Ledare:

"Skulle proffsstatus och högre ersättningar förbättra situationen?"

Ämnet blev lite extra aktuellt häromveckan, när vår nye store kuskstjärna Magnus A Djuse, i affekt, gjorde kraftfulla negativa uttalanden om riksdomarna (vilket han senare blev bötfälld för) i samband med V75 på Solänget. Detta i samband med ett lopp efter vilket domarna för övrigt också, av ett annat skäl, fick be om ursäkt i efterhand - för att man missade att femman i resultatlistan galopperade över mållinjen och borde ha diskats.

Frågan om domarnas kvalitet har många olika bottnar.

Är travets domare för dåliga? Borde man ändra på något? Skulle proffsstatus och högre ersättningar förbättra situationen? Är det tekniska stödet tillräckligt bra? Varför inför inte travet ett VAR-rum? Gömmer sig domarna efter känsliga beslut? Hur är förhållandet mellan å ena sidan skrivna regler, och å andra sidan rättsuppfattningen bland publik och aktiva?

Alla de här faktorerna påverkar i allra högsta grad domarnas arbete - och uppfattningarna om deras kvalitetsmässiga standard.

Utöver den lokala domarpersonalen på varje bana, så har vi för närvarande i Travsverige fem så kallade riksdomare och 23 måldomare.

Deras status bygger på att ST gör bedömningen att detta är de skickligaste, mest erfarna och för uppdragen bäst lämpade personerna. Dessa människor har förordnats till sina positioner via tidigare väl utförda funktionärsuppdrag, och ovanpå det olika former av utbildningar.

Ersättningarna är ”marknadsmässiga” = det som travsporten anser sig ha råd med. Allt detta ungefär som inom vilken idrott som helst. En del av kritiken mot domarna kan förklaras med diverse underliggande orsaker - alldeles oavsett om de dömer tillräckligt bra eller inte:

• Det ligger i sakens natur att aktiva blir känslomässigt upprörda i tighta tävlingssituationer.

Så är det i all idrott. Utan den nerven vore sporten ingen sport.

I fotboll eller ishockey kan det handla om spelare/klubbar/fans som blir upprörda. I trav kan det vara kuskar, tränare, ägare eller spelare som hetsar upp sig över enskilda domslut.

Ibland har kritikerna också helt rätt. Ibland tvärtom - då kan de ha blivit för partiska och enögda.

• En annan effekt som oförskyllt kan drabba domare är regelverk och reglementen:

Även om folks rättsuppfattning, känsla för logik och allmänna intryck säger att domaren BORDE ha dömt något annat än vad hen gjorde, så måste domarna alltid sträva efter att strikt och utan känsloinblandning följa regelboken.

Här finns ibland en obalans. Inte minst inom travet. Den svenska travsporten har skrivningar i reglementet som snarast borde ses över och korrigeras.

Ett exempel är hur domarna förväntas spekulera i vilken placering ekipaget hade hamnat på OM INTE det-eller-det hade hänt i loppet… innan de väljer att diska eller inte diska för en viss förseelse.

Denna typen av bestämmelser och formuleringar öppnar för ständigt tjafs och oklarheter.

• Ett tredje grundläggande bekymmer är att domarna - i alla fall historiskt sett - sällan har varit tillräckligt kommunikativa, utåt, efter sina domslut.

I det moderna samhället är det - både inom travet och humanidrotten - ett allt mer återkommande krav från omvärlden att domare efter avslutat event i öppen anda går ut och resonerar om sina möjligen kontroversiella nyckelbeslut: förklarar, motiverar, eller - i vissa fall - till och med medger en osäkerhet kring, eller ett begånget fel i, bedömningen.

Det talas en hel del om yrkesdomare - vilket travet alltså delvis redan har - och om ett så kallat ”war-room”, eller VAR-rum, där en extra domarpanel sitter i en central lokal någonstans, med optimala tekniska förutsättningar, och utgör en form av överdomarinstans, som skyndsamt korrigerar eventuella feldomslut.

I till exempel fotboll och hockey har detta fått förhållandevis stort genomslag.

Det skulle ju kunna ske inom travet också - men inte nödvändigtvis med samma påverkan. Travsporten har ju trots allt inte sekunddomslut ute på banan på samma sätt som humanidrotten, utan de dömande enheterna inom travet har redan i grunden olika former av TV-bilder, och nån minut på sig att titta igenom dessa, före definitivt domslut.

Och: Även vad gäller det som kommer ut från ett sådant VAR-rum, så kommer personerna och bedömningarna då och då att ifrågasättas. Det vet vi från till exempel fotbollen.

Domarfrågan är vad den är:
Inom sport kommer bedömningar alltid att, i någon mån, ifrågasättas. Ibland korrekt. Ibland inte.
Någon hundra procent objekt sanning kan i praktiken aldrig uppnås.