Ledare:

"Tack Jim för att du såg alla"

Veckans ledare var klar, den skulle handla om frågan om körspöet med anledning av de flertal rejäla bestraffningar som kommit den senaste tiden.

Men när beskedet om Jim Fricks bortgång kom under lördagen kändes det ovärdigt. I stället ska det på denna plats handla om inkludering, vilket passar alldeles utmärkt då Stockholm Pride drar i gång i veckan. En tillställning Travronden uppmärksammat de senaste åren. I Stockholm Prides värdegrund står det: "Stockholm Pride ska, så långt det bara är möjligt, vara en inkluderande mötesplats".

Idrottssfären har börjat arbeta mer och mer gällande inkludering. Idrottsrörelsen arbetar sedan en tid tillbaka efter strategi2025. Den bygger på att det måste bli enklare att börja med en ny idrott och att det då är viktigt med instegsnivåer anpassade efter utövarens erfarenhet. Detta är någonting som definitivt också gäller travet. Inte sällan är tröskeln hög för att komma in i sporten, något som det måste arbetas med. Ofta behövs det faktiskt inte speciellt mycket till förändring heller, men vi måste våga släppa in dem som inte har samma bakgrund, vi måste våga lära oss av dem som inte tänker som vi alltid gjort. Det är också någonting som många ledande beteendevetare och forskare menar. Att skapa en tolererande och accepterande omgivning är nödvändigt för travsporten, där aktiva sjunker i drastisk takt.

Vad har då detta med Jim Frick att göra? Jo, genom små medel visade han på fingertoppkänsla, värme och just inkluderande. När undertecknad som tioårig grabb besökte Solvalla för första gången var just Jim Frick den som gav störst intryck på mig. När min av trav ointresserade far fick höra nyheten om Jim Fricks död fick jag ett sms: 

"Ledsamt att höra om Jim. Han var en sann gentleman, jättesnäll mot dig när du var liten och träffade honom. Säkert en bidragande orsak till att travintresset blev allt starkare".

Och ju mer man tänker på det, desto mer ligger det något i det. Från dagen när vi möttes för första gången, förevigat av denna bild, fick Jim Frick att känna mig som hemma på Solvalla. Som en vilsen grabb på Solvalla, där man inte kände någon överhuvudtaget med tanke på att man saknar travintresse i familjen, var det en person som såg mig. Under de tävlingsdagar man var på Solvalla gick man mot Jim Fricks stall och varje gång möttes man av ett "tjenare grabben", med hans så varma och skrovliga röst. Det gjorde så otroligt mycket för tioåringen. Och det är med all sannolikhet en bidragande orsak till varför jag blev så extremt travbiten.

Vad vill jag då säga med detta? Vi måste kunna bli bättre på att arbeta för inkludering i vår sport, och ibland krävs det så otroligt lite, vilket Jim Frick visade på när han fick en vilsen tioåring att känna sig som hemma. Så för guds skull. Säg hej, bjud på ett leende, och se den vilsne. Det kan leda till ett livslångt intresse – och om inte annat skapar det glädje och värme där och då. Och just värme är någonting som definitivt sporter kan arbeta på i allmänhet, där det många gånger bygger på svartvitt hårt tävlande.

Att känna sig välkommen, att känna sig accepterad och att känna glädje. Det kan vara skillnaden på att bygga ett intresse – och tappa intresset. Det är också därför många HBTQ-personer och kvinnor för den delen, genom åren dragit sig ifrån att aktivt tävla, eller arbeta inom sport. Man har hittat andra delar i samhället där man känner sig mer accepterad. Vi lever i år 2020 och frågan om jämställdhet och inkludering är en självklarhet. Men det är också någonting som ständigt behöver arbetas kring. För än är vi inte där vi ska vara, även om vi är på god väg.

Se nu till att agera likt Jim Frick, och visa öppenhet. Det kommer inte bara gynna ditt hjärta, det kommer förhoppningsvis gynna hela travet i stort. Tack Jim för att du såg alla. Tack för att du var du.