Örnen sover i sitt lugna bo

Det har varit en förhållandevis mild vinter i Normandie så här långt, men den här tisdagmorgonen är det riktigt krispigt i luften. Himlen är visserligen blå – solen har varit framme en stund – men natten var hård och vi måste lägga några extra minuter på att skrapa bilrutorna innan vi kan sätta kursen mot Clopin i den lilla franska kommunen Le Ménil-Bérard, cirka 2,5 timmes bilväg väster om Paris.
Normandie har ett utbrett jordbruk som specialiserar sig på äppelodlingar, boskap samt mjölkproduktion. Regionen är känd för sin cider och förstås sin camembert, men nästan varje skylt vi passerar i trakten påminner oss om ­något annat. 
Orne, Mortree, Échauffour, Montfort och Lisieux är alla platser eller regioner i Normandie med häst- och travanknytning. 
Normandie är ett enda stort hästrike där flera av Frankrikes stora tränare som Philippe Allaire, Thierry Duvaldestin, Fabrice Souloy och Sébastien Guarato håller till. Även svenskarna har fattat ­tycke för trakten; Lutfi Kolgjini, Stefan Melander och Björn Goop har alla införskaffat varsin gård i regionen.
Vår gps är inställd på Sébastien Guarato. Vårt uppdrag är att försöka ta oss ­innanför skinnet på de senaste årens franske succétränare och förstås försöka syna Bold Eagle i sömmarna inför det stora slaget på Vincennes.
Gården ligger vid foten av en ås och den omgärdas av ett par stora hagar, en liten damm och ett jakthus.
Det är en stilla morgon, men plötsligt dundrar Sébastien Guarato ut med häst och vagn ur det gamla murade stallet.
Han stannar till och tar i hand och på något konstigt vis, trots att varken vi kan franska eller han kan engelska, bestämmer vi att vi ska sätta oss ner och snacka om bara en liten, liten stund.
– Ni kan gå upp och hälsa på Bold Eagle så länge, säger skötaren Hugues Monthulé och pekar på en häst i täcke som står i den första hagen som man ser från vägen.

Snart är jag och fotografen helt själva med en sexåring som tjänat nästan 22 miljoner kronor och som kanske är världens för närvarande bästa häst. Men Bold Eagle gör inte mycket väsen av sig. Han står mest och gäspar, trots att klock­an närmar sig halv elva.
Mycket riktigt, passet tog inte så lång tid och snart sätter vi oss ner med varsin kaffe i stallets fikarum.
Sébastien borde ha mycket att tänka på i dessa dagar. Vintermeetingets crescendo ligger bara runt knuten och han måste finslipa topphästarna inför de stora och penningstinna loppen, inte bara Prix d’Amérique. Men han sitter lugnt ner och svarar på våra frågor. Han breder till och med ut svaren och bjuder på ett skratt lite då och då.
– Jag är inte alls stressad för Bold Eagle är lugn och då blir jag också det, säger han.
Sébastien och hustrun Anne tog över Clopin – gården – i juni 2003 och har ­sedan dess byggt till bostadshus och stallar på den redan existerande gamla grunden. Rakbanan med den vindskyddande gräsvallen är också anlagd i efterhand och det är där alla hans många stjärntravare går sina tuffare jobb. Och Sébastien har haft ett gäng på relativt kort tid.
Genombrottet fick han med Prince d’Espace (tjänade nästan 6,8 miljoner kronor från tvååring och fram till och med femåringssäsongen) i mitten av 2000-talet. Sedan dess har mångmiljonärerna avlöst varandra; Rapide Lebel, Roxanne Grif, Aladin d’Ecajeul, Prince de Montfort, Reve de Beylev, Quitus du Mexique.
Och då har vi inte ens kommit in på B-kullen. Den makalösa B-kullen som de senaste säsongerna skördat sådana enorma framgångar; Billie de Montfort, Booster Winner, Bolero Love och förstås Bold Eagle. Flera ur B-kullen har sett till att ta Sébastien Guarato till toppen av den franska tränarligan.
– Jag jämför den med R-kullen, men faktum är att jag tycker att den här är ännu vassare, säger han.
2015 slog Guaratos stall Europarekord med 67 miljoner kronor inkört. Redan året efter slog han de där siffrorna med över fem miljoner kronor.
– Det handlar om att ha en bra häst, gärna många bra hästar, mycket jobb och så klart ett starkt team, säger han ödmjukt och lägger till vikten av att ha vettiga och tålmodiga hästägare.

Bold Eagle-mannen Pierre Pilarski har varit hästägare i 30 år. Han började som franchisetagare på McDonalds och vid sidan om höll han på med, som ­Sébastien beskriver dem, ”landsorts­hästar”.
Sedan sålde han sina franchisedelar och fick nys om Bold Eagle, som i början av karriären tränades av uppfödaren Jean Etienne Dubois. Dubois är fort­farande med och deläger det franska ­fenomenet, men Pilarski äger den klart största delen.
– Pierre förtjänar verkligen den här framgången efter alla år. Han jobbar inte fysiskt för dagen, men har gjort stora investeringar och pengarna jobbar så att säga åt honom istället, berättar hustrun Anne Guarato, som också jobbar på gården.
Anne sköter stallets administrativa delar; löner, avelsbiten och den fortsatta renoveringen/utbyggnaden.
– Sébastien tar hand om travtränandet och barnen, säger hon och skrattar.
Dottern och sonen är elva respektive tolv år och har redan fått upp ögonen för hästarna. En av dem har till och med vunnit franska mästerskapen i ponnyhoppning för lag.
– Men det är bara på skoj för dem fortfarande. Ingen har visat att de vill hålla på med trav än, men de följer Bold Eagle och de var sura när han förlorade i ­november, säger Sébastien.
Nedstämda var säkert Bold Eagles ­supportrar också vid det tillfället. Häst­en har en egen fanclub, bestående av 3 000 med halsduk och keps varav 1 500 ingår i den innersta kärnan.
– Pierre gav bort merchen till en början, men har nu börjat ta betalt och pengarna han får in har han valt att skänka till en fond som jag och Sébastien precis startat. Vi vill att så många unga ska få chansen att testa på att rida häst, men det är väldigt dyrt i Frankrike. Med hjälp av den här fonden hoppas vi kunna erbjuda ridlektioner för de unga, först regionellt och i slutändan nationellt, säger Anne Guarato.
I Sverige är Zlatan Ibrahimovic närmast nationalhjälte. Hur känd är Bold Eagle för det franska folket?
– Tyvärr inte så känd. På sommaren kommer lite folk och hälsar på honom här på gården, men travet är en bubbla och många har inte köpkanalen Equidia. Det hade varit annorlunda om tävlingarna hade sänts i statliga TF1. Pierre Pilarski är väldigt aktiv i sociala medier och därför är hästen kanske lite mer känd än andra travare, säger Sébastien Guarato, som totalt har 20 personer i sitt trav­team, fördelat på fyra stall.

I det ena sköts avelsbiten, i ett annat vässas två- och treåringar inför kommande kval och i det tredje joggas och tränas ettåringarna upp.
På gården i Le Ménil-Bérard, där vi befinner oss idag, står hans allra starkaste segervapen, Booster Winner och Bolero Love exempelvis. Samtliga tränas likadant, oavsett om de är monté- eller travspecialister. Två-tre gånger i veckan går de rejält på den lite slingriga rakbanan och däremellan joggas de, varje dag. 
Det ser kanske inte så jobbigt ut där de springer, men banan stiger undan för undan och Sébastien säger sig ha all anledning att många gånger sticka ut hakan i sina chansvärderingar.
– Jag är realistisk, men jag ser ju hur hästarna presterar här på gården och då är det svårt att inte vara optimistisk, säger han.
Sébastien Guarato är inte från Normandie, men erkänner att han hittat till rätt region.
– Det här är verkligen paradiset för en travtränare.
Hästintresset började annars nere i barndomstaden Bordeaux i sydvästra Frankrike. Pappan var väldigt inne på trav och Sébastien berättar att han alltid hade ett fölsto gående på gården. Pappan var dessutom vän med Richard William Denéchère, mannen som bland ­annat tränade fram Sverigebekanta stjärnan Fan Idole. Sébastien åkte tidigt på travtävlingar och hoppade sedan på en travskola som kan jämföras med svenska Wången. De tidiga fyrfotade idolerna var Ourasi och Tenor de Baune. Tränaridolerna var Léopold Verrocken, Jean Claude Hallais och häftigaste kusk­en var Jos Verbeeck.
– Han ändrade körstilen här i Frank­rike. Jag saknar hans speciella personlighet och det är synd att han inte kan köra här längre, säger Sébastien, vilken startade som tränare som 22-åring. I början körde han och Franck Anne ihop, men nu är Anne en av flera tuffa konkurrenter.

Sébastien är en så kallad publiktränare, det vill säga en tränare som kanske driver en liten uppfödarrörelse vid sidan, men som tar in hästar från oberoende hästägare. 
Guarato har för närvarande 80 tävlingshästar på listan, men bara tre av dem har utländska ägare.
– Jag kan inte engelska och det är för­stås ett stort handikapp. Fabrice Souloy har det enklare och han har också skötare av olika nationaliteter som också underlättar, erkänner han.
Däremot gillar Sébastien att tävla häst­arna i Skandinavien. Rapide Lebel, montéspecialisten Prince de Montfort och stoet Billie de Montfort är bara några topphästar som vi fått se vinna i Sverige.
– Efter Frankrike är Sverige det land jag håller högst när det gäller travsport. De svenska kuskarna är dessutom väldigt duktiga och svåra att slå här på Vincennes, mycket tack vare att de inte kör lika busigt som fransmännen. Lutfi Kolgjinis hästar ser alltid väldigt välmående ut, men i loppen är han lite för offensiv och borde kanske leja bort lite styrningar? En sak jag måste höja fram är ert avelstänk; hur ni amerikaniserar det, säger han.
– Att vi inte kommer till Skandinavien i lika stor utsträckning beror helt enkelt på att vi har bättre prispengar att köra om här i Frankrike och sedan slipper vi dessutom den långa bussresan. Däremot har jag märkt att det är positivt för våra hästar att starta i Sverige. Oavsett om de vinner eller inte väcker det upp hästen och göra den piggare när vi sedan startar den i Frankrike igen, säger han.
Svenskarna har väntat länge nu och skulle gärna vilja se Bold Eagle möta Nuncio i Elitloppet i maj. Vad svarar du på det?
– Jag säger ja! Om min häst är frisk och känns som han ska är både jag och Pierre inställda på att åka till Solvalla.
Guaratos hästar joggas alla dagar i veckan och nu har turen kommit till Bold Eagle. Den lugna, nästan sovande, sexåringen i hagen är lika lugn när han ska selas på.
– Visste man inte att det var Bold Eagle skulle man inte sätta en krona på honom. Men för oss som jobbar med honom varje dag är det lätt att fästa sig vid honom, säger Sébastien.
Om du jämför honom med förra årets vintermeeting och det här, hur har Bold Eagle utvecklats?
– Han har alltid varit en intelligent häst, men han är betydligt proffsigare den här vintern. Innan kunde han smågaloppera i värmningarna, men nu är han mer fokuserad på sin uppgift. Sedan kan vi köra honom lite som vi vill i lopp­en; spetsa, släppa och sedan ligga lugn där. Det är en hingst, men han springer aldrig i hagen och det är valacktemperament i honom, berättar han.
Okej, coolheten verkar vara en av Bold Eagles främsta egenskaper, men det krävs mer än så för att vara en av världens bästa och mest omtalade trav­hästar.
– Hans återhämtningsförmåga är ganska remarkabel. Vi gjorde ett test medan han ansträngde sig och min veterinär hade aldrig sett sådana värden innan. Bold Eagle kunde snabbt gå upp i 225 i puls när han maxpresterade, bara för att snabbt vara nere på 80/90 när vi joggade av honom. När jag tog av ­honom selen var han nere på 75 och tio minuter senare hade pulsen sjunkit till 30...
Hästen joggas på rakbanan för Hugues Monthulé och allt är väl.
Vinstrika hästar har som sagt alltid avlöst Sébastien Guarato, men det här är något annorlunda.
– Det finns bra hästar, men så finns det sådana här, säger han och tittar på Bold Eagle.
– Jag är medveten om att det är mitt livs häst. I mina ögon är han i samma klass som exempelvis Roquepine eller Varenne och han kan mycket väl ta tre-fyra Prix d’Amérique-segrar innan han lägger av, säger han innan vi drar till en närliggande liten by för att käka lunch.

Sébastien Guarato beställer in en köttbit och strips. Favoritmaten. Stefan Melander har fått reda på att Tarzan-­anställde Simon Hagen är på plats och fotograferar. Snart börjar Melander ­skicka sms i vilka han frågar Guarato om Bold Eagle. ”Betäcker Bold Eagle samtidigt som han tävlar och vad tycker du egentligen om Nuncio?”
– Bold Eagle tävlar enbart i vinter och börjar betäcka först i mars. Han är fulltecknad med sina 100 franska ston och i utlandet står 250 på tur, men så många kommer han inte kunna betäcka. Nuncio? Tja, det är en superhäst förstås som verkar gynnas av två heat. Men han travar inte alltid helt hundra och det är aldrig bra på Vincennes, säger Sébastien och sköljer ner maten med sin favoritdryck – champagne.
Catchdriverbranschen har exploderat även i Frankrike. Eric Raffin var den för­ste kusken som Normandietränaren började anlita. Sébastien minns det som igår; Raffin red Quido du Goutier till vinst i Grupp II-löpningen Prix Edmond Henry den 15 november 2008. Sedan dess är han till 80 procent förstekusk på stallets hästar. Franck Nivard är det natur­liga andravalet, Gabriel Gelormini har också fått flera chanser den senaste säsongen.
– Eric kan jag lita på. Han är aggressiv av sig, men inte på det negativa sättet, betygsätter tränaren.
Nivard då?
– Frankie är lite som er Örjan Kihlström och det passar extra bra med honom bakom Bold Eagle eftersom han kört pappan Ready Cash. Han är även ordinarie på Bold Eagles ett år yngre lillebror Cash And Go, också han efter Ready Cash, säger han.
Att det råkade bli Nivard på Bold Eagle var en ren slump. Hästen lämnade uppfödaren och tränaren Jean Etienne Dubois på hösten 2014 och gjorde debut för Guarato i Prix Abel Bassigny den 3 november. Raffin körde stallets tidiga stjärna – Booster Winner – och Nivard fick chansen på en häst som kom med sex raka vinster. Bold Eagle klev undan till seger från dödens på 1.12,7/2 175 meter och Booster Winner var klart slagen som femma. Två starter senare vann han Criterium des 3ans och snöbollen var i rullning. Eric Raffin fick också chansen bakom ”fenomenet” i somras när Nivard var avstängd från Vincennes.
– Vem som helst kan köra Bold Eagle, säger Sébastien Guarato.
Men trots det har tränaren aldrig själv kört hästen i tävling. Trots att han har 230 vinster på nacken.
– Jag kör runt tolv lopp per år, men när jag känner att jag har en riktigt klar vinstchans vill jag inte strula till det och köra själv. Det är å andra sidan ganska jobbigt att stå vid sidan om eftersom man inte kan påverka något när hästarna väl är iväg, säger han.

Bold Eagle har 30 segrar på 35 starter, men även om det mesta gått på räls har han faktiskt fått stryk det här vintermeetinget. I fyra- och femåringsloppet Prix Marcel Laurent den 10 november fick han ge sig mot ett år yngre Ready Cash-avkomman Traders, som sprang nya världsrekordet 1.10,1a/2 100 meter.
– Det gick lite för fort från början den dagen och tömmarna hängde en del så kusken fick inte den rätta kontakten med hästen. Nivard borde dessutom ha väntat med attacken i 300 meter, men det fina med Franck är att ingen häst mår dåligt av att köras av honom. Han pressar liksom aldrig musten ur dem och Bold Eagle var ju snabbt en vinnare igen. Jag tror att det där loppet tog myck­et hårdare på Traders än Bold Eagle, det såg vi nog i Prix de Croix för någon vecka sedan, säger Sébastien Guarato.
I de två efterföljande B-loppen, Prix du Bourbonnais och Prix de Bourgogne, har Bold Eagle varit omutlig och träningsrapporterna efteråt går i dur.
– Jag har verkligen inget att klaga på och har kunnat förbereda honom precis som jag vill. Jag bedömer att hästen är lika bra som när han vann på 1.11,4 och upprepar han den tiden på söndag blir han mycket svårslagen.
Några ändringar på Bold Eagle?
– Nej, han tävlar med framskor precis som sin pappa och martingalen (en slags käkrem, reds. anm.) kan vi inte ta bort. Vi testade någon gång, men det fungerade inte alls. Just det, hästen kommer vara nyklippt lagom till Prix d’Amérique. Det kan säkert göra någon tiondel också, säger han och vi går in på Pd’A-konkurrenterna:
– Innan meetinget var jag inne på att Lionel skulle bli tuffast, men jag tycker att han såg lite tung ut i Prix de Belgique. Jaså, han gick med skor? Ja, då kan han så klart bättre den här gången. ­Propulsion är farlig av en anledning – ­Örjan Kihlström. Som tur är så är inte häst­en så snabb iväg och det kommer säkert bli många att runda. Jean-Michel Bazire är precis som Kihlström ­kapabel att göra underverk på Vincennes och Bellina ­Josselyn tror jag kan bli farlig, säger han.
Bold Eagles stallkamrat då, Booster Winner?
– Booster blev Eric så glad för senast när han kvalade in att han gjorde segergest. Hästen var väldigt tidig och därför fick han starta i monté också. De största segrarna är tagna för sadel, men jag tyck­er faktiskt att han är lite för liten för att vara en perfekt monté­häst. Om allting stämmer kan Booster kanske vara femma och då blir vi jättenöjda, säger Guarato, som vi troligtvis kommer se i röd keps på Pd’A-söndagen. Röd som i fotbollslaget Bayern München.
– Att jag har keps har inget med skrock att göra. Det är bara jag som börjar bli tunnhårig, säger han med ett snett leende.
Hårväxten, eller bristen på densamma, verkar vara den franske topptränarens största bekymmer för dagen.
De andra 17 konkurrenterna i Prix d’Amérique är det uppenbarligen inte.

FAKTA: Sébastien Guarato
Ålder: 43
Familj: Hustrun Anne, två barn 
(en pojke och en ­flicka)
Äter: Köttbit med ­pommes.
Dricker: Champagne.
Ser på tv: Sport, fotboll och rugby.
Läser: Sport­tidningen l’Équipe och travtidningen Paris-Turf.
Aktuell: Frank­rikes bäste tränare och tränare till storfavoriten i Prix d’Amérique – Bold Eagle.

FAKTA: Sébastien Guarato rankar sina 10 bästa ­hästar genom karriären
1 Bold Eagle (e. Ready Cash)
2 Rapide Lebel  (e. Ginger Somolli)
3 Roxane Griff (e. Tenor de Baune)
4 Reve de Beylev (e. Fortuna Fant)
5 Billie de Montfort (e. Jasmin de Flore)
6 Prince d’Espace (e. Himo Josselyn)
7 Prince de Montfort (e. Ipsos de Montfort)
8 Booster Winner (e. Love You)
9 Bolero Love (e. Love You)
10 Carat Williams (e. Prodigious)