Ledare: "Kärleksbarnet som kan bli precis den reklampelare travet behöver"

I den här ledaren skulle jag kunna skriva om Elitloppet som präglagdes av covid-19. Hur känslan var på Solvalla utan publik och hur nivån på loppet var. Jag skulle kunna ta upp vikten av samma reglemente över hela världen, med anledning av ett flertal incidenter i årets upplaga av Elitloppet. Jag skulle kunna ta upp antidopningarbetet med anledning av det nyinstiftade detention barn. Jag skulle även kunna skriva en oändlig massa ord kring alla förlorare i Elitloppet. Men vi lägger undan dessa tankar för en stund. För just nu finns det ett ämne som mer än något annat förtjänar att tas upp på främsta plats. Hästen Propulsion.

Han har kämpat och slitit under en lång karriär. När konkurrenterna inte längre orkat har han lagt in en växel till. Lungkapaciteten. Inställningen till sitt jobb. Vi talar om ett unikum. Vi talar om en häst som folk för evigt kommer minnas. Och för att göra sagan än starkare inte bara segrade han i Elitloppet 2020, han gjorde det på ett sätt som ytterst, ytterst få varelser av kött och blod klarar av.

Det pumpade i varenda ven i kroppen. Mjölksyran som får varenda konkurrent att vilja stupa och ge upp ser Propulsion i det närmaste ut att njuta av. Det visade han i finalen. Det är inte många som uppskattar att få blodsmak i munnen, för att sedan ta sig samman för ett nytt stenhårt träningspass efter en kort paus. Men det är också det som gör Propulsion till den världsstjärna han är.

Inför året hade han vunnit i stort sett varenda storlopp för äldre eliten i Sverige, förutom Elitloppet. Lång och trogen tjänst har lett till evig ära och berömmelse. Och nu, femte gången gillt, fick han klä sig i rosa som vinnare av Elitloppet. Tydligt var att den bruna hingsten fick göra det han älskar mest av allt. Tävla – och vinna.

Just av den anledningen borde givetvis Propulsion fortsätta tävla. Självklart hade det varit ett regisserat slut att slå på Propulsion "pensionärsskorna" efter Elitloppet, men faktum är ett annat. Faktum är att Propulsion trivs allra bäst på tävlingsbanan – och som travpubliken trivs med att se Propulsion. Daniel Redén vet var han har sin älskade häst. Den dagen han ser att Propulsion inte har den där glöden i ögonen på tävlingsbanan längre, då kommer Propulsion att få sluta. Men den dagen hoppas vi dröjer.

För svensk hästsport, och travet i synnerhet, behöver en sådan som Propulsion. En häst av kött och blod. Precis som Victory Tilly. Precis som Järvsöfaks. En häst som äter havre och hö, och dricker vatten. En vanlig häst som är så långt ifrån vanlig man kan komma. En häst som berör en hel travnation och travvärld.

Daniel Redén var tydlig. Det finns två hästar som har en alldeles speciell plats i hans hjärta, en plats ingen annan kommer kunna nå. Han har förädlat två av världens genom tiderna bästa hästar. I Delicious och Propulsion har man skapat travhistoria. Och förutom deras bravader på tävlingsbanan, som berört så många, lär deras avkommor kunna göra detsamma, alldeles oavsett resultat på banan.

Och hur underbart vore det inte att se en avkomma efter hästen som för första gången fått Daniel Redén att gråta, undan hästen som tränarens dotter är döpt efter? Ett äkta kärleksföl, inte bara för tränaren, utan för hela Travsverige. Ett föl som hade följts från dag ett till dess karriären är över. En reklampelare för travet i förhoppningsvis 10–15 år. En reklampelare för det bästa vi har. Hästen.