAS BLOMQVIST / TR BILD

När Peter Ingves gick ut och berättade om sin utmattning var han inte den förste i sitt slag. Några månader tidigare var det Peter Untersteiner som öppenhjärtigt redogjorde för sin psykiska ohälsa.

Publicerad:

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstagande i texten.

Trots en djup och mörk svacka fortsatte han plikttroget att gå till stallet varje morgon och jobba som vanligt. Till Trav365 sa travtränaren:

– Jag kunde helt enkelt inte stänga av hjärnan. Det fanns en del problem i livet och jag ville egentligen bara sova bort dagarna då.

Genom åren har vi också kunnat läsa om Johnny Takter i Henrik Ingvarssons bok Eleganten med de känsliga fingrarna och en längre intervju i Travronden i samma anda. Båda bär vittnesmål om ett skört och bräckligt välmående parallellt med bejublade framgångarna på travovalen. Där finns också Robert Bergh som berättat om ”utmattningsymptom” (2016). Nyligen gav Kanal 75-medarbetaren Julian McLaren oss en annan form av inblick i hur ridån gick ned när hans dåvarande flickvän valde att ta sitt liv.

– Det är lite tabu att prata om psykisk ohälsa. Man vill gärna ducka det samtalsämnet och inte ta upp det riktigt. Det tycker jag är helt fel.

Faktum är att de inte är ensamma. Enligt framstående forskning upplever fyra av tio humanidrottare någon form av psykisk ohälsa. Statistiken som följdes av en alarmerande rapport presenterades av Göran Kenttä, som är ansvarig för idrottspsykologi vid Riksidrottsförbundet 2019, och gäller än.

Eftersom en travkarriär inte sällan är dubbelt, eller kanske till och med tre gånger så lång, är det inte orimligt att anta att siffran ännu högre inom den ständigt pågående travsporten.

– Skulle alla hålla på tills de är 40 eller 50 år kunde andelen vara ännu större, har Kenttä sagt till svenska YLE (2019).

Mörkertalet uppges dessutom vara stort eftersom tävlingsinriktade idrottare in i det längsta undviker att erkänna både för sig själva och andra att de lider av någon form av psykisk ohälsa. Det är inte svårt att förstå. Toppidrottare stålsätter sig i jakten på framgång och omges av känsla av osårbarhet och vinnarskalle. Att blotta svagheter rimmar illa med den odödliga fasaden, där många är beredda att offra i stort sett vad som helst för att lyckas.

Det är en skör balansgång mellan den framåtdrivande glöden och mental kollaps. Inte minst finns en allom närvarande oro för att bli stämplad som svag, och en risk att förlora sin framtid, sitt levebröd. Gud förbjude om hjälteglorian hamnar på sned. Flera kända idrottspsykologer har berättat om hur den ständiga strävan mot en förbättrad prestation har mörka baksidor. En ”perfektionistisk” strävan kan förvisso leda till ännu fler segrar, större vinster och mer pengar på bankkontot, men också till att utmattning, depression, sömnproblem, oro och rädsla. Alla typiska symtom för psykisk ohälsa, som dessutom har en kraftigt förhöjd risk av beroenden av alkohol, droger och sex.

Travtränare, travkuskar och för all del hästskötare lever i dag outsägligt hektiska liv. Många i det tysta. De drar i gång innan solen gått upp och avslutar sällan förrän mörkret faller. Under tiden ska det göras träningsprogram, motiveras personal, fösas ut hästar, tömmas boxar, köras banjobb, skickas mejl, anmälas hästar och svaras i telefon. För många finns ingen hejd i hur många stordåd som ska uträttas före frukost.

– Jag får jobba med mitt livs hobby. Vad har jag att gnälla på?

Så låter inte sällan försvarstalet. Dåraktigt, ja, men också lätt att förstå i travbranschen som lever 365 dagar av 365 möjliga och där mycket leder till att gränser vrids, skruvas och tänjs. I dag finns närmast obefintligt utrymme för återhämtning, än mindre för sjukskrivningar och psykisk ohälsa. Möjligen har vi formerat en hög- och och lågsäsong, men det finns inga naturliga avbrott som de har i till exempel Frankrike och USA. I Sverige har vi bestämt oss för att tävla varje dag, året runt. Är det rimligt? Varför tackar inte fler nej? Går det och ändå vara framgångsrik? Frågan är vem som faktiskt betalar priset?

Romantiseringen av den “ständigt verksamma” är närapå absurd inom travsporten. De som säger nej till ledighet och jobbar tiotals år i sträck utan paus betraktas som “superhjältar”. Varför då? För vem gör de det? Och är det ett rimligt arbetssätt som ska hyllas i sociala medier? Så klart inte.

Forskningen på området är ännu i sin linda, även om det i dag finns mottagningar för idrottare på högsta nivå. Inom travet finns få kontrollenheter och inga skyddsmekanismer. Som aktiv förväntas du sköta dig själv och lösa eventuella hinder och problem, precis som vilken arbetsgivare som helst. Enda skillnaden är att travsporten är som mest synlig när andra går hem. Då ska det tävlas på toppnivå. Därefter ska hästar selas av och tas hem för att andra ska kunna åka vidare på äventyr nästa dag. Det är en förförisk värld där det är lätt att tappa sitt fotfäste och stöta bort (mentala) problem istället för att bearbeta dem.

Ledande forskare säger att chansen att få grepp om ohälsa är flerfaldigt större om problemet adresseras i tid. En avgörande faktor är allmän acceptans i omgivningen. För travet handlar det om att ägare, aktiva, spelbolag, medier och förbund behöver lyssna och anpassa spelreglerna. Någonstans måste vi börja och när kända profiler som fallit offer för psykisk ohälsa delar med sig av sina erfarenheter är det en startpunkt – och en viktig varningssignal. Skamkänslorna måste bort och vi som deltar i spelet har en skyldighet att lyssna på vad de säger, stötta dem och göra vad som står i vår makt för att skapa goda förutsättningar för en hälsosam livsstil, även i framtiden.

– Vi är bara människor vi också, sa Peter Untersteiner till Trav365.

Låt oss aldrig glömma det.

I korthet: Enkelt för affischnamnet

Finska storloppet St. Michel-Ajo hade ett mycket starkt affischnamn i Face Time Bourbon. Banan har blivit känd för att vara snabb, särskilt efter Varennes världsrekord där år 2002. Franske giganten Face Time Bourbon hade nu lekstuga men det var aldrig närheten av någon sensationell tid då han vann på 1.09,7.

Citatet

“Det var magiskt roligt”

Kristian Lindberg om att vinna V75-lopp på hemmaplan med Himalaya Sisu – och segerdefilera inför publiken.

ANNONS

Ämnen i artikeln



Taggar i artikeln


Så jobbar Travronden med journalistik

Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor på vår information och att vara på plats där det händer. Vi följer de Pressetiska reglerna och vår nyhetsjournalistik ska präglas av trovärdighet och opartiskhet.