Ledare: "Vill man vara världens bästa travland krävs uppryckning"

En gång är ingen gång, men nu har det noterats en tydlig trend på senare år: svenska hästar hävdar sig inte längre lika bra på ett internationellt plan, varken här hemma eller på Vincennes.

Under elitloppshelgen kördes det fyra grupp I-lopp med följande vinnare:

• Harper Hanovers lopp: Inmarosa (Laurent Claude Abrivard).
• Breeders Course treåriga ston: Gourmet d’Arc (Paul Hagoort).
• Breeders Course treåriga hingstar och valacker: Wise Guy (Per Nordström).
• Elitloppet: Go On Boy (Romain Derieux).

Go On Boy efterträdde Horsy Dream, Hohneck och Etonnant. Pandemiåren 2020-2021 innehöll knappt franska inslag och det regniga 2019 vann halv-doldisen Dijon från Frankrike. Höjningen av förstapriset från tre till fem miljoner kronor 2022 är måhända en liten faktor, men precis som vid den här tidpunkten i fjol är det hög tid (om inte för sent) att verkligen fundera över varför det ser ut så här.

Det är rimligt att Frankrike är huvudet högre

Svaret är förmodligen oerhört komplext. I grunden är det fullt rimligt att Frankrike är huvudet högre. Hästbeståndet är mycket större, topphästarna är fler. Samtidigt kan det påpekas att det franska laget som gjort rent hus de senaste åren fått sträcka vapen mot Pd’A-vinnarna Bélina Josselyn, Face Time Bourbon, Davidson du Pont, Idao de Tillard. 

Visst – Idao de Tillard vann inte på svensk mark och inte heller Bold Eagle 2017, men då tog tioårige Timoko vid i stället. Grundpoängen: Frankrike skickar inte alltid sina absoluta toppar. Till protokollet bör föras att Maharajah vann Prix d’Amérique 2014 liksom Readly Express 2018, men det är också mycket om och men runt flera av elithästarna här i Sverige.

Svenska tränare och kuskar (särskilt på svensk mark) kan knappast anses vara akterseglade kunskapsmässigt i ett internationellt perspektiv, snarare tvärtom. Så varför har franska hästar lekstuga i Elitloppet? Till viss del är det nyttigt – om vårt största internationella lopp blir en inhemsk historia minskar det intresset. 

De tävlar på helt andra bankroppar

Däremot funderar rimligen företrädare hos Svensk Travsport över utvecklingen – tidigare fanns bland annat följande skrivning i strategiska mål: “Svenskfödda hästar ska vara framgångsrika i de största internationella loppen” samt ett mätetal. 

I Travsporten mot 2030 finns ingen sådan skrivning, däremot poängteras det att svensk avels position stärkts och att Sverige lyckats bli ett exporterande avelsland – vilket går hand i hand med framgångar i stora lopp. Visionen är dessutom världens bästa travsport.

Svaret är inte bara förmodligen oerhört komplext. Det finns inget tydligt sådant – men det är enkelt att börja sondera i terrängen, som på inget vis är ny. I Frankrike tävlas det på helt andra bankroppar och på helt andra banunderlag, det är barfotaförbud för treåriga hästar och det har inte – åtminstone inte fram till nyligen – funnits samma hajpade vagnutveckling. 

Därtill tävlar topphästarna mer frekvent och gärna mot varandra och loppen körs på annorlunda sätt. Det här är argument som är lätta att applicera om man gillar den modellen, om man tror att det har positiva effekter för långa karriärer och tuffare hästar. 

Det är knappast vägen till toppindivider

Något exakt svar finns inte. Däremot går det att slå fast följande: snabba öppningar, långsamma passager och snabba avslutningar på raska tusenmetersbanor som sett ungefär likadana ut i 50 år trots att den genetiska utvecklingen gått kraftigt framåt (och tempon slaktats) är knappast vägen till att bygga hållbara toppindivider.

Från djungeln och fajten i Frankrike till Sveriges och Solvallas parkettgolv – den effekten är lätt att förstå. Samtidigt bör det poängteras att exempelvis Italien och Nederländerna saknar en mängd av de, ovan uppräknade, franska attributen. Det är jänkarvagnar och barfota tidigt i karriären och bankroppar som inte andas Vincennes. 

Strukturen bör ifrågasättas

Förklaringen kan inte enkom vara så enkel. Hur tongångarna går i hästägarled i andra länder är inte lika lätt att överblicka som det är att konstatera hur det låter här: snabbare återbäring är önskvärt.

Då kanske det är så att den snabba återbäringen, vilket innebär maxprestationer med ultrautrustning i tidig ålder, innebär att den långsiktiga återbäringen – typ Elitloppet som åttaåring – går till andra. Vill man vara världens bästa travland krävs det uppryckning och det är knappast så att det räcker att förändra en liten detalj, rimligen bör hela strukturen ifrågasättas.