Bo William Takter död

Bo William Takter blev 84 år. Han tog sina sista andetag i hemmet i Malmö med hustrun Solveig vid sin sida. Efter sig lämnar han också fem barn.

En familj i sorg, men också fylld av minnen.

– Man vet att dagen kommer. Ändå går det inte att vara helt förberedd. Efter omständigheterna mår jag bra, säger sonen och tidigare topptränaren Jimmy Takter via telefon från USA.  

– Jag flyttade hit när jag var 22 och det är ju ett visst avstånd. Vi har haft en väldigt fin relation och jag har ringt mina föräldrar så ofta jag kan. Pappa har alltid varit en speciell person som tyvärr fick för lite tid på sig att utvecklas på travbanan. 

De senaste dygnen har handlat om kontakt med nära och kära. 

– Som person har han alltid bjudit på sig själv. Så har det alltid varit. Han var en människa som folk pratade med. Jag kan förstå att en sådan som ”Ludde” såg upp till honom när han var yngre. Många gjorde det. De senaste 24 timmarna har otroligt många människor hört av sig, ringt och berättat hur mycket han betydde för dem. 

Bo William Takters karriär tog fart på Mantorptravet innan han flyttade till Jägersro 1978. Fem år senare tog han en klassisk derbyseger med Micko Fripé. Bakom framgångarna fanns en speciell känsla för detaljer. Jimmy Takter minns hur det kunde se ut under uppväxten. 

– När brorsan och jag var smågrabbar fick vi ställa oss på vågen varje vecka för att han skulle veta vad vi vägde. Han var otrolig med detaljer. Jag var ju minst i familjen och varje gång jag skulle köra en häst ändrade han vagnen så att det satt lite högre. Det han gjorde kanske verkade enkelt, men att praktisera det var inte lika lätt. Han var helt fantastisk.

Johnny Takter är i sällskap av sin mamma när han svarar i telefon. 

– Det har varit ett tufft dygn och det är inte så konstigt. Vi stod varandra väldigt nära pappa och jag. Framför allt innan olyckan. Han var verkligen lämnat avtryck. Jag brukar säga det till alla som inte förstod hur han var som person: Han var likadan som han var utåt. Alltid positiv, aldrig något negativt, säger Johnny Takter.  

Han minns vilken effekt det hade. 

– Jag fick ett oerhört stort förtroende efter att jag hade fyllt 20. Om hästägare kom på besök efter en dålig prestation tog det inte många minuter innan det var glömt. Han lyfte alla. Han var unik, säger Johnny Takter. 

Olyckan han refererar till inträffade 1988. Då skadade sig Bo William Takter illa i samband med ett fall i en restaurangtrappa och låg sedan nedsövd i 18 dagar med en osäker prognos. Även om han till och med lyckades vinna lopp efteråt och hade licens fram till 2001 satte olyckan stopp för den storslagna karriär som många såg framför sig.

– Jag kan bara titta på mig själv och min egen karriär, säger Jimmy Takter. De sista tio åren var de bästa för mig. För över 30 år sedan skadade han sig, ändå kommer folk ihåg Bo William Takter. Jag är otroligt tacksam för det och det säger väl vilken fantastisk människa han var. 

Johnny Takter minns 80-talet med glädje. Särskilt åren när han följde med sin far till Tyskland. 

– Vi kunde sitta några kvällar i stallgången och köpa ettåringar. Han hade teorier om hur en bra häst skulle se ut. Det var det han var mest intresserad av. Han hade just börjat betrakta hur en bra häst skulle se ut i framtiden. Tyvärr blev det aldrig riktigt detsamma efteråt. Även om han kämpade sig upp i vagnen igen. 

Jimmy Takters dotter Nancy har gått i sin fars och farfars fotspår och är i dag tränare i USA. Hon minns mötena, med värme och glädje i tonen.

– Jag är ju uppväxt här i USA och var väldigt liten när farfar var som mest framgångsrik, säger hon.

– Men jag var i Sverige ett år för att gå på högskolan i Malmö. Då bodde jag hos farmor och farfar två dagar i veckan. Jag är glad att jag fick den tiden till att lära känna honom. Eftersom jag är den enda av barnbarnen som tränade häst skojade jag alltid om att jag borde vara hans favoritbarnbarn. Vi har alltid haft en sådan connection och farmor brukade alltid berätta att han var väldigt stolt över mig. 

När Johnny Takter funderar över vad hans far skulle vilja ha fått sagt bland dessa rader dyker en återkommande bild upp. 

– ”Säg aldrig att det inte går. Säg aldrig att jag är gammal.” Han var alltid positiv. Det var ingen teater utan bara sådan han var. Sedan använde han sig alltid av ”Varför?”. ”Hur blev det så här? Varför blev det så här?” 

Frågorna är välbekanta för Bo William Takters barnbarn. Nancy Takter bjuder på ett skratt när hon beskriver ett mönster: 

– När han kom över hit och hälsade på ville han alltid köra hästarna. Han älskade det. Då var jag skötare i pappas stall och när han kom hit skulle ha fixa alla hästar. ”Vad är det för problem med den här? Vad är det för fel?” frågade han. Jag tror att pappa kunde tycka att det var lite småjobbigt ibland. Men nu är det han som kommer till mitt stall och frågar vad det är för fel i stället.