Nu gör vi Goop till nya Fredricson

Där satt den… äntligen ett travnamn igen, med bland Sveriges största idrottsstjärnor.
Kom igen nu, trav- och hästvänner;
Nu gör vi Björn Goop till nya Peder Fredricson!

Vi svenskar är ett idrottande folk - och ett idrottstittande folk.
Våra största stjärnor brukar bli rent av älskade, ute i stugorna runtom i landet.
Det finns bragdmedaljer och guldbollar och lite av varje, som föräras de riktigt stora inom svensk idrott.
Men ingen utmärkelse är ändå finare än Jerringpriset; Radiosportens genomfolkliga omröstning, där ingen annan än den svenska befolkningens absoluta favorit, utses till Sveriges främste idrottsutövare.
Den titeln brukar väga tyngst.

Det har gnölats en hel del om ridsportens dominans i Jerringpriset-omröstningen de senaste åren.
2011 vann Rolf-Göran Bengtsson tungviktartitel, och båda de två senaste åren har Peder Fredricson tagit hem folkets pris.
Det har stuckit i ögonen på en del.

Är hästhoppning en humanidrott? Är framgången verkligen gubbens förtjänst, är det inte hästen som gör själva idrottsprestationen? Å är EM-guld respektive OS-silver verkligen tunga meriter nog för att motivera att man rankas överst i hela landet?

Utöver alla de där frågorna, har delar av mediakåren och idrotts-Sverige också gått loss på att Fredricssons dubbelseger 2016 och -17 bara inte kan bero på att en ganska färglös snubbe som Fredricson verkligen är mest populär i landet - och antytt att segrarna i de här omröstningarna istället skulle bero på nån sorts hemlig komplott eller sammansvärjning, hästmänniskor emellan; ”Kom igen nu alla som gillar häst - nu ställer vi upp för vår sport”, ungefär.
Jag vet faktiskt inte riktigt hur det varit med det.
Kanske har ridfolket kampanjat, kanske inte.

För travets del brukar det vara ä-n-n-u trögare att göra sig gällande i den här typen av sammanhang.
Ridsporten är ändå med i RF (Riksidrottsförbundet). Travet inte.
När Stig H Johansson var som allra störst (i slutet av 80- och början av 90-talet) brukade hans namn ändå lite då och då dyka upp på topplistor över Sveriges främsta idrottare.
Och när Helen A Johansson (1995), som första deltagande kvinnliga kusk någonsin, vann Prix d'Amerique med Ina Scot, blev hon plötsligt en het kandidat till alla möjliga stora idrottspriser, både i Sverige och ute i världen. Men det räckte inte den gången heller - Annika Sörenstam som då stod på toppen av sin karriär, sopade hem US Open i golf, och vann i och med det både Bragdguldet och Jerringpriset.

Då kändes det ändå som om travet ”var med i matchen”, någorlunda.
Men sen dess har det varit ganska tyst om oss, i de bredare sammanhangen.
Tills nu.
För här står plötsligt Björn.
Som en av de 16 svenska superidrottare, som vårt folk nu har möjligheten att välja till bäst i landet.
Jag skulle inte direkt vilja uppmana er till… eller jo, det är nog precis det jag vill, förresten…: Jag uppmanar er till att göra det som ridsportfolket (kanske) gjorde:
Att enas kring vår frontfigur.
Att lägga en röst för travet, som en av Sveriges största och finaste idrotter.
Att göra Björn Goop (ännu mera) känd, som Sveriges störste idrottsman.

Jag var själv hemma hos Björn Goop borta i Kil, i Värmland senast igår eftermiddag.
Han - likväl som sin far, en gång i tiden - är en oerhört fin representant för svensk travsport.
Björn är en professionell idrottsman, med en ambitiös långsiktighet, och en sprakande både inhemsk och internationell karriär.
Det är absolut ingen fejk eller nåt fusk att lansera honom som Sveriges bäste idrottsutövare.
Och är ridning en sport, så måste man ju kunna hävda att travet också är det.
Nu har Björn Goop - såvitt jag förstår av Radiosportens utskick - nominerats för sin seger i Prix d'Amerique, med Readly Express.
Men vi i "den här världen", vet ju att Björn gjorde en femstjärnig idrottsprestation inte bara då, utan att han gör det titt som tätt, flera gånger om året. Nyss blev han ju exempelvis, vid 42 års ålder, Sveriges mest segerrika kusk genom alla tider - bara en sån sak!

Den här nomineringen i sig, är en liten seger för travsporten.
Tänk på att idrottsmän som exempelvis Zlatan Ibrahimovic, Henrik Lundqvist och just den dubble titelförsvararen Peder Fredricson INTE är med bland de 16 nominerade i år.
Stort att bara vara med, alltså.
Men jag vill mer.
Jag tror på riktigt att Björn kan vinna.
Kunde ridfolket, så kan vi.
Kanske kan vi till och med få våra hästkolleger med oss, på travsportens sida?

Även om konkurrensen i år väldigt tuff - med bland annat sex svenska guldmedaljörer från vinter-OS i Pyeongchang - så skulle jag också på rent sportsliga, och inte alls travpatriotiska grunder, kalla Björn Goop för en av fem seriösa seger-kandidater:

OS-gulden för Frida Hansdotter, André Myhrer, Hanna Öberg och så lagen i skidskyttestafett och damcurling kom visserligen i ett äkta olympiskt spel - men dels är dessa fem prestationsmässigt lite svåra att särskilja från varann, och dels kan konkurrensen i ett vinter-OS trots allt inte jämföras med den i de ”riktiga” sommarolympiska sporterna.
Charlotte Kalla och Stina Nilsson väger tyngre, och är mer folkkära. De tog varsitt OS-guld, och dessutom en hel bunt med andra medaljer borta i Sydkorea. Men det ironiska i deras fall är att de skämt bort oss så grymt med alla sina framgångar genom åren, att ”bara” ett guld för vardera av de här båda (orättvist nog) nästan känns som mindre än vad folk hade väntat sig, i alla fall.
Johan Kristoffersson (rallycross), Tove Alexandersson (orientering) och Henrik Harlaut (freestyle-skidåking) är bäst i världen i sina discipliner, visst - men nu snackar vi lilleputt-sporter.

Tre Kronor vann ett VM-guld i ishockey. Men ni som kan er hockey vet ju att ett VM i den sporten är en sorts avdankad semester-turnering, utan de bästa spelarna närvarande (vi slog ju t ex Schweiz i finalen) - så hockeylaget måste vara den absolut svagaste av alla de nominerade.

Kvar har jag därmed fem ”seriösa” kandidater till Jerringpriset… och jag har lite svårt att ranka dem, sinsemellan:

• Herrlandslaget i fotboll.

Kvartsfinal i ett fotbolls-VM är blytungt. Men trots allt vann de ingenting (mer än lättviktiga nyheten Nations League då).

• Sarah Sjöström.

Rensade absolut rent i en stor och klassisk världsidrott, både i EM (fyra individuella guld av fyra möjliga) och i Världscupen. Har ju två Jerringpris redan (2014 och -15)

• Armand Duplantis.

Ett fruktansvärt brak-genombrott av en tonåring, med EM-guld på den stora scenen och världens ”näst högsta” stavhopp någonsin. Måste väl nästan garanterat ge Bragdguldet - men Jerringpriset? Njae…

• Pernilla Lindberg.

En major-titel i golf, snackar man inte bort hur som helst. Men Pernilla som person känns ändå lite anonym i de breda folklagren.

• Och så då Björn…

Något säger mig att inte bara Björn Goops meriter, utan också hans namn, hans utstrålning och hans långa, envisa gärning i sulkyn… gör honom till en allvarlig kandidat, på riktigt.

Nu hänger det på er,  mina vänner - eller på oss.
Jag tänker stötta Björn - hur gör ni?