6 frågor till...Linda Svantesson och Anette Nyström

När fick ni inbjudan och hur kände du då?

– Han vann Breeders Crown som fyraåring och sent som treåring visade han att han var en undantagshäst. Sen var han med i den karusellen. När han var fyra år tävlade vi i Italien med fina framgångar på senhösten. Efter vinterträningen som femåring debuterade han på 1.12,1. Det är ingen tid i dag men då var det en jättetid. Det var med järnskor, brodd och sulor. Han vann en del på V75, samt V75-premiären som fyraåring. 

– Det var inte riktigt det racet som det är nu när de uppmärksammar alla inbjudningar. Det var inte sådan mediauppståndelse med inbjudningarna. 
 

Hur minns du tillbaka på elitloppsegrarna?

– År 1994 var det giganten Pine Chip från USA. När vi såg försöket kände jag att han skulle vara helt omöjlig att slå. Men Copiad hade en enastående förmåga att bita ihop. Det var klart att han var trött mot mål. Det var alla. Han hade en fruktansvärd skalle och fysik.

– Det andra året var det upphaussat att han bara skulle vinna. Det gick vägen då med. 
 

Hur firade ni segrarna?

– Det var ett stort firande. Vi hyrde en restaurangbåt i Karlstad efter segern. Det gick ut på radion att alla som ville fick komma så det var fullt på båten. Första året var det som störst, då kom landshövdingen och alla möjliga inom politiken i kommunen. Det var stort för Karlstad och Värmland. 
 

Alla drömmer om Elitloppet – men hur är det egentligen att vara med?

– Man inser inte hur stort det är. Då har man bara fokus på att ha sin häst i så bra form som möjligt och hoppas att allt ska fungera. Att alla bitarna runt omkring ska vara på plats. Så är det med alla stora lopp. Vi aktiva går in i en bubbla och försöker vårt allra yttersta. Man lever med och för hästen. 
 

Vad betydde Copiad för dig?

– Han var min bästa kompis. Allt var upplagt efter honom och det var ingen uppoffring. Jag ville ha det så. Jag tror nästan att jag inte var ledig något på flera år. Jag ville ju vara med hela tiden. 

– Efter att hans avelskarriär var avslutad tog vi hem honom. Jag bodde ute på en gård. Där tillbringade han pensionärslivet. Jag var ute och tog en promenad med honom och red någon gång. Vi köpte in mer mark för att han skulle få en extra stor hage. Han hade två små hästar som han passade, de var halvåringar, de gick på lösdrift tillsammans tills att de var ett och ett halvt år ungefär. Det är lite ovanligt för en avelshingst. Sedan fick han mitt arabiska fullblod som jag red distans på som kompis.

– En kunde nästan ha honom lös. Han var en stor svart hingst och ändå var han så otroligt snäll…Han var unik. Det är som att ha dragit högsta vinsten att få jobba med en sådan häst. 
 

Har du några råd att ge årets deltagare? 

– Jag kan nog inte ge dem något råd. Alla hästar är olika. Passa på att njuta kan jag inte säga heller, jag vet att de har fullt upp med att förbereda sina hästar. Det är bara att hålla tummarna för dem. Sen hoppas jag att de får lite lugn och ro att kunna jobba ostört. Det är jätteviktigt. Det är jättebra med media med reklam och sånt där, men ibland när jag tittar, känner jag att de borde få lite mer andrum till att jobba med hästen. Många rycker i tränare, kuskar och skötare under tävlingsdagen, det är så mycket viktigt arbete som ska genomföras och man har rutiner att hålla.

När fick ni inbjudan och hur kände du då?

– Jag började jobba som hästskötare direkt efter skolan. Elitloppet är det största. Man har alltid drömt om ha en häst där. När inbjudan kom med Gidde kände jag ren lycka och att det inte spelar så stor roll hur det går, man får vara med. Det kändes bara bra. 
 

Hur minns du tillbaka på elitloppsegern?

– Det är det största. Bara för någon vecka sedan gick jag in på Youtube och kollade det här klippet med intervjun från vinnarcirkeln. Jag tror att det är 17 minuter långt. När jag började titta och fick jag samma hjärtklappning och blev nästan nervös när starten skulle gå. Den där känslan kommer tillbaka. Hela luften och allt runt omkring bara darrade av spänning.

– Jag blev så nervös när jag släppt ut honom på banan. Då kände jag att jag inte kunde göra mer. Han var så trygg i sig själv Gidde, man visste att han alltid gjorde allt han kunde. Men jag kunde inte stå rätt upp och ned och bara titta. Jag var tvungen att kika lite och ställa mig bakom något. Det hörde till. 

– Man var så lycklig. Det fanns inget annat. Så var det under hela tiden man skötte Gidde. Han var allt. Allt annat fick bara följa med. Det var bara lycka varenda dag i stort sett som man fick träffa honom. Det kommer jag alltid ha med mig. 
 

Hur firade ni segern?

– Det var samma dag eller dagen efter. Vi firade med ägarna, Karl-Erik och Ove (Bender, reds. anm.) och deras familj. Även Morgan Wilhelmsson, som då var stuterichef, var med. Det var jag som skötte Gidde, men det var en så stor krets kring Gidde. Vi hjälptes åt med precis allt. Gidde var centrumpunkten och alla gjorde allt för att det skulle bli bra. Alla var så delaktiga. Och Åke var också med när vi firade såklart. Det var inga stora grejer. Vi träffades, kollade på loppet och åt. Det var trevligt. 
 

Alla drömmer om Elitloppet – men hur är det egentligen att vara med?

– Samtidigt som man fattar att man är med i Elitloppet så håller man på med hästen och tänker på alla rutiner. Allt ska vara samma. 

– Det var först efteråt man förstod att han verkligen vann Elitloppet, då är det ganska overkligt. Jag har kollat på det hur många gånger som helst senare, då kan man ta in det mer, att man faktiskt har vunnit Elitloppet. 
 

Vad betyder Gidde Palema för dig?

– Han var en så stor del under en så lång tid. Han betyder jättemycket. Jag åker ut och hälsar på honom ibland. Nu bor jag en bit ifrån så det blir inte så ofta. Jag blir väldigt känslosam när jag hälsar på honom. Han mår bra och han går i sin hage – och har det fint – det vet jag att han har. Att åka dit och träffa honom är så känslosamt. När jag är där känner jag att jag vill vara där hela tiden med honom, men det funkar inte så. Därför är det lite jobbigt att träffa honom, samtidigt som det är fantastiskt. 

– Gidde var så lätt att läsa av och visade så tydligt hur han ville ha allting. Det var en väldig förmån att få träffa en sådan individ. Det var speciellt. 
 

Har du några råd att ge årets deltagare? 

– Njut, varenda sekund. Försök att njuta och göra dagen så bra som det bara går. Det är klart att man blir nervös och det hör väl till. Som hästskötare vet man att det är ens lilla bebis som man vill att det ska gå så bra som möjligt för. Men som sagt, njut av dagen. 

– Det kan naturligtvis hända att man får uppleva det igen, men att man ändå känner att här kanske bara händer en gång. Ta in allting, det är en jättehäftig känsla att vara med om. Just känslan efteråt, jag var så fruktansvärt stolt över Gidde, som en stolt mamma. Man känner sig bara lyckligt lottad över att man har fått uppleva det.