Hälsningar från Ven

VEN. Varje vecka kom ett vykort till Travrondens redaktion.
Alltid med samma motiv och nästan alltid med rätt svar i veckans bildfråga.
Men en dag slutade korten att dyka upp.
Vi väntade och väntade på nästa, men inga fler vykort.
Till slut fick vi åka till Ven för att ta reda på vad som hade hänt.

Travrondens bildfråga är en riktig långkörare. Sommaren 1993 ersattes kolumnen "Ögat mot hästvärlden" av "I sista steget" och längst ned på sidan fanns ett svartvitt fotografi med en fråga intill: Vilket lopp är bilden hämtad ifrån?

Rätt svar var 1979 års upplaga av “VM-loppet” på Roosevelt Raceway – den som vanns av Doublemint före svenske Express Gaxe. Det visste Carita Karlstedt i Umeå, Christer Hederstedt i Stånga och Jack Seidlitz i Bandhagen som samtliga belönades med varsin t-shirt.

I nästa tävling skulle läsarna känna igen Legolas och dessutom lista ut vilken seger i ordningen han var i färd med att bärga. Näst på tur var Pont Neufs kriterietriumf från 1991, därefter Idéal du Gazeau och så har det fortsatt. Nya bilder, nya vinnare som fått tröjor, kortlekar, kapsylöppnare eller kepsar.

I dag kommer de flesta svaren per mejl, men det finns fortfarande de som skickar vykort. I våras kom just ett sådant till redaktionen. Vi kände alla igen motivet – en segelbåt eller rättare sagt en skonare vid namn Nora. Vi visste också att hon byggdes i Viken 1913 och att hon omtacklades till galeas 1946. Allt det hade vi lärt oss på baksidan av vykortet.

Där stod dessutom att läsa att Noras skeppare var en Wilhelm Andersson från Ven och även avsändaren hörde hemma på samma ö.

Roy Perssons snirkliga handsstil var vi bekanta med vid det här laget. Vecka efter vecka kom hans svar på Bildfrågan med likadana vykort. Allt som oftast med korrekta hästnamn och inte sällan med kuriosa såsom årtal, lopp och tränare. Vid något tillfälle fick vi till och med läsa om hästens träningsprogram.

Även den här gången hade Roy rätt. Så också veckan efter, men plötsligt en dag låg inte Nora i brevkorgen. En vecka utan svar från Ven följdes av ytterligare en. Och ytterligare en. Till slut fanns det bara en sak att göra.

Färjan från Landskrona tar en halvtimme. Så här års angör den vid Bäckviken nio gånger om dagen innan den återvänder till fastlandet. Vi kommer med morgonens andra tur och möts av ett Ven i höstskrud. Sommaren är över sedan länge och i väntan på nästa står cykelställen tomma och minigolfbanan är gömd under löv.

Säg Ven och många kommer att tänka på Tycho Brahe. Den danske vetenskapsmannen förlänades ön av kung Fredrik II på 1500-talet och lät uppföra slottet Uraniborg och världens då modernaste observatorium, Stjerneborg, här i slutet av seklet.

I dag är Ven svenskt sedan flera århundraden tillbaka och av slottet och observatoriet finns mest ruiner. Däremot står Tycho Brahe staty utanför det som en gång var Uraniborg. Dessutom har en del av hans renässansträdgård restaurerats och i Allhelgonakyrkans långskepp mitt på ön finns ett museum till hans ära. Museet är populärt om sommaren, men så här i november ringlar det inga köer till entrén.

Längre norrut bjuder Sankt Ibbs gamla kyrka på en hisnande utsikt över Öresund. Sluttningen från kyrkan ned till havet heter logiskt nog Kyrkbacken och i slutet av den står en man och vinkar när vi kommer. Kan det vara Roy? Vi åker närmare. Och närmare. Snart skymtar vi en svart Travronden-keps på mannens huvud. Det är Roy.

Mannen med vykorten i egen hög person och redan i farstun får vi svaret som vi söker. På hatthyllan, närmare bestämt.

– Jag har för många kepsar, det var därför jag slutade att skicka in svar. Jag kan ju inte använda alla, säger Roy och skrattar med hela kroppen.

– Det hade kunnat vara ännu fler, men jag har gett bort en del till kompisar som hört av sig när de har sett att jag har vunnit.

Det är inte bara Roys bekantskapskrets som uppmärksammat hans framgångar. Häromåret kom ett mejl till redaktionen med följande uppmaning:

”Nu är det dags för mig att vinna en åtråvärd Travronden-keps. Vinner Roy Persson från Sankt Ibb igen blir jag galen.”

Nu är kaffet varmt, smörgåsarna uppdukade och det dröjer inte länge innan vi förstår varför 76-åringen framför oss är en av de som vunnit Bildfrågan flest gånger. Redan efter fem minuter är hästarna som Roy hunnit nämna för många för att en vanlig dödlig ska komma ihåg dem. En häst för oss in på nästa – ibland med detsamma, ibland efter lite betänketid.

– Vad fan hette den nu igen? Det kommer snart.

Då och då måste även en minnesmästare lägga pannan i djupa veck. Det blir tyst för en stund, men sedan skiner de blå ögonen upp. Polletten trillar alltid ned – förr eller senare.

– Dior Broline! Så hette den ju.

Roy Persson tycks vara en outtömlig källa av anekdoter med hästar, tränare, ägare och spelare i huvudrollerna. Han minns vinnarodds och tider och bjuder mellan varven på en och annan hästhandlarhistoria. Några av dem slutar med att Roy själv blir blåst och det är dem han skrattar mest åt.

Kronologin följer inget givet mönster. Vi vandrar från epok till epok, men till slut skönjar vi ändå en tidslinje. Roy föddes på Ven 1943. Sju år senare flyttade han, föräldrarna och hans fyra syskon till en trerummare i Malmö. Där fick Roy tidigt upp ögonen för hästar och trav.

– I samma trappa som oss, på andra våningen, bodde en man som hette Edgar Bengtsson. Han var bror med Folke som vann Derbyt och jobbade hos Birger Bengtsson, fast de två var inte släkt.

– Det tog inte mer än sju minuter att cykla till Jägersro och jag brukade följa med Edgars söner dit. Sedan sprang jag i stallarna och på den vägen var det.

Så tog ett liv i travsportens tecken sin början. Roy fick jobb som hästskötare hos Birger Bengtsson som tonåring och hamnade sedan hos P-O Gustafsson. Längs vägen lärde han sig att sko hästar och 1972 tog han över smedjan på Jägersro.

– Jag gick aldrig någon hovslagarkurs utan tittade på när andra skodde hästar och tänkte att det inte kunde vara så svårt.

Efter många år i smedjan blev Roy lärling på nytt och under den perioden utspelade sig nästa anekdot.

“Starten har gått i det åttonde loppet som är den sjätte V65-avdelningen. Galopp i starten för nummer två Neapel Örn. Snabbast ut nummer ett Lock’s Kavaljer…”

Lördagen den 30 januari 1982 var Roys dåvarande arbetsgivare, Lars Gustafsson, i Paris för att förbereda Golden Port för Prix du Luxembourg. Därför fick lärling Persson sätta sig i vagnen bakom Lock’s Kavaljer i ett klass I-försök på hemmabanan Jägersro. Det glömmer han aldrig.

– Stor tung, häst, den där. Och jäkla dyngig bana också.

“Första tusen efter 1.23,3. Fortfarande nummer ett Lock’s Kavaljer…”

Framför datorn i sovrummet väcks minnen till liv. Referenten Bengt Larwik tar oss med längs Jägersroovalen och då och då sticker Roy emellan med små inspel.

– Kolla vilka kuskar som är med. Hela gänget. Där sitter Olle Goop och där är Ulf Nordin.

”In på upploppet, nummer ett Lock’s Kavaljer i ledningen, jagad av nummer fyra Clautilde. Det är nummer ett Lock’s Kavaljer och så närmar sig nummer fem Mere Way. Det är nummer ett Lock’s Kavaljer och nummer fem Mere Way, sida vid sida!”

Knappt vunnet står det i resultatlistan, men Roy var säker på sin sak.

– Han hade huvudet före. Det var kul som fan att få slå de grabbarna och jag brukar visa barnen och barnbarnen det här ibland.

– Efteråt gick jag upp på restaurangen och fick en flaska champagne av källarmästaren. “Jag kommer upp och betalar i veckan”, sa jag, men han svarade: “Inte fan ska du betala.” Så kunde det vara förr.– Jag minns också den lille pågen som sprang och skrek längs med staketet. Tomas Malmqvist! Jag hade Agobra Figaro hos honom sen.

Morgon blir dag och solen skiner över Kyrkbacken. Ett par danska seglare ska just till att förtöja vid en avstängd del av hamnen, men Roy är snabbt framme. Från en av pirerna blickar vi ut över längan av hus intill havet. Roy börjar att rabbla.

– Sommarhus, fast, fast, sommar, fast…

Så småningom kommer han till ett speciellt hus, inte långt från det han själv bor i.

– Där är jag både gjord och född, skrockar Roy och fortsätter:

– Sommar, sommar, sommar…

Han flyttade tillbaka till Ven 1996 och upptäckte snart att mycket hade förändrats. När han en gång lämnade ön hade den långt fler än 1 000 invånare. Nu är det bara runt 350 kvar.

– Det är som natt och dag. Det är många hus som står tomma.

Till en början pendlade Roy till ett arbete på fastlandet, men efter ett par år sadlade han om på nytt. Den här gången till glassförsäljare Persson.

– Jag köpte kiosken här i hamnen 1998. Det var en bra affär, jag hade den ända till 2007 då jag gick i pension.

• Får jag gissa att du inte bara sålde glass utan även vykort?
– Haha, jadå. Det stämmer. Min far var skutskeppare och i början skickade jag vykort till er med hans båt på. Men de tog slut, så då fick jag byta. Nu har jag inte så många kvar av dem heller, men jag tror att jag vet var det finns fler.

Hur klarar sig då en uppenbart utåtriktad person på en liten ö? Jo då, alldeles utmärkt.

– Där borta har du boden där vi gubbar rensar fisk om dagarna. Sedan har vi ju ljugarbänken. Där satt det gubbar redan när jag var liten, säger Roy och visar ett svartvitt foto.

– De där två var jag livrädd för…

Och han gör mer än bara fiskar, rensar och “ljuger” om dagarna. Bortom kyrkan har Roy en egen vinodling och varje torsdag kör han pensionärerna i hamnen till öns lanthandel. Dessutom finns hästarna fortfarande med i bilden, trots att det är flera år sedan han ägde någon själv.

– Det går travhästar på ängen där borta om sommaren och Navigator Face står här nu sen han slutade tävla. Honom brukar jag hälsa på.

– Jag trivs hur bra som helst och skulle aldrig kunna flytta tillbaka till Malmö igen. Absolut inte.

• Hur ofta är du på Jägersro då?
– Två gånger om året. På Hugo Åbergs och på Derbyt. Mer än så blir det inte. Jag känner ingen längre. Det är inte samma sak.

Vi kan förstås inte lämna Ven utan att få se Bildfrågans okrönte konung i aktion. Eftermiddagens utmaning består av ett tiotal hästar och först ut är en dansk hjälte.

– Jadå! Tarok, utbrister Roy genast.

– Den har jag sett, både i Danmark och Sverige. Det var en sagohäst.

• Den här då?
– Maj Björn i Derbyt. Han som körde, Sven-Gunnar Andersson, har jag träffat många gånger och han kommer alltid i sin gula kavaj.

Roy briljerar, men betänketiden är knapp.

– Jag blir förbannad när jag inte kan. Säg det för guds skull!

• Lime Rodney.
– Oj, oj, oj. Jag har ju stått och klappat henne. Den där då?

• Gaston Pride.
– Åh, herrejösses. Var han en sån smäcker häst? Jag trodde att det var en riktig bjässe.

Roy klarar vår utmaning med bravur. De flesta hästarna får rätt namn inom utsatt tid och Roy pustar ut i soffan.

– Det är roligt att få fundera lite och sedan är det kul att få bekräftat att man har rätt. Det var därför jag fortsatte att skicka in år efter år.

• Hur kommer det sig att du är en sån fena på att känna igen hästar?
– Jag har väl något slags bildminne och sen lägger jag märke till småsaker. Det är ofta detaljerna jag tar det på. Ett par vita bakben eller en svans som såg ut si eller så. Det var likadant när jag var hovslagare. Jag kunde ta en sko från lådan och direkt se vilken häst den tillhörde.

– Sen släpper jag inte saker, som ni kanske har märkt. Förr eller senare kommer jag på vilken häst det är. Det kan komma en kväll när man ska gå och lägga sig. Då tänds plötsligt ett ljus: “Visst fan, det är ju den.” Det är alltid lika skönt när man kommer på det.

– Sen får man ju bläddra i gamla nummer av tidningen ibland. Det har hänt att jag har skickat in utan att ha varit säker och sen haft fel. Då retade det mig som fan att jag inte gick tillbaka och forskade lite.

• Med det här minnet måste du har varit bra i plugget också.
– Tvärtom. Jag var värdelös. Gäller det praktik kan jag allt. Tapetsera, lägga golv. Rubbet.

– Men skolan var jag inget vidare i. Kristendom och geografi var det enda jag var duktig på. Kan du tänka dig, kristendom?

Roy återvänder till hästarna på bilderna. Studerar, hummar och lägger då och då ut texten om några av dem. Vissa är gamla favoriter, men ingen av dem kan mäta sig med den vackraste häst som Roy Persson någonsin har sett: Meadow Prophet som Lars Gustafsson tränade och som tjusade travpubliken innan han tragiskt förolyckades i en brand i Italien 1993.

– Meadow Prophet är den absolut tjusigaste. Där fick jag vara med lite i stallet och vilken utstrålning han hade. Både när han var i hagen och när han var på banan. Han var med!

– Och sicket frånskjut han hade. Han rörde inte vid marken. Jag har sett Big Noon på film och han flög fram. Meadow Prophet var likadan. Han var helt enorm. Det var så fruktansvärt tråkigt att han gick ett sånt öde till mötes. Hemskt.

Veckan efter vårt besök på Ven tar nästa omgång i Bildfrågan vid. Den här gången eftersöks en häst som vunnit ett aktuellt storlopp på Jägersro och det trillar in svar i mejlkorgen. Några vykort också, men inga med segelbåtar på. Inte förrän på fredagen. Då ligger Nora i brevkorgen med en hälsning från Ven:

“Nu är jag här igen. Va’ bra, va?”

Den snirkliga handstilen fortsätter sedan med:

“Gardens Mack, Svensk Uppfödningslöpning 1996, T. Jansson”

Allt stämmer. Allt är sig likt igen.