Insändare: "Låt travet få vara så nördigt och grabbigt som det var"

Jag hör med jämna mellanrum diskussioner om olika publiksiffror och banornas satsningar på just publiken. Satsningar på att ta dit diverse artister som ofta lockar barnfamiljer, vilka ibland lämnar banan innan själva travloppen ens börjat, och ger, som jag uppfattar det, en högst tillfällig boost publikmässigt. Dessa typer av satsningar hyllas ofta unisont av Travsverige, men jag måste säga att – är inte detta kejsarens nya kläder?

De något försiktiga men likväl kritiska frågorna som lyftes i diverse travpoddar tycker jag är spot on. Vad är egentligen ROI:n på dessa satsningar? Jag tycker också det är bra att banor försöker testa nya grepp, men vi måste ändå få lov att ställa den här typen av frågor. Om svaret är: ”Nej besökarna kommer inte tillbaka kommande tävlingsdagar, men det här kan få barn att få en första relation till trav, vilket är ett viktigt värde i sig, eftersom detta kan betala sig på sikt” måste jag vara skeptisk och ställa en följdfråga: Borde det inte vara betydligt viktigare att i första hand satsa på en målgrupp som är klart mer sannolik att ge ROI i närtid?

Då kommer vi till frågan om målgrupp, som jag länge tyckt att travet har gått bort sig på (vilket jag också såg att Alexander Bard var inne på i en intervju på Travronden i somras). Ska man satsa på att få med alla, eller ska man bestämma sig för att satsa extra på vissa grupper? Här uppfattar jag att såväl ST som Kanal 75 varit väldigt säkra på vad som varit bäst för travet – vi måste vara oerhört inkluderande, få alla att förstå och så vidare. Eventuell grabbig och manlig jargong som fanns tidigare finns det inte plats för längre.

Nu kommer jag till vad som är min huvudpoäng. Den är säkert för kontroversiell för att säga högt i alla sammanhang, men tänk om ovan är helt fel för just travet? Tänk om travspel och travnörderi i grunden är en väldigt manlig företeelse, som skapats av män, för män, och som fyllt en viktig funktion som ett manligt tillhåll, där man efter en dag på jobbet eller med familjen får lov att känna samhörighet och gemenskap med likasinnade män?

Skulle falla väldigt platt

För att ta ett något tillspetsat exempel – låt säga att Bianca Ingrossos skönhetsprodukter, som tilltalar en enorm grupp tjejer, plötsligt skulle börja anpassas så att de skulle passa för precis alla, även för män?  Detta skulle förmodligen falla väldigt platt, både bland killarna, men även många tjejer skulle säkerligen ledsna över tid. ”Fan, det här var ju vår grej”. 

Det finns självklart undantag, men om jag jämför – att få morsan och hennes väninnor att gå på trav jämfört med kompisarna (män i 30-årsåldern som är idrottsintresserade och gärna lämnar in en stryktipsrad ibland) – det är som natt och dag. Att få morsan, som aldrig bettar i övrigt eller är spelnördig, genuint intresserad och nördig är förmodligen en på miljonen. Visst, hon satsar någon tiokrona på en högoddsare, tar med kompisarna ut någon gång till, men mer än så blir det nog inte. Jag ser liknande tendenser hos tjejer i min ålder. Även de som uttalat gillar trav är ofta mer intresserade av själva hästen som sådan, inte av sporten och spelet på samma sätt som grabbar. 

Inte rätt väg att gå

Kompisarna då, sport-tokarna runt 30? Natt och dag i jämförelse. Det räckte med ett (väldigt grabbigt) podd-avsnitt om Copiad för att de skulle bli taggade. Redan nu snackas det om Elitloppet, V75 och att köpa in sig i en häst. Jag vill helt enkelt mena att potentialen i den här målgruppen är så oerhört underskattad av travet. Det vill säga, satsningar mot att attrahera framtida spelare, hästägare och travbanebesökare ska göras mot grabbar mellan 25 och 40, som börjat få bra inkomst och gärna hittar en ny hobby, något att nörda in sig i och lägga sina pengar. Låt säga att det finns en poäng i ovan – finns det inte en risk att travet som sport skjutit sig själv i foten senaste åren, både vad gäller tilltal i sändningar, samt hur man satsat på publiken? 

Jag ska inte gå i fällan att kritisera Per Skoglund här. Jag anser att han är en begåvad programledare som bara gör sitt jobb utifrån vad Kanal 75 anser vara viktigast, men jag tror helt enkelt inte det är rätt väg att försöka tilltala alla - det är bättre att utgå från rätt målgrupp och anpassa sändningarna därefter.  Det var exempelvis inte längesen jag hörde Patrik Fernlund säga något i en TV12-sändning som är väldigt talande: ”Oj, nu blir det mycket travtermer här, sorry för det”. Jag höll på att skrika rakt ut: ”Men hallå, det är en travsändning ni håller på med. Ni får vara nördiga och prata om trav på ett sätt så att det krävs viss travkunskap för att förstå. Det behöver ni aldrig be om ursäkt för."

Vilken är den primära målgruppen?

Utan att sitta på alla lösningar menar jag sammanfattningsvis att travet behöver erkänna för sig själv vilken den primära målgruppen är, och sedan låta det strategiskt genomsyra hela sporten gällande såväl tv-sändningar, publiksatsningar och så vidare. Jag säger såklart inte att någon grupp i samhället ska stängas ute, men låt travet få vara så nördigt och grabbigt som det var när det blomstrade som mest. 

Jag vill helt enkelt ha en E-läktare under elitloppssöndagen som är så löjligt insatt och nördig att även den som under kvällarna klurar på vem av Alvena Pampas och Alvena Pele som egentligen var bäst framstår som oengagerad i jämförelse. Det är det som skapar stämning, sammanhållning och de magiska ögonblick som känns allt mer avlägsna. Detta skulle i sin tur generera nyfikenhet hos andra, att bli en del av vår fantastiska sport. 

Kort om mig: Travintresserad från födseln i stort sett. Först och främst tack vare flera travintresserade i släkten – att sedan ligga hemma sjuk som sjuåring och se VHS:en Elitloppet 50 år gjorde mig helt fast. Studerade journalistik efter gymnasiet och hann göra ytterst korta och säkerligen högst medemåttiga insatser på Axevalla, Travronden och Expressen Trav. Sadlade om till beteendevetare med inriktning sociologi och är på många sätt ganska långt ifrån travet idag, men hjärtat slutar aldrig slå för sporten och följer utvecklingen med stort intresse, om än ifrån ett utifrån-perspektiv. Säkerligen både på gott och ont. 

– Philip Pettersson