Entusiasterna: "En väldigt gubbig miljö"

Publiken sviker travsporten, trenden har varit negativ i många år och majoriteten av de som går på trav är äldre män. Linn Andersson, 35, företräder andelshästar hos Björn Goop och försöker att locka tjejer till sporten. Åsa Elmroth, 44, har jobbat med trav-tv i många år och är ett av flera kvinnliga ansikten i travsändningarna.
– Till skillnad från exempelvis ridsporten är trav mer spelbetingat medan ridsporten är mer hästbetingat och det är något som attraherar män i större utsträckning, tror jag. Därför får nog inte lika många upp ögonen för travet, säger Linn Andersson och fortsätter:
– Dessutom är det en väldigt gubbig miljö på arenorna, betong och grått..
Attraherar det män?
– Nja, men det är spel och hårt liksom, om jag ska vara grovt generaliserande. Mycket adrenalin, skråla och heja och så, vilket är uttrycksformer för känslor som är mer förknippat med män.

Åsa Elmroth är inne på samma spår.
– Känslan är ju att män spelar mer än kvinnor och att travsporten är mer förknippad med spel än sport.
– Fast, det är väl mer män på fotbollsmatcher och hockey också? frågar sig Åsa retoriskt.
– Hästar är generellt inte förknippade med män, men tjejerna kanske hamnar mer inom andra branscher, så som dressyr och hopp.

Båda två har varit delaktiga i så kallade tjejkvällar på travbanorna.
– Jag tror stenhårt på tjejkvällarna, det är fantastiska kvällar utifrån mina erfarenheter. Till exempel på Gävletravets tjejkväll som jag gjorde ett reportage om och ja, det var otroligt bra stämning. De verkar ha väldigt roligt. Sedan tycker jag det är väldigt positivt med företagskvällar också, eftersom att könsfördelningen speglar samhället i stort då, säger Åsa.
Linn är både skeptisk och positiv till tjejkvällarna.
– Jag tror att de har potential, men man genomför kvällarna lite konstigt. Man är duktig på att dra dit folk – men vad vill man uppnå? Man har många utställare, lotterier, dj:s... Det är inte riktigt sporten vi visar, det är något annat. Jag har haft förmånen att få vara konferencier vid ett tillfälle och försökte verkligen förklara vad som händer på banan hela tiden: värmningar, segercermoni, omstart och så vidare, för att de skulle snappa upp en del saker och komma ihåg det till nästa gång.

Duon återkommer till traditionen flera gånger.
– Folk drar folk, det är en klassiker. På Elitloppet tror jag det är väldigt många kvinnliga besökare, vi är lika sugna på upplevelser. På andra arrangemang händer det något mer på, men ska man njuta av trav en måndagskväll på Färjestad ska man nog antingen känna sig väldigt hemma på stallbacken eller ha en stor förståelse för spel och värmningar, annars kan jag inte riktigt se varför man ska gå dit, säger Linn.
– Nu generaliserar jag, men jag tänker mig att män kanske haft den där vanan på ett annat sätt: komma hem från jobbet, tänka att "i kväll är det Solvalla med grabbarna" och helt enkelt åka dit och umgås. Medan kvinnor nog inte har den traditionen att hänga med sina vänner på en travbana.

Åsa har jobbat med trav-tv i många år och blev själv inspirerad av att se kvinnor i den rollen.
– När jag började titta på trav så jobbade Petra Nordlund och Anna Jernberg Carlsson med tv och visst tänkte jag att det där var roligt och lite "kan Anna, kan jag". Dessutom tror jag att Jessicas Almenäs roll varit viktig, hon har haft möjligheten att ta många uppdrag utanför travet men hängde kvar länge för att hon verkligen gillade travet och jag tror att det blev en liten aha-upplevelse – hon som kan jobba "överallt" väljer att jobba med sporten trav, så visst måste travet fascinera på något sätt? 
Häromåret producerade Kanal 75 en V75-sändning med endast kvinnor i rutan, då kalendern visade 8 mars och därmed den internationella kvinnodagen.
– Bara visa att vi har möjligheten är lite häftigt, det tror jag inte så många andra sporter kan göra.

Apropå tv har Linn en spaning.
– Kvinnor verkar, av mina erfarenheter att döma, vilja skapa sig en igenkänningsfaktor i större utsträckning. Där har tv-sändningarna ett stort ansvar. Vi vill gärna relatera till en häst, kusk eller ett stall. Det har jag märkt nu i samband med att jag administrerar andelshästar. Som mest har jag varit uppe i en tredjedel kvinnliga ägare, nu ligger det ungefär på en fjärdedel.
Båda två försöker locka sina kvinnliga vänner till sporten.
– På hästägarträffar är det ofta jämn fördelning då ägaren får ta med sig en vän, eller respektive, och det blir ofta så att männen – som är i majoritet – tar med sig frun eller dottern, till exempel.
– Man försöker att dra sitt strå till stacken och visst har man fått en del vänner att få upp ögonen för travet genom att ta med dem till banan och visa stallbacken, visa hur man läser ett program och sådana bitar som vi tar för givet. Belöningen är när jag ser att polletten trillar ner och de inser varför jag älskar den här sporten.