Olga Bondar berättar om året som gått hemma i Ukraina

Tidigt morgonen den 24 februari sker det inledande ryska angreppet som ska bli startskottet på den fullskaliga invasionen av Ukraina. Kraftiga explosioner tar plats på flera platser runt om i landet, däribland i Kiev. I utkanten av huvudstaden befinner sig travtränaren Olga Bondar. I början av kriget slits hon mellan att ta hand om sin mamma och ansvaret hon bär för hästarna och människorna som finns på Kyiv Hippodrome. 

Den första tiden är kaotisk. Flyglarm ljuder och utanför Kievs travbana stöter hon på lösa hästar som ägare i panik lämnat när de försökt fly landet. Ett år senare så är situationen mer eller mindre under kontroll, men tillvaron är lika osäker. 

– Vi jobbar och försöker leva normalt, så som det var innan kriget. Den här veckan har varit bra. Det har inte skett några bombningar och det har inte varit något strömavbrott. Men vi vet inte hur det ser ut i morgon, det här är inte över ännu, säger Olga Bondar. 

“Viktigaste är att vi lever”

På Kievs travbana finns det 270 hästar, tio travtränare och totalt är det 40 personer som rör sig där varje dag. Hästar tränas alla dagar utom tisdagar, då är det den traditionsenliga vilodagen. 

Sedan kriget bröt ut så har de lyckats arrangera tävlingar igen. Den senaste tävlingsdagen skedde i oktober. Det är också en av höjdpunkterna som nämns när Olga Bondar summerar det föregående året. Även om det enda som egentligen spelar någon roll är att de är oskadda. 

– Det viktigaste just nu är att vi och hästarna lever. Vi är starkare nu. Det var fruktansvärt när kriget bröt ut. Februari, mars och början av april var hemsk. Det har blivit bättre, och när vi kunde börja tävla kändes allt lättare jämfört med hur det var i början. 

Men det var inte länge sedan som de hade all anledning att vara riktigt rädda. 

– Det är hemskt när det bombas. Ibland har det skett nära travbanan. Den 31 december var det mycket bomber. Vi har sett bomberna flyga och då blir alla hästar och hundar rädda. De märkte att det var något på gång. Det var mycket explosioner, dagarna när bomberna faller är fruktansvärda.

“Det har en lugnande effekt”

Hur har det varit att vänja sig vid det här?

– När vi kan läsa att de bombat klart för i dag och vi vet att alla lever och att inget har förstörts på travbanan så känns det okej. När det är bombningar så är det alltid någon byggnad som förstörs och människor som dör eller skadas. 

Travbanan har blivit en viktig samlingsplats. Runt om travbanan ligger flera ridklubbar och även under kriget har de välkomnat både vuxna och barn för lite umgänge med hästarna. 

– Det har en lugnande effekt på dem, säger Olga Bondar och tillägger:

– Vi vill gärna bjuda in människor till travbanan för att de ska få en närhet till hästarna, men även för att de ska förstå och lära sig om travbanans historia. Där försöker vi även involvera barnen. 

Travbanan är viktig för många

Vad betyder travbanan för er?

– Den är en väldigt stor del av våra liv. Vi har mycket familjer som arbetar tillsammans här för hästarna. Det här räddar oss alla på något vis. Det får oss att hålla ihop familjer och vårt arbete. 

För tillfället har de möjlighet att köpa både foder och mat till sig själva. Det har varit viss brist på stallströ och det har varit den tuffaste utmaningen men på något vis har de lyckats få ihop det. 

Olga Bondar betonar hur tacksam hon är över all hjälp de fått, varje krona som donerats till travbanans verksamhet har varit avgörande. Hon vill särskilt tacka Johan Hellander och Emine Lundsten på Menhammar stuteri. 

– De har hjälpt oss under hela tiden som kriget har pågått. De skickade pengar senast nu i januari som de fått in via en auktion, det kom från fölavgifter i Maharajah. Pengarna nådde travbanan och just nu diskuterar vi hur vi bäst ska placera de här pengarna bäst. Vi är så otroligt tacksamma. Det är väldigt viktigt att vi får hjälp, men ännu viktigare att den hjälpen fortsätter att komma. 

“Det finns inget annat”

Hon har bekanta som har dött i kriget, de var soldater. Tillvaron som hon vant sig vid det senaste året är inte på något vis över. 

– I jämförelse med de värsta stunderna av kriget i vår region så är det mer eller mindre okej nu. Men vi förstår att Ukraina måste fortsätta gå mot seger. Det finns inget annat. Det är det enda sättet att få stopp på det här. Vi kan inte pausa, förhandla eller avsluta något. Vi måste nå en fullständig seger. Det är det enda sättet att få ro. 

– Det tuffaste är bombdagarna och att kriget pågår och att människor dör varje dag. Det är det värsta. Det är så klart inte bra när strömmen försvinner, men behåller du lugnet och väntar lite så inser du att ett strömavbrott inte är det värsta. 

Hon längtar till i april, då ska de köra årets första tävlingsdag. Alla hennes drömmar kretsar kring hästarna och travbanan. 

– Att ha lopp, besökare och många travhästar här, det är det jag drömmer om. Vi har fina tävlingar här och jag vill och hoppas att travbanan fortsättningsvis hålls igång. Men vi har ekonomiska problem. Det är inte alla som klarar av att betala hyran och inte heller för den service som travbanan erbjuder just nu. Företaget måste hållas igång.