Niclas Andersson: "Janne står för ledarskap i absolut världsklass"

Nyss avslutades VM. Det har varit ett spektakel som totalt dominerat världen. Live, vid fikaborden, i media, all over.
Jag var själv över i Ryssland en sväng, och kollade nån Sverigematch. Det var en kick utav bara h-e. Favoriterna föll. Sverige överraskade. Världen stod still.
Fotbollen – och inte minst dess VM – är onekligen nummer ett i idrottsvärlden.

Mycket av skönheten och storheten i det här mästerskapet ligger i tålamodet, det långsiktiga byggandet, all förväntan som däms upp. VM spelas bara vart fjärde år. Oavsett hur kommersiellt lockande det vore att riva av denna mega-succé mycket oftare.
Det ger en karneval, en explosion, en vattenfall, i andra änden.

Just detta – att tävla vart fjärde år – är nog kanske ganska svårt att överföra till travet. Men vad annat kan vi lära oss, och ta med oss över till vår värld?

•     Kvalsystemet, med en massa internationella utbyten, som stegvis hetsar upp intresset? –  Ja, kanske det.
•     Det omdiskuterade VAR-rummet, med ett centralt domarteam placerat i lugn och ro framför en massa tv-bilder, nån helt annanstans? –  Absolut!
•     Allting koncentrerat under en enda supermånad, i ett land, med roterande värdskap? – Helt klart en kittlande tanke.
•     En tävlingsform som mycket tydligt gör det till en nationell kamp, mellan länder? – Det är coolt. Kanske svårt att få till inom hästkapplöpning – men om man får det att funka, så blir det grymt medryckande.

Sätt er i skolbänken 

Det finns hundra saker till att dissekera och fundera över med ett fotbolls-VM.
Jag tycker alltid att man ska snegla på andras succéer, och försöka lära sig – och stjäla! – av dem.
Det är en lyx att kunna göra det. Och är man tillräckligt öppen i sinnet och tanken, så finns där guldkorn att hämta.Samtidigt är naturligtvis fotboll och trav inte alldeles enkla företeelser att jämföra.
Men det jag personligen tar med mig från just det här VM:et är nåt helt annat. Nåt svenskt. Och nåt som travet absolut kan använda.
En sak med det här världsmästerskapet, var så uppenbart att det är alldeles larvigt.
Det fotbolls-VM 2018 bjöd oss svenskar på, mina damer och herrar, var ju framför allt och före allt annat, en briljant uppvisning i…

Det Perfekta Ledarskapet

Fotbollsledare, idrottsledare…
…företagsledare, statschefer…
…föräldrar och kompisar…
…travtränare och sportchefer…

…sätt er i skolbänken. Allihop.

Djupt och uppriktigt imponerad  
  
Jag skriver i-n-t-e det här för att jag är kompis med Janne Andersson (för det är jag inte ens, vi är ytterst flyktigt bekanta).
Jag skriver det heller inte för att både Janne och jag är uppvuxna på publikplats på Halmstadstravet (men det är vi faktiskt).
Och jag skriver det inte för att få till någon framkrystad koppling mellan just fotboll och trav.
Jag skriver den här krönikan bara för att jag är djupt och uppriktigt imponerad.
Det Janne Andersson, 55, visat upp framför allas våra ögon under det senaste året – och i alldeles speciell synnerhet under den senaste månaden – är ingenting annat är en formidabel, fantastisk, knäckande uppvisning i EXAKT hur man leder grupper, hur man bygger lag, hur man motiverar folk och hur man får ett plus ett att bli tre.

Den individuella skickligheten i svensk fotbolls översta skikt är inte större nu än någon gång under de senaste 40 åren. Möjligen är det till och med tvärtom. Vi har många ganska okej spelare – men ingen enda riktig superstjärna. Man skulle kunna kalla det en medioker årgång av råmaterial.
Inför VM var vi rankade 24:a i världen. Vilket, med svenska normalmått mätt, är sisådär.
Vi hade en samling hyggliga spelare – som plötsligt kom att ingå i en grupp som blev någonting MYCKET STÖRRE.

Mästerligt mossig

Vi lever i ett mycket modernt samhälle numera.
Och Janne Andersson är så otroligt omodern. Eller; han är så otroligt genuin. Sig själv. Principfast. Totalt oavsett vad folk eventuellt tycker om det. Och helt utan tanke på om det är modernt eller inte.
Efter matcherna så grovstädar han själv upp i omklädningsrummen så att det ser hyfsat ut när man lämnar, han delar in folk i ”såna man vill grilla med, och folk som man inte vill grilla med”, och han hyllar ideligen och i alla små detaljer vanligt hederligt folkvett.

Janne Andersson är så oerhört mycket trav- och folkhems-Sverige, hela han.
Han är en god förlorare och en god vinnare men svinförbannad på orättvisor.
Han står för heder och konsekvens och rättvisa och handslag och ansvar och förståelse och engagemang.
Rätt ut säger han, utan krusiduller att han är ”fullständigt ointresserad av musik”. Bara en sån sak – så makalöst avväpnande.
Han säger också att han ”…inte är konservativ, men jag vill bara att allt ska vara som det alltid har varit”. Och att ”lättja är det värsta jag vet”.

30 procent för Janne-partiet
Jag trodde inte att såna som Janne görs längre. Jag trodde att den stilen var över. Ute. Förbi. Han är så gammeldags, så hederlig, så hyvens att man tappar andan.
I en politiskt och socialt förvirrad och kaotisk tid, så har just exakt den här -stilen, slagit ner som en bomb i Svea Rike.
Om Janne Andersson skulle ställa upp i riksdagsvalet i höst, så tror jag på fullt allvar att Janne-partiet skulle få minst 30 procent av rösterna. En av dem från mig.
Jag tycker att det är kul med stjärn-status och spektakulära utspel och den nya tidens spektra av färgstarka personligheter.

Men jag ä-l-s-k-a-r Janne Anderssons retrostil.
Sverige har inte spelat i fotbolls-VM på tolv år. Under ”Zlatan-regimen” har vi haft större star image, individuellt bättre spelare och mer hype än någonsin – men landslaget har likväl presterat ganska svagt. Med Zlatan och Hamrén hade vi aldrig klarat kvalgruppen den här gången -heller. Aldrig vunnit playoffet mot -Italien. Aldrig sopat hem VM-gruppen. Aldrig tagit oss till kvartsfinal.
Med Janne Andersson–ledarskap stimulerar man däremot människor att arbeta tillsammans, man uppmuntrar lagarbete, vänskap, ödmjukhet och respekt. Det i sin tur, skapar moral, karaktär, ryggrad, stolthet – och får människor att växa och vilja bidra.

Det var egentligen inte heller Janne Andersson som tog oss så långt i fotbolls-VM. Det var gruppen, och dess attityd. Som däremot Janne ner i minsta beståndsdel, har byggt upp.
D-e-t, mina vänner, är ledarskap i -absolut världsklass. Som skulle funka i vilket travstall som helst. Eller i styrelsearbetet. Eller på Travronden. Eller hemma i familjen. Eller precis var som helst.

Fotnot: Jodå, jag kan för all del se fläckar på solen också. Janne Andersson är i min bok misstänkt dålig som matchcoach. 
Sverige förlorade ju två matcher i VM också. Mot Tyskland försökte vi försvara ett perfekt 1-1-resultat – då bytte han in tre offensiva spelare (Durmaz, Guidetti, Kiese-Thelin). 
Och mot England försökte vi hämta upp ett 0–2--underläge – då bytte Janne in två backar (Pontus Jansson och Martin Olsson). Det gick naturligtvis inte i nåt av fallen. 

Mycket märkligt coachat. 
Vilket ändå inte på något sätt förtar Janne Anderssons  enastående ledarskapsförmåga.