Ledare:

"Just nu kan vi mest vänta och spekulera"

Stefan Persson har varit modig. Som en av de mer välkända kuskarna, med över 16 miljoner kronor inkört i fjol, berättade han för Expressen att han ska börja ta 500 kronor i uppsittningsavgift för både A- och B-tränare.

Han utvecklade sitt resonemang för Sulkysport och där finns formuleringar väl värda att upprepa:

”Ja, jag har ventilerat detta med några av mina kollegor och det är många som känner likadant som jag. De får göra som de vill, men jag har kommit till insikten att det är antingen eller. Antingen får jag betalt för det jag gör eller så försörjer jag mig på något annat.”

Och:

”Är det så att det här utmynnar i att jag inte längre får några uppdrag som catchdriver så får det helt enkelt bli så.”

Sedan kom de andra. Och debatten.

Flera V75-kuskar berättade i en artikel i Expressen att de tänker göra likadant. Inte nödvändigtvis för samma peng.

Reaktionerna har varit många och orsakerna fler. Kartellbildningsvinkeln fick liv när Mikael Melefors, ordförande i Travhästägarna, använde just det ordvalet i en artikel i Expressen.

Det är ett extremt hårt utspel hur mycket det än tisslas, tasslas och viskas bakom kulisserna. Innan effekterna har blivit tydliga, priserna satta och den nya verkligheten har satt sig kan vi mest vänta och spekulera.

Ökade kostnader är det sista hästägare vill ha. Det vet vi. Att Melefors som företrädare för just hästägare reagerar är inte så märkligt.

Att travpubliken i stort reagerar är inte heller konstigt. För oss är kuskarna allt annat än en enad front. De är egna företagare, idrottare och framför allt konkurrenter.

Det sistnämnda lär ta ut sin rätt till slut. Redan nu har vi fått intentioner på det.

För Kevin Oscarsson har också varit modig. Även han V75-kusk. För Travronden berättar han att han lutar åt att inte ta någon uppsittningsavgift. Stefan Persson öppnade en dörr medan Oscarsson öppnade ett fönster. Det är inte otänkbart att just korsdrag kan vara ett passande ord om en månad.

Vilken prisnivå ska kuskarna lägga sig på? Är det rimligt att ta lika mycket betalt som en mer meriterad kusk om man vill slå sig fram? Är det rimligt att ta betalt över huvud taget?

Å ena sidan är det ingen rättighet att försörja sig på en idrott. För de flesta stannar det vid en dröm. Å andra sidan är det är ingen dröm att ge allt och gå minus. Men det lär vara verklighet för många kuskar som vill slå sig fram även i fortsättningen.

Frågan som den nya marknaden möjligen kan besvara: Hur många kuskar med uppsittningsavgift finns det plats för?

Det går åtminstone att leka med tanken om att hela situationen till slut mynnar ut i bra saker. Den uppenbara är förstås att fler kuskar får chansen men kanske kan marknaden höja kvaliteten på catchdrivers i alla klasser?

En medveten kund som väljer det dyra alternativet räknar förstås med att öka chansen rent sportsligt. Utöver det lär kraven på proffsighet bli mer påtagliga.

Ett proffs kommer i tid. Ett proffs tar sig tid. Ett proffs kommer förberedd. Ett proffs kan berätta för tränaren om konkurrenterna och förutsättningarna och inte tvärtom. Ett proffs svarar på frågor och förklarar.

Att leva upp till allt det och samtidigt vara en sportslig plusfaktor kräver både tid och kompetens. Det kräver att man väljer sina arbetstillfällen vilken i sin tur kanske gör en viss ersättning skälig. Får man till den helheten lär det finnas kunder som kan tänka sig att betala för det.

Likväl finns det kunder som inte kommer att vilja betala. Orsakerna kan vara allt från princip till att man inte har så höga krav på kusken i det enskilda loppet.

En av alla frågor är hur många kuskar som kommer att finnas tillgängliga vid den senare kategorin. Tillräckligt, är en ren gissning. Baserad på antalet ”vill köra så många lopp som möjligt” som basuneras ut vid segerintervjuerna under ett travår. Stallarna är fulla av kuskar som drömmer om de stora scenerna och vägen dit är inte uppsittningsavgift för den kategorin.

I allt det här kan man kräva att motståndarna till uppsittningsavgiften inte kallar kuskarna för giriga eller orimliga. Några har det bra, men många kämpar. Man kan också kräva att kuskarna inte ska gnälla på de som är emot.

Senaste stycket är egentligen överflödigt. För mitt i alla diskussioner är det faktiskt påtagligt – med enskilda undantag – att förståelsen är stor från båda håll och dialogen som förts både på sociala medier och i nyhetsartiklar oftast har varit ovanligt konstruktiv i just det här fallet.

Träffsäkert pekade Bengt Adielsson ut förklaringen i sin krönika i Expressen: ”Debatten belyser hur pass trängda ekonomiskt nästan alla i travbranschen är.”

Den 1 februari är ett datum som Svensk Travsport och flera kuskar har hänvisat till. Förhoppningen är att förbundet har en funktion på plats så att alla kan ta del av varje enskild kusks eventuella uppsittningsavgifter. Då kommer också flera av kuskarna att börja ta betalt därefter.

Just nu kan vi bara vänta och se hur det kommer att bli och vad det kommer att innebära över tid.

Till dess kan vi bara påminna varandra om att ingen ska behöva skämmas för att de vill ta betalt för hårt jobb.

Och att ingen ska behöva skämmas för att inte göra det heller.