Insändare: "De borde försvara fria ordet"
Travsporten är i kris. Publiken minskar, de aktiva blir färre, nya hästägare lyser med sin frånvaro och förtroendet för både ledning och medier urholkas.
Insändare i Travronden
Detta är en insändare. Skribenten svarar för analys och ställningstagande i texten.
Travronden värnar om det fria ordet och yttrandefrihet. Vi vill att du ska uttrycka din åsikt och dela med dig av dina goda tankar och idéer. För att bli publicerad krävs att du håller god ton, följer våra riktlinjer och svensk lag.
Men bakom siffror och debatter finns ett dolt problem: ett klimat där den som säger ifrån riskerar att bli hotad av dem som borde försvara det fria ordet. Jag fick själv uppleva det. En fikastund på Bromma Blocks förvandlades till en påminnelse om hur långt bort travet har rört sig från sina rötter – respekt, gemenskap och kärlek till hästen.
Vid bordet intill mig satt personer med tydlig koppling till travets egna mediabolag. De samtalade öppet om sporten och de aktiva på ett sätt som fick mig att reagera. Orden var inte nyfikna eller konstruktiva, utan nedlåtande, hånande och föraktfulla. De beskrev vardagstravet som ointressant, de aktiva som något man helst slapp rapportera om och reportagen om hästarna ansågs vara läsning som framkallade någon form av illamående hos de här personerna. Hästar, skötare, tränare – alla de som bär upp sporten – reducerades till kulissfigurer i en berättelse där bara skandaler och olyckor tycktes ha nyhetsvärde.
Till slut kunde jag inte längre sitta tyst. Jag reste mig upp, presenterade mig och markerade att det de sa inte var värdigt en sport byggd på engagemang, respekt och hårt arbete. Med lätt förhöjd puls lämnade jag caféet och kände mig stolt över att ha vågat säga ifrån.
Kort därefter ringde telefonen med ett för mig okänt Stockholmsnummer. Samtalet kom från en av männen som medverkat i sällskapet. Budskapet var tydligt: jag skulle inte berätta vidare vad jag hade hört. Underförstått – om jag gjorde det, skulle det få konsekvenser.
Det var inget missförstånd, inget slarvigt ord. Det var en rejäl upplysning – riktat från den som i sitt uppdrag ska värna yttrandefriheten, inte inskränka den.
När makt används för att skrämma någon till tystnad, har vi passerat en gräns. När ett mediehus som ska stå för oberoende journalistik istället försöker kontrollera vem som får tala, då handlar det inte längre om sportjournalistik – utan om maktutövning och lojalitetskrav.
Det är farligt. Inte bara för mig som individ, utan för hela travsportens trovärdighet. För om de som bevakar sporten börjar hota dess egna utövare och styrelsemedlemmar då är frågan inte längre vem som får tala, utan vad som inte får sägas.
Travet är byggt på engagemang. På människor som stiger upp i gryningen, oavsett väder, för att träna, sköta, köra och älska sina hästar. Att kalla dessa moment, stora som små, ointressant är att inte förstå sporten. Att hota någon som försvarar den är att svika dess själ. Hot och upplysningar tystar kanske en röst i taget, men det avslöjar något större – rädslan hos den som inte längre tror på dialog, bara på kontroll. Men så länge vi vågar tala, står hoppet kvar.
Jag skriver det här inlägget för att vi i travsporten måste våga återta respekten, öppenheten och modet att låta människor säga sin mening utan rädsla. För utan yttrandefrihet finns ingen förtroendevärd journalistik – och utan respekt för de aktiva, finns inget trav och utan trav finns inget att skriva. Det är inte svårare än så.
Men även för att väcka frågan om vad vårt egna mediala verktyg har för syfte?
Om det nu inte är dessa som ska lyfta fram hästen, bredden och solskenshistorier i den utvecklade plattformen, vems ansvar är det då?
– Susanna Ehrström
Så jobbar Travronden med journalistik
Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor på vår information och att vara på plats där det händer. Vi följer de Pressetiska reglerna och vår nyhetsjournalistik ska präglas av trovärdighet och opartiskhet.