Sveriges ledande travtidning
Sveriges ledande travtidning
ANNONS

Jan-Olov Perssons brev till Järvsöfaks: "Tack för allt"

Foto: PETRI JOHANSSON/TR BILD
Järvsöfaks och Jan-Olov Persson. Foto: PETRI JOHANSSON/TR BILD

En dryg vecka har gått sedan Järvsöfaks lämnade jordelivet. Här är Jan-Olov Perssons egna ord om drömhästens betydelse – för honom och för travsporten.

Publicerad:

Tack för allt, Järvsöfaks. Du föddes och kom in i mitt liv när jag behövde dig som mest. Du kom till mig i Hudiksvall som ettåring efter att ha varit på sommarbete. Jag hade tidigare haft hand om en häst som Svinten så vissa referensramar hade jag, men att du skulle ta dubbelt så många segrar som Svinten gjorde gick aldrig att föreställa sig, drömma om eller räkna ut.

Det finns så många minnen från de här åren. Som treåring började du lite trevande och jag märkte att du inte riktigt tog det här med tävling på allvar. Efter segern i norska Derbyt som fyraåring och segern i landskampen som femåring fick jag en föraning om att du var något alldeles, alldeles extra som tävlingshäst.

När du hade vunnit landskampen och SM under femåringssäsongen ådrog du dig en skada som höll dig borta i fyra månader. Under den perioden lade jag och din dåvarande skötare Bror G Andersson upp ett konvalescentprogram. Ett ganska tufft sådant där du fick arbeta mycket i skritt i pullertvagn. Du tog till dig programmet på bästa sätt och det stärkte dig otroligt mycket. Efter det blev det i stort sett bara segrar.

Jag kände alltid en stor stolthet att åka ut i lopp tillsammans med dig. Det går aldrig att ställa ut skorna i ett travlopp, men det som min mamma brukade säga till mig stämde verkligen: ”Vägen ligger öppen för Järvsöfaks.” Och du radade upp segrarna.

En period mellan 2001 och 2003 tog du 32 raka segrar för att sedan bli tvåa i ett lopp i Gävle. Efter det ordnade du 42 raka segrar. Du bara vann, vann och vann under en lång tidsperiod och du visade upp en oerhört hög lägstanivå. Du gjöt verkligen mod i mig som kusk. När man kom upp i vagnen bakom dig och tog tag i tömmarna går känslan att jämföra med ett starkt magnetfält. Det var en stor fröjd varje gång. Inte bara i lopp. Du var en fantastisk individ och träningskamrat. Oavsett om det var en ridtur, i speedcart eller i pullertvagn. Kanske framför allt när du hade arbetsselen på dig. Egentligen hade det räckt gott och väl att bara ha fått köra dig i träning.

På hösten som sexåring började jag förstå din storhet hos folket runt om i landet. Du drog stort intresse till dig eftersom du bara vann hela tiden. Jag minns en gång när vi värmde på Färjestad. Det var en tävlingsdag med mycket publik. Vi var ute i bakvarv och jag hörde hur publiken började applådera. Jag tittade mig omkring för att ta reda på vilken häst det applåderades åt. Om det var någon som körde snabbt i rätvarv, men jag kunde inte se något. Samma sak hände när vi passerade publiken nästa varv. Jag tänkte: ”Vad fasen, det kan väl inte vara oss de applåderar åt?”.

Nästa varv hände återigen samma sak och då förstod jag att ovationerna var för dig. Det var första gången det hände och sedan fortsatte det så varenda gång vi värmde inför lopp. Det var en ny känsla för mig, en väldigt speciell känsla, och jag tror att både du och jag sträckte på oss lite extra.

Efter i måndags har jag fått oändliga mängder med mejl, sms och olika typer av meddelanden och jag är helt överväldigad över alla hälsningar. Det är svårt att ta in hur mycket du betytt för svenska folket. Det är tio år sedan du slutade tävla, men det var en upplevelse varje gång att öppna tvåhästarsbussen så att folk fick komma och titta till dig, klappa dig och bara säga hej. Vad du kunde beröra människor. Det var som att de fick en stöt och det var många som brast ut i gråt när de fick träffa dig. Du gav så mycket positiv energi runtomkring dig.

Jag vill tacka för alla hälsningar och hyllningar. Jag saknar dig precis lika mycket som personerna som hört av sig och jag kommer aldrig glömma dig. Jag är oerhört tacksam över att ha fått vara en del av ditt liv. Att en sådan individ kunde födas och att jag fick möjligheten att ta hand om dig. Jag vill också passa på att tacka dina skötare, Bror G Andersson, Tanja Salmela Johansson, Anton Andersson och Hanna Edvinsson, för ett fantastiskt jobb samt även tacka min bror Ingemar och hela familjen för allt stöd under åren.

När jag startade min karriär som tränare önskade jag att jag skulle få fram en bra häst. Men att få en Järvsöfaks. Det är långt mer än vad jag kunde drömma om.

FOTNOT: Texten är skriven av Travronden tillsammans med Jan-Olov Persson.

ANNONS

Ämnen i artikeln

Så jobbar Travronden med journalistik

Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor på vår information och att vara på plats där det händer. Vi följer de Pressetiska reglerna och vår nyhetsjournalistik ska präglas av trovärdighet och opartiskhet.