Magnus A Djuse – vinner lika mycket som de största

För några år sedan satt du i bänken som en vanlig skolelev. Nu är du plötsligt en catchdriver på elitnivå och kör några av världens snabbaste hästar. Det känns som att genombrottet i ditt travliv har kommit på kortare tid än för någon annan förut. Hinner du ens själv med i svängarna?

– Jag uppfattar det inte riktigt så där som alla pratar om, att det har gått så fort. När man är mitt upp i det, så har det kommit naturligt bara, steg för steg. Jag kör ju lopp hela tiden.

– Det är klart att som man tittar på min statistik för tre-fyra år sedan, och jämför med nu, så har det ju hänt väldigt mycket. Men jag tänker inte så. Det har väl kanske gått lite bättre, månad för månad.

Men känslan av att du nu plötsligt var och varannan dag tävlar på fullt allvar och på lika villkor mot din barndoms idoler… det måste väl vara lite speciellt ändå?

– Jo, men det är det! Verkligen!

– För några år sedan skulle jag inte ens ha vågat gå fram och be om Örjan Kihlströms autograf. Aldrig! Nu tävlar vi mot varandra hela tiden. Det är ganska konstigt!

Jag pratade med Johnny Takter för ett tag sedan, en av våra mest begåvade kuskar genom tiderna - och han berättade att Erik Adielsson är den skickligaste kusk som han i sin tur har varit med och lärt upp. ”Men”, sa Johnny… ”…nu kommer det en ny som verkar vara ännu värre: Magnus A Djuse! Ojojoj, vilken talang!”

– Haha, det var kul att höra. Väldigt roligt!

– Johnny själv är ju rena konstnären i sulkyn. Det är den ende kusk som man kan säga det om. Så pratar man inte om någon annan än just honom. De bästa är väl säkert Örjan (Kihlström) och Björn (Goop). Men som konstnär, nästan som en artist, är Johnny den som jag har blivit allra, allra mest imponerad av.

Vad är det som gör att du redan nu kan tävla med sådana här namn - som har 30-40 års erfarenhet av loppkörning på toppnivå?

– Det viktigaste är väl att ha en förmåga att få hästarna att prestera bra. Att få dem motiverade att springa, så att de inte tycker att det är tråkigt, utan gillar att ta i. Det handlar om att få till en viss kemi mellan kusk och häst. Det är jag nog skaplig på.

– Det är nästan som att kunna prata med sin häst. Inte genom att snacka, men på så vis att man skickar ut en signal till hästen, samtidigt som man känner av att hästen tycker att det är roligt, och att livet medan han springer ändå känns rätt så behagligt.

Har du några förebilder bland äldre och mer erfarna kuskar, för att uppnå de här kvaliteterna som du beskriver?

– Oh ja! Ta sådana som Örjan och (Jorma) Kontio: Om de sitter i ledningen, exempelvis, är de helt fantastiska på att kunna bedöma exakt hur fort hästen som de kör klarar av att springa, för att behålla både motivationen och kraften genom hela loppet.

– Vissa kuskar rycks med för mycket och drar på för fullt i täten. Sen skrittar hästen i mål, helt slut, på upploppet. Men det händer aldrig med Örjan och Kontio. De VET alltid precis hur snabbt de ska köra.

Vill du vara en offensiv Kolgjini-modell eller en mer defensiv Örjan-typ i sulkyn?

– En del av det som jag försöker göra, är verkligen att anpassa mig efter förutsättningarna i varje enskilt lopp.

– Kör jag en häst från spår tolv som står i 999 på toton, så kan det vara rätt att välja att krypa ner i tredje invändigt och ta en så hyfsad placering som möjligt. Har jag däremot en stark, entaktad favorit, är det förstås ett helt annat körsätt som krävs.

Det sägs i branschen att du och din bror Mats är de två mest pålästa kuskarna som någonsin funnits – att ni pluggar på som tokiga för varenda lopp, och kan allt om varenda ekipage som ni möter. Stämmer det?

– Njae, pluggar vet jag inte… inte riktigt så. Men vi kör ju många lopp, och ser många lopp, och snackar ofta med varann.

– Visst kollar jag alltid i startlistan i förväg. Så det är klart, en hygglig bild har jag ju när loppet börjar. Vem som troligen kommer att ta ledningen, och så vidare.

– Men sen får man inte låsa sig för mycket för någon speciell förutbestämd taktik. Man måste alltid vara beredd att gå lite på känsla också, när loppet väl är igång.

Nu är du 21 år och kör redan tusentals lopp per år. Är det din pojkdröm du lever?

– Jag har aldrig haft några direkta drömmar så. Varken om det här eller något annat. 

– Fast samtidigt har jag alltid vetat att det är trav som jag kommer att jobba med.

– Om jag skulle bli uppfödare, hovslagare, tränare, kusk eller nåt annat, har varit lite oklart. Men nu har det blivit så här, att jag kör lopp.

Så du menar att du någon dag skulle kunna sadla om till att bli exempelvis hovslagare istället?

– Haha, nja, det vet man inte… Inte just nu, förstås. Men det skulle väl kunna hända att jag gör något annat i branschen om tio eller tjugo år. Det vet jag inte i dag.

Hinner du tänka på hur roligt du har, medan du sitter där i sulkyn dag ut och dag in - eller är det mest bara en massa lopp som avlöser varann hela tiden, utan att du hinner reflektera nåt särskilt över det?

– Nja, mest rullar det väl på. Men nog kan jag tänka så också, nån gång ibland.

– Om man sitter där en dag och vänder upp för en provstart, och banan är speciellt fin, vädret skönt, och hästen man kör känns perfekt… ja, visst, då kan jag ju le för mig själv och tänka att ”fan vad roligt detta är!”.

I hockey och fotboll och många andra sporter är det ett jäkla liv ibland, i stridens hetta, ute på planen. Hur är stämningen mellan er kuskar i loppen?

– Lite snällare än i de sporterna som du nämner, tror jag. Visst händer det titt som tätt att man munhuggs med varandra. Så är det.

– Fast efteråt går man sällan omkring och är långsur för nåt som har hänt i ett lopp. Inte jag, i alla fall. Ofta tar man en fika ihop sen istället. Vänskapen inom branschen är god.

– Ibland är man kanske till och med lite för bra på att dölja om man är irriterad på någon. Men man vet att nästa gång kan det vara jag som har råkat göra nåt dumt, så därför biter man ihop och vill inte klaga för mycket på nån.

På tal om relationer - ni är fyra bröder Djuse som alla håller på med trav. Plus er pappa Anders. Hur ser banden er emellan ut?

– Vi ses ju på jobbet, hela tiden.

– Pappa har nästan daglig kontakt med oss allihop. Han ser i princip alla lopp. I mitt fall så sköter han alla papper åt mig, sånt där som jag är dålig på.

– Mats träffar jag på banorna närapå varenda dag. Sen jobbar jag lite extra hos min brorsa Mattias, ett par dagar i veckan, som tim-inhyrd, med att köra snabbjobb och så. Och där brukar även Martin vara ibland.

Ni är bästisar allihop bröderna?

– Man kanske inte kan säga att vi umgås, direkt. Det hinner vi inte. Men ja, jo - vi har ju ganska mycket med varandra att göra.

Du bor väl till och med på Hårby Gård, i en liten lya på Mattias tomt?

– Jag har gjort det ett tag. Jag lämnade ju Jämtland för ett par år sedan. Det finns inga fördelar med att bo i Östersund, om man ska jobba med att köra travlopp överallt, dagligen.

– Men nu har jag precis köpt ett eget litet hus, i Hjälstaby, någon kilometer bort, och ska just flytta in där.

Har du något parförhållande?

– Ja, jag har en tjej numera, så hon hänger nog kanske med in dit.

Hur kan man hålla igång en relation, när man kör travlopp varenda dag?

– Susanne är lite äldre än mig, över 30, och har jobbat i hela sitt liv i olika travstall. Så hon fattar vad det här jobbet kräver och vilket liv det innebär.

– Men om jag skulle ha träffat någon annan, helt utifrån, på krogen eller nåt, så skulle hon säkert ha undrat vad det är för fel på en, haha.

Är det socialt besvärande att köra så mycket som du gör?

– Ja, det måste man faktiskt vara ärlig och säga. Att vara ute på olika banor sex dagar i veckan blir ju en form av uppoffring. Det känns inte helt naturligt, alla gånger.

Vad skulle du annars har gjort med dina lediga kvällar?

– Nja, alltså, jag har inga särskilda intressen så, men… vanligt vardagsliv, bara. Lite mer av sånt som folk gör.

– Laga lite mat, äta ihop med någon eller några, titta på TV.

– Och kanske se på ett och annat travlopp…

Du sysslar inte med något tränande eller nån annan idrott?

– Nej, jag är inte så intresserad varken av att se på sport eller att träna själv, faktiskt.

Ger det någon typ av fysik att sitta i sulkyn?

– Nån sorts muskler använder man ju. Armarna i alla fall. Magmusklerna också, skulle jag tro. Man sitter ju oftast i ett sit-up-liknande läge. Så en viss kroppsstyrka ger det nog.

– Några äldre kollegor har sagt att jag borde börja träna, för att förebygga skador och slitage. Många av dem har problem med ryggont och sånt, har jag förstått. Men min kropp har aldrig haft några krämpor än. Så jag väntar några år till med det där, haha.

Du började med att köra många enklare lopp, i Norrland. Men under det senaste året har du också fått chansen bakom världsstjärnan Aetos Kronos. Vad har det betytt för dig?

– Jättemycket! Jag är väldigt tacksam mot tränaren, Jerry Riordan, för att jag har fått den här chansen.

Vilket lopp har varit allra häftigast att köra?

– Då måste jag ändå säga Elitloppet. Även om det inte gick så bra, resultatmässigt, till slut. Men i försöket gick hästen grymt.

– Första starten i Elitloppet - det kommer jag alltid att komma ihåg, hur många lopp jag än kör i framtiden.

Blir man mer nervös av att vara med i stora lopp av den sorten, än i ett vanligt kallblodslopp på Dannero?

– Nej… jag var väl inte så speciellt nervös inför Elitloppet, egentligen. Men mer seriös, på nåt sätt. Man kände det större allvaret.

– Och apropå att läsa på inför lopp, så när starten gick där så visste jag ju allt om de som vi skulle möta!

Är Aetos Kronos den bästa hästen som du har suttit bakom hittills?

– Ja, det är det.

Vad är det för typ av känsla då?

– Alltså, det är inte något direkt “wow”, sådär, allra först. Hästen har ingen särskild egenskap som sticker ut. Men han är bra på allt, liksom.

– Det speciella är att allt Aetos Kronos gör känns så ansträngningslöst. Energisnålt. Han tassar fram på nåt sätt. Så att det känns som att det går ganska sakta, eller att hästen inte behöver ta i riktigt. Fastän det går jättefort.

– Som i Jublieumspokalen, där körde vi 10,6 första varvet, tror jag - och det kändes verkligen som att han mest bara hade joggat. 

Har du några speciella resultatmål, som att köra in mer och mer pengar år från år, eller drömmar om att ta hem några speciella titlar?

– Nej, jag har inga särskilda siffermål.

– Jag vill helt enkelt bara göra det bättre i sulkyn hela tiden. Ta bättre beslut för varje uppdrag jag får. Prestera på en högre nivå. Bli jämnare i mina bedömningar. Inte tappa fokus, utan ha en väldigt seriös inställning med mig in i varje lopp.

Men att vinna Derbyt eller Elitloppet eller nåt annat riktigt prestigefyllt storlopp, vore väl ändå något…?

– Självklart skulle jag vilja vinna Elitloppet.

– Men där är jag ju helt i händerna på eventuella uppdragsgivare. Eftersom jag inte tränar några hästar själv, så kan jag inte styra det där på eget hand. Vad gäller sådana mål är jag helt beroende av förtroende från andra. Om du aldrig får köra någon häst av rätt kaliber, så kan du heller aldrig vinna Elitloppet.

– Det var därför det var så kul att få chansen bakom Aetos Kronos.