Söndagsintervjun med Hanna Rexhammar

Hela Hanna Rexhammars vuxna liv har bestått av en enda lång inre kamp.

• Mellan å ena sidan karriären, och alla de blytunga revisorsuppdragen.
• Och å andra sidan kärleken och dragningen till hästarna och travet.

Det ena en strålande yrkeskarriär – och nödvändigt för försörjningen. Det andra en dröm och livspassion. I stort sett hela vägen har det civila arbetet fått gå först. Men nu, efter 30-35 år av dubbelarbete, börjar hennes livspussel till sist väga över åt hästhållet till.

– Jag har hela tiden velat ägna mig mer än vad jag kunnat åt hästarna – men inte haft pengar för att göra det.

– Nu får det räcka. Peter får hålla på med det där att jobba varje dag. Jag kommer att lägga mer tid än någonsin i stallet och på gården, skrattar hon.

Ursprungligen är Hanna född och uppvuxen i södra Finland, i lilla småstaden Heinola, strax norr om Lahtis.

– Redan tidigt älskade jag hästar. Som ung hjälpte jag i många år till i stallet hos en amatör där hemmavid.

– I tonåren åkte jag över till Nordamerika, och jobbade bland annat med passgångare i Kanada, och sen red jag in unghästar som skulle tävla som galoppörer, i USA, berättar Hanna Rexhammar.

– När jag kom hem till Finland igen, fick jag anställning i ett travstall, hos Risto Airaksinen. Bland annat skötte jag ett tag om Keystone Patton (en släkting till Keystone Patriot, reds. anm.), som faktiskt gick till final i Elitloppet 1986.

Så långt i livet, såg väldigt mycket i Hanna Rexhammars liv tämligen spikrakt ut att komma att handla om hästar.

– Men jag pluggade mycket också, och utbildade mig parallellt med hästintresset. Jag har alltid jobbat dygnet runt, på något sätt.

Och sen, i slutet av 1980-talet, började krånglet…

– Jag träffade en kille, förstås. En svensk. Och flyttade hit.

Hästkopplingen tunnades för ett litet tag ut en aning. Hanna började studera. Egentligen tänkte hon bli jurist. Men hon hamnade på ett lite annat spår – som civilekonom. Nu har hon varit auktoriserad revisor i över 30 år.

– Fast det var verkligen inte så lätt från början. Först kunde jag i princip ingen svenska alls, och skulle ändå studera här.

– Och när jag väl gick ut, någon gång 1991-92, så var det mitt i den värsta lågkonjunkturen i svensk historia.

Som nybakad revisorsassistent, och med stor begåvning och energi, tog hon sig ändå in på arbetsmarknaden. I samma veva träffade hon Peter Rexhammar – som Hanna nu har levt tillsammans med i över 30 år. Fast när hon där i början skulle förmedla sitt stora hästintresse till honom, var gensvaret ganska så måttligt:

– Dagens Dubbel gick på tv varje kväll då. Peter brukade skoja om att det förmodligen var exakt samma lopp som de visade varenda dag, om och om igen, eftersom han tyckte att alla travlopp såg på pricken likadana ut…

Redan 1992 köpte paret sin första travhäst. En av de tidiga, var ett ettårigt sto efter Meadow Gallant, som Hanna Rexhammar minns med en blandning av fasa och förtjusning.

– Hon gick i stort sett bara i passgång. Men på något underligt och tjurigt sätt lyckades jag till slut få henne att vinna ett lopp på Solvalla. Sen gav jag upp. Hon kunde verkligen inte trava, hur mycket man än försökte med henne.

Hanna ler brett.

Kring sekelskiftet fick paret Rexhammar fram sin första egna stjärna: Wild Rosebud. Under sitt första tävlingsår, hade man hästen hos Stig H Johansson. Men sedan tog Hanna över träningen själv. Och Jörgen Westholm blev förstekusk i loppen.

– Ja, redan då höll vi till på Armanbo, och hyrde några boxar här. Det var ju en anrik gård, där bland andra Jörgen Westholms pappa hade hållit till i många år. Och Jörgen tränade från början sina tidiga stjärnor där, sådana som Super Light, Rite On Track och Annicka.

I mitten av 00-talet köpte Hanna och Peter gården Armanbo. Sen dess har de ständigt pendlat lite fram och tillbaka mellan Stockholm och Sala.

– Fast vi har ju inte fyllt gården med egna hästar, utan bara haft några stycken för egen del, berättar Hanna Rexhammar.

– Däremot har vi haft många olika hyresgäster genom åren. Petri Salmela, till exempel, hade sin första svenska filial hos oss. Nu har Sybille Tinter och Klaus Kern hyrt in sig här ett tag. Men dem har vi sagt upp, till sommaren. Gården börjar bli sliten. Vi måste tömma den på hästar, och renovera ordentligt.

Tillsammans har Hanna och Peter hela tiden drivit egna revisionsföretag. Den näringsverksamheten har varit basen i deras tillvaro, det som de levt av.

– Vi har jobbat oerhört hårt med det, hela tiden.

Revisioner, koncernredovisningar, mycket åt det hållet. På kundlistan har de också haft en hel del travprofiler: Stig H Johansson, Reijo Liljendahl, Jorma Kontio, Emilia Leo, Oskar Kylin-Blom… och många fler. Fast de allra flesta uppdragsgivarna har förstås varit från helt andra, och vitt skilda, branscher.

– Min nisch som revisor, har lite grann blivit riktigt krångliga och röriga fall, som inte så många andra klarat av, konstaterar Hanna Rexhammar.

I dag tycker paret att de slutligen är framme vid ena änden av regnbågen. Där var och en av dem till övervägande delen får ägna sig åt det som de tycker allra mest om. Några av bolagen har de sålt. Peter tar hand om den firma som man har kvar. Hanna ägnar samtidigt mer och mer tid åt hästarna.

– Peter är innerst inne lite rädd för hästar. Han tycker att de kan vara läskiga ibland. Det är jag som gör allt med dem, ler Hanna.

 Utan assistans utifrån?

– Nja, nä… jag har några klippor som är med på ett hörn också. Kjell Hermin kommer hit och hjälper till att köra ibland. Och Ylva Welén. De har båda två mycket kunskap och lång erfarenhet.

Hanna Rexhammar njuter i fulla drag av att hon nu äntligen får ägna större delen av sin tid åt hästarna. På precis de villkor som hon själv vill.

– I grunden är jag en otrolig djurvän. Så jag vill inte starta någon av mina hästar, om jag inte är absolut tvärsäker på att de kan prestera i loppen.

– Jag tränar dem ganska hårt, och när jag tar ut dem så vill jag veta att de är perfekt förberedda.

Varför så återhållsam?

– Det där är alla travtränares dilemma. Att de kanske inte alltid vill starta med en viss häst, men måste.

– Det är bara de allra bästa och största tränarna som kan stå utanför det där, och göra lite hur de vill med sånt.

…och så du då?

– Ja, och så jag, haha. Jag har inga ägare som skriker i öronen på mig, eftersom vi äger alla våra hästar själva – och har råd att inte starta, om jag bedömer att det är bäst.

Hemma på Armanbo har Hanna för tillfället sex egna hästar:

• Tre som startar.
• Två ettåringar.
• Och ett fölsto.

– Fölstoet är alltså Piggybank, som är dotter till just Wild Rosebud. Det känns stort. Jag är mycket intresserad av avel också.

Det framgår. När man börjar prata om var och en av individerna i stallet bubblar det av kärlek ur Hanna Rexhammar. Hon älskar dem alla, innerligt.

De tre starthästarna är:

• Money Matters, fyraårig valack, som på fyra starter hittills har tagit tre segrar och en andraplats.
• Can Can Broline, ett fyraårigt sto, som tagit två segrar och fem topp-tre-platser på sina tolv starter.
• Och så Best Yankee Face, femårig valack och toppstammad Kolgjini-uppfödning, som också vunnit två av tolv starter.

Den som de flesta fascinerats av under fjolåret, och som fått folk att bli allt mer nyfikna på just Hanna Rexhammar, är Money Matters. En riktig glänsare, som imponerade storligen i höstas, i händerna på Jorma Kontio. Hästen vann tre raka på Solvalla över medel- och långdistans, allihop i trakterna kring 1.15. Väldigt imponerande, av en nybörjare.

– Money Matters är alltså Piggybanks första avkomma nu då. Men jag fattade faktiskt inte själv att han skulle vara så här bra när vi tog ut honom i lopp. Jag sa till Jorma att ”hästen är nog stark, men inte så snabb, är jag rädd för”.

– Jorma bara skrattade när han kom tillbaka efteråt. ”Inte så snabb? Han accelererade direkt ner till 1,08, så fort jag gasade minsta lilla”…

Varför trodde du inte på hästen?

- Nämen… han kom ju i gång sent, så jag trodde inte att han var mogen att springa så där fort.

Hur kan du beskriva Money Matters karaktär?

– Det är en i grunden ganska så nervig häst. Lite ängslig och lättstressad. Jättenervös i transporten på väg till tävlingarna, och innan loppet. Men när man väl kommer ut på banan med honom, blir det något helt annat. Då är han plötsligt hur klok och fin som helst. Lika enkel att köra som en bil.

– Money Matters har helt galet låg puls. Den är exceptionell. Typ 20 slag lägre än alla andra. Det går nästan inte att få upp pulsen på honom, fastän jag kör med tryckvagn i uppförsbacke! Han har ju Ténor de Baune i blodet, som var en jävla stark fransman.

Målet i år med den här?

– Min stora dröm är att i alla fall komma med i en uttagning till något av de stora klassiska fyraåringsloppen. Det skulle vara fantastiskt.

Trots allt detta hävdar Hanna Rexhammar att Money Matters kanske möjligen inte är bäst av hennes tre nuvarande starthästar.

– Nej, alltså… Can Can Broline är nog ändå min verkliga favorit. En otroligt häftig häst! Dessvärre har hon härjat och röjt i varenda lopp som hon ställt upp i. Det är ungefär som att ha en Ferrari, som bara feltänder.

– Men hon har ju Twister Bi som pappa, och är ruggigt grundkapabel.

Varför är hon så stökig?

– Hon hatar andra hästar, speciellt i låga farter, när hon hinner tänka på dem.

– Framför allt är det starten som är besvärlig. Spår två i voltstart till exempel… det går bara inte. Där blir hon fullständigt galen, och bara skenar iväg.

Det låter närmast farligt?

– Nej, nej, hon är faktiskt inte alls farlig. Det finns inget ont eller elakt i henne. Hon är i grunden egentligen en väldigt klok individ.

– Henne bara måste jag avla på sedan, när hon har tävlat klart, haha!