Ledare: "Ta oss tillbaka till 1900-talets kreativitet!"
Spelet på trav i Sverige är inne i en svacka. Det blåser halvkalla vindar, och man har svårt att hålla uppe omsättningssiffrorna. Kan V85-introduktionen till hösten vara en del av lösningen? Möjligen. Men svaret finns förmodligen snarare att hitta mellan raderna, i vår egen historik.
Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstagande i texten.
Är Daniel Redén och Daniel Wäjersten sämre hästkarlar än Stig H Johansson och Olle Goop? Kör bröderna Djuse inte lika bra som bröderna Nordin?
Har dagens stjärnhästar Borups Victory och Francesco Zet lägre kapacitet än vad Copiad och Victory Tilly hade? Är Per Skoglund en blekare tv-profil än Hans G Lindskog?
Nej då, inte alls. Det är, rent kvalitetsmässigt, inget fel på nutidens travprofiler. Absolut inte. De är lika skickliga som – eller kanske ännu bättre än – gårdagens ledande garde.
Vi saknar de drastiska greppen
De är bara inte lika elektriska. Inte lika catchy. Inte lika hajpade. Inte lika all over the place. För det som vi inom travsporten numera saknar är det ultimata draget. Uppmärksamheten. De friska tagen. De drastiska greppen. De yviga svängarna. Det okonventionella. Det varma. Det glödheta. Förmågan att flyga ut över nationen, och landa rakt i knäet på hela den svenska befolkningen, vare sig de vill det, eller inte.
Fram till Ego Boys seger i Elitloppet 1973, hade travsporten i Sverige haft en ytterst blygsam och undanskymd position på alla fronter – låg spelomsättning, ingen vidare status i sportkretsar, samt dessutom minimalt genomslag och tveksamt rykte ute i det vanliga samhället.
Men någonstans där förändrades plötsligt allt. ATG startades, och under resten av 1900-talet gjorde det svenska travet precis allting rätt. Man började göra rolig och högljudd reklam. Lennart Jelbe baxade in travloppen i allmän tv. Man var tidigt ute med it-utveckling. Tog sig in på de högtrafikerade postkontoren, och öppnade så småningom spelombud ute på stan, överallt i hela landet. Började direktsända alla lopp. Var i teknisk framkant, med datorer och mobiler. Man uppfann spelformer, som V65 och V75 och Dagens Dubbel, som varenda kotte runtom i landet hörde talas om och lärde sig namnet på.
Kändisarna slöt upp
Publiken strömmade till som aldrig förr. Det blev ett tidsenligt och folkligt nöje att gå på trav. På banorna skapade man charmiga och lite mer moderna event för sina besökare. Kändisarna hopade sig kring travet.
Hela kungafamiljen – drottningen, konungen, kronprinsessan och prinsen – lånade ut sina namn till vanliga lopp, och kom ut till banorna och delade ut priser. Ikoniska idrottsstjärnor som hockeyns förbundskapten Conny Evensson och fotbollens superstar Tomas Brolin, vittnade om sitt stora intresse för trav, både som hästägare och spelare. Stora heta musikidoler som Carola Häggkvist, Lasse Berghagen och många andra, dök upp i vinnarcirklar och omfamnade oss alla och spred vårt intresse.
I tv-programmen lockade vi in välbekanta stjärnansikten på toppen av sina karriärer, som Leif ”Loket” Olsson, Sven Melander, Jessica Almenäs och Kristin Kaspersen.
Alla lärde sig namnen
Inom själva sporten fanns profilstarka original som Erik Berglöf, Kjell P Dahlström, Helen Ann Johansson, Åke Svanstedt, Lutfi Kolgjini… och många fler. Folk som berörde, upprörde, engagerade, polariserade, attraherade. Sådana som ”nådde igenom bruset”.
ATG tapetserade landet med hästar som Legolas, Ina Scot, Copiad och Järvsöfaks. De var på varje storbildstavla och i alla annonser, vartåt man än tittade. Själva djuren, de här individerna, hårdlanserades, som stjärnor i sig. Man byggde en hel story kring dem, berättade historier, byggde en kultur, en stjärnkult, ett förhållande till enskilda djur, som gjorde att varenda människa i landet på något vis hade koll, tyckte något, var för eller emot, och hejade eller hejade inte, på olika profiler vars namn alla automatiskt kom att lära sig.
Alltihop detta var vad som byggde travspelets storhetstid och travsportens guldålder i Sverige. Det handlade inte om en enstaka spelform. Inte om en jackpott hit eller dit. Inte om huruvida hästarna sprang på 1.10 eller 1.20.
Det var definitivt roligare förr
Fast det var, på detta sätt, definitivt roligare förr. Inte för länge, länge sedan. Men på 1970-, 80- och 90-talen. Under den här tiden var uppfinningsrikedomen, kreativiteten, positiviteten, experimentlustan, profilregnet, de drastiska greppen och det enorma genomslaget, på en helt annan nivå än i dag.
Nutidens travsport och travspel – och i princip alla aktiva – lever egentligen fortfarande på det utmanande, urfräcka, samhällsgenomträngande och smått absurda megadraget som travet, enligt det här receptet, lyckades skapa mellan åren 1973 – 2000. Det är vad nästan inget annat land i hela världen har fått till runt sina hästkapplöpningar. Exakt det är också vad vi i Travsverige saknar nu – och vad vi så desperat skulle behöva för sportens framtid.
Vi behöver ett kreativt kaos
En miljon, en miljard, en biljon kronor… för en person, en grupp innovatörer och nytänkare, några stökiga galenpannor, som kan komma in med den här attityden, och skapa det kreativa kaoset igen.
Det är vad travet verkligen skulle behöva, mer än någonting annat, för att ta sig tillbaka in i var mans huvud och hjärta.
Ämnen i artikeln
Taggar i artikeln
Så jobbar Travronden med journalistik
Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor på vår information och att vara på plats där det händer. Vi följer de Pressetiska reglerna och vår nyhetsjournalistik ska präglas av trovärdighet och opartiskhet.