Hanna med bland de stora

Huruvida trav är idrott eller inte, har diskuterats ganska flitigt genom åren. Främst när det dragit ihop sig till summeringar i slutet av året, gällande bragdmedaljer och andra typer av subjektiva utmärkelser och omröstningar.

Stig H Johansson var den som först på allvar började förekomma på såna listor, bland våra största idrottsstjärnor. Helen Ann Johansson tog också travet in i idrottens finrum på riktigt, när hon 1995 vann Prix d’Amérique, med Ina Scot. Då var det många som såg henne som en bragdidrottare. På den nivån har vi ingen travprofil, just idag. Sveriges två största idrottsstjärnor för tillfället, i november 2018, är troligtvis två kvinnor, vilket är en smula ovanligt. Zlatan, NHL-lirarna, golfarna och friidrottarna i all ära – men inga av männen är större just nu än Sarah Sjöström och Charlotte Kalla.

"Jag har aldrig tänkt så"

Travet är en stor idrott i Sverige – och med allt fler och starkare kvinnoinslag i stjärnrollerna. Hästsporten är så betydande i det här landet, att vår ”etta” på kvinnosidan i Travsverige, med automatik också måste räknas in som en av våra absolut starkaste idrottsdamer, över huvud taget.
– Kanske är det så, säger Hanna Olofsson.
– Själv är jag inte så jätteinsatt i annan sport. Jag är väl en typisk medgångssupporter, som går igång bara när typ nåt mästerskap blir riktigt stort i tv, ler hon.

Kan du se dig själv som en av de där idrottsstjärnorna?
– Jag har aldrig tänkt så, riktigt. Kanske borde man det.

Helen Ann en pionjär

De kvinnliga tränarna och kuskarna håller ju, som bekant, slutligen på att inta Travsverige. Kanske inte med storm. Men långsamt och metodiskt, steg för steg.

Nu är den nya generationen äntligen startklar, på riktigt. Fast vem som är bäst av dem är kanske inte alldeles självklart. Istället kan man påstå att det helt enkelt handlar om en hel generation av starka kvinnor, allt längre fram på scenen.

• Helen Ann banade vägen en gång i tiden.
• Jennifer Tillman och Kajsa Frick är ju de som hittills mest frekvent kört i storloppen, i modern tid, mot männen – men ingen av dem har, av olika skäl, spelat några huvudroller just i år.
• Emilia Leo och Sofia Adolfsson står i en klass för sig i den nya kullen som slår sig fram i de allt hetare montéloppen.
• På tränarsidan är det Helena Burman, Sofia Aronsson och grand old Cattis Lundström som går starkast.
• Och Rebecca Dahlén, Sandra Eriksson och för all del även montéstjärnan Emilia Leo, tar för sig mer och mer i sulkyn.

Men mest allround av dem alla, är ändå Hanna Olofsson, 34, från Boden. Hanna leder i år b-å-d-e tränar- o-c-h körsvensligan bland landets travkvinnor. Trots att hon inte själv är alls nöjd med de senaste månaderna.
– Nja. Första halvåret av 2018 gick jättebra, verkligen.
– Men efter sommaren, däremot, tog det tvärt stopp. Stallet har haft den största sjukdomsvågen som jag nånsin har varit med om hittills i karriären.

Tålmodiga hästägare

38 av Hannas 43 hästar har stått med halsinfektion, under sensommaren och hösten. Hon har bara kunnat starta blygsamt. Och all form har försvunnit.
– Mina hästägare är ändå väldigt tålmodiga och bra. De vet att det är så här kan det vara ibland.
– Det är väl mer man själv som blir frustrerad. Jag vill ju leverera. Och så börjar man tänka på körsvensligan i Skellefteå och på Boden och sådär…

Är det viktigt för dig att vinna championligor, även mot männen, på vissa banor?
– Egentligen inte. Inte för att det är mot män, i alla fall. Men jag vill alltid prestera och vinna så mycket som möjligt.

Slåss man som kvinna inom travet fortfarande ur underläge mot de traditionella könsrollerna?
– Ja, lite grann är det nog så. Bara häromveckan var det nån som sa till mig att han tycker att kvinnor generellt kör sämre än män. Då blir jag upprörd. Jag kan verkligen inte förstå varför det skulle vara så, och jag kan inte heller se det. Det finns såklart bra och dåliga kuskar – både män och kvinnor. Men nån generell körstilsskillnad i loppen, mellan könen, tror jag inte på.

Fortfarande en bit till toppen

Fast det är klart, den nya generationen i all ära – om man i detalj börjar jämföra dem med männen inom travet, med hårda siffror, så har resan mot verklig jämställdhet ändå bara börjat.

Det svenska travet har många fler kvinnor än förr, både som tränare och i själva loppen. Och många – som Hanna – är ordentligt på gång uppåt. Men till den absoluta toppen är det fortfarande en bra bit. På 2018 års topplistor så har den bästa kvinnliga tränaren, vare sig man tittar på insprungna pengar (där Helena Burman är starkast) eller antalet segrar (Hanna Olofsson), cirka 30 manliga kolleger framför sig.

Och på kusksidan är det ännu tuffare för damerna – där är det uppemot 45–50 svenska män före kvinnoettan Hanna, både vad avser intjäning och segerantal, i sulkyloppen. Trots hennes goda jobb och fina utveckling.

"Drömmen är att vinna ett klassiskt lopp"

Men resan är i alla fall påbörjad. Och år för år blir statistiken lite bättre. De kvinnor vi har i toppen tar mer och mer plats och blir allt mer erkända profiler.

Vad kan vi vänta oss av Hanna Olofsson framöver?
– Drömmen är ju att vinna ett stort, klassiskt unghästlopp nån dag. Det skulle vara en stor grej. Det borde kunna gå.

Har du nån sån talang gömd i stallet, redan idag?
– Det vet man aldrig. Jag har många fina treåringar i alla fall, både startade och ostartade, som tagits ganska försiktigt hittills, men som jag tror att vi kommer att få mycket roligt med redan nu i vinter. Sen om någon kommer att sticka ut S-Å mycket att den kan vinna ett klassiskt lopp, det är inte så lätt att förutsäga.

Vad ser du annars mest fram emot, den närmaste tiden?
– Självklart att alla halsinfektionerna släpper. Vi är nog nästan där nu, snart i alla fall. Då frigörs mycket kraft och energi i stallet.

Blir du kvar längst där uppe i Norrland på sikt?
– Jag trivs här, men har aldrig känt mig låst till det. Även om man bor här, gäller det ju att ta för sig runtom i hela landet ändå.