Första gången från tv-soffan för en riktig elitloppsveteran

Jan-Erik Englund är en äkta veteran när det kommer till Elitloppet. Han är en av få som bevittnat samtliga finaler på plats. Hade det inte varit för coronapandemin skulle han även i år promenerat från hemmet i Rissne till Solvalla och sett finalen tillsammans med kompisarna. Som bonus fyller Jan-Erik dessutom 80 år på fredag den 29 maj, men liksom Elitloppet får födelsedagen firas i soffan.

– I år går det inte att göra någonting, men det är som det är. Jag får se loppen på tv i stället, säger Jan-Erik Englund och fortsätter:

– Det är naturligtvis synd att tvingas bryta traditionen att se det live, men det finns ju kvar nästa år. Jag håller mig i fysiskt trim så jag får förhoppningsvis gå då.

Han var tolv år när han såg den första upplagan av Elitloppet tillsammans med ett gäng kompisar. De hängde i Gunnar Nordins stall och hjälpte till att borsta hästarna. Det var så intresset för hästar började gro hos Jan-Erik och det har han aldrig släppt sedan dess.

– När jag var liten bodde jag vid kvarnen vid Lillsjön och numera bor jag i Rissne, så jag har alltid bott i närheten av Solvalla. Trots att jag haft hästintresset i många år har jag aldrig varit med och ägt någon häst, det är lite udda. Det har mina kompisar fått hålla på med.

Han tillbringade som sagt mycket i Gunnar Nordins stall. Det var också för Solvallatränaren som Jan-Erik sommarjobbade under större delen av sina tonår.

– Jag körde även en del hästar åt ”Osten” (Berndt Lindstedt) och kallades för ”Lilleman” i stallet eftersom jag var så liten. Gunnar Nordin trodde det skulle bli en bra ryttare av mig och jag minns en gång när jag fick provrida en häst på Ulriksdalsfältet. Jag fick mig en ordentlig skentur och när jag klev av var benen som spaghetti. Jag sa till Gunnar ”aldrig mer” och han höll med. Jag fick aldrig frågan igen.

– Jag minns även en gång då jag fick åka med när Gunnar skulle tävla med en häst i Arvid Stjernswärds Minne på Jägersro. Det var jag och tre gubbar i 35-årsåldern som åkte godsfinka från Bromstens station. Resan tog 18 timmar och gubbarna bjöd på bira och falukorv. Man fick lära sig mycket på den tiden, berättar Jan-Erik.

• Du som sett alla elitlopp, vad tycker du är skillnaden i dag jämfört med hur det var förr?
– Hästarna har bättre trav i dag, det är den stora skillnaden. Då hade de halva selkammaren med sig i princip. Det var gamascher, blyboots, gummiboots och allt vad det hette. På den tiden var tränarna något av balanskonstnärer. I dag föds hästarna upp för att gå så rent som möjligt redan från start. Det är mer träningsvillkoren som tränarna behöver koncentrera sig på. Hästarna i sig är rena travmaskiner.

• Är det någon skillnad på publikfesten?
– Inte direkt, det är väl lika mycket folk nu som då, men publiken består i dag av fler kunniga människor som förstår sig på travet. Då var det en viss stampublik och inte lika många som kunde travet. Visst hjälpte det till när V75-spelet kom.

• Vilka vinnare minns du främst under alla dessa år?
– När det varit fajt har det varit som allra roligast. Till exempel när Copiad vann mot den där jänkaren, vad han nu hette…

• …Pine Chip?
– Ja just det. När han felade på upploppet. Det var en riktigt rolig grej att Copiad fick vinna. Det var även häftigt när Meadow Road vann, det var ju flera hästar som passerade mål samtidigt. Det har varit kul varje gång som en svensk vunnit. Det är bra stämning på läktarna och publiken är engagerad.

• Hur är du själv på läktaren – skriker du något?
– Nej, jag är ganska lugn av mig, men när jag var yngre och stod på E-läktaren kanske jag skrek lite mer.

E-läktaren var platsen där Jan-Erik och hans kompisar brukade hänga, men i takt med att kompisarna började äga hästar flyttade de upp ett snäpp.

– Som regel har vi oftast suttit på hästägarläktaren, under Kongressen. Vi hade bord där fram till för något år sedan. Jag går inte lika regelbundet på Solvalla längre, men alltid när det är stortävlingar som finaler på V75 eller Elitloppet. Jag älskar Elitloppet. Den enda som blivit besviken är morsan eftersom det alltid är på mors dag. Hon lever inte längre, men när hon gjorde det dansade jag alltid förbi henne vid klockan tio och gratulerade innan jag stack vidare till Solvalla.