Insändare:

"Jag har en känsla"

Efter ett drygt år i pandemins grepp så har vi naturligtvis funderat lite till mans om travets framtid.
Redan långt innan covid-19 såg vi ett vikande intresse för travsporten på många plan. Det blev allt glesare i leden ute på banorna, tidningarnas travbevakning av de lokala banorna nådde allt lägre nivåer, annonser i lokalpressen inför tävlingarna upphörde och på central nivå började diskussionen om att utskicket av travprogram var en betungande kostnad.

Att postutdelningen hos Postnord i samband med stora helger inte fungerade togs centralt som en intäkt för att snart kan vi nog genomföra planen att sluta med programutskicken. Tanken på att hitta en lösning genom att trycka programmen på två ställen (i norr och söder) för att motverka Postnords långa ledtider föresvävades aldrig centralmakten. Riktningen stakades ut redan under Johan Lindbergs första tid hos ST om jag minns rätt och då fanns inte problemet med postutdelningen. Det har kommit senare och hur framtiden blir är svårt att sia om även om det nu pratas om postutdelning varannan dag eller kanske bara en gång i veckan. Men vi är inte där ännu…

Vi som varit med i branschen ett tag har naturligtvis uppskattat värdet av att få ett program i handen och det har i sin tur lett till spelfunderingar inför tävlingsdagen. Jag tror nog att program- och portokostnaden många gånger vägts upp av intäkten som spelet genererar, men det verkar som om bedömningarna enbart skett utifrån debetsidan.

Men mitt under pandemin, när folk inte får träffas på travbanorna, slog många banor till. Planen sattes i verket och Postnord fick rollen som bov. Utskicken stoppades. På vissa banor helt, medan andra erbjuder program mot en viss årskostnad eller att du får ett program när du kommer till banan. Problemet är att spelarkollektivet ännu inte välkomnas till banorna. Kanske travet skulle varit ännu generösare med programmen under den här tiden för att behålla intresset för travsporten ute i stugorna. Jag tror inte travets stampublik (den äldre) nöjer sig med startlistan på telefonen eller skriver ut sina egna program. Istället släpper de taget bit för bit och till slut är travet inte lika lockande längre.

Spelet når just nu rekordhöjder, men jag är inte säker på att dessa rekordnivåer håller i sig när samhället öppnar sig i framtiden. De som lockats att spela på trav framför hemdatorn eller mobilen kanske inte är det framtidskapital som behövs för att föra travintresset vidare.  

För dagen är känslan att det är spelet som gäller. Du behöver inte tänka så mycket själv. Det gör andra åt dig. Köp en Harry Boy, köp ett andelssystem och låt experterna spela åt dig. Du matas med ”speltjöt” när du slår på ATG Live och vissa medarbetare tjatar nästan hål i huvudet på dig när de agerar spelförsäljare. Men många är bra…

ATG matar på med sina sms i mobilen – "Det är jackpot ikväll", det är jackpot imorgon, det är jackpot på lördag… Spela, spela, spela är budskapet samtidigt som ATG för ”ett spel för galleriet” när de gör en riskbedömning av mig som spelare på ATG-kontot. Jag använder kontot som ett genomgångskonto. Sätter in och tar ut. Ett beteende som ATG rödflaggar och klassar att jag spelar med hög risk.

Jag är bara orolig för att den travsport jag levt med under många decennier nu blivit en spelsport. Vi behöver inga program i handen, vi behöver inte vara på banorna och vi behöver inte kunna så mycket. För spelet – det sköter andra åt oss. In med pengarna på ATG-kontot och låt de vara där.

Där vi står nu känns det lite som att kissa på sig – varmt och skönt i början, men sen kan det bli kallt och jobbigt. 

/Orolig och programlös