Insändare: "Stoppa inte huvudet i sanden"

Läser med häpnad att vissa travtränare inte åker till vinnarcirkeln med hänvisning till att de är måna om sina hästar och inte vill riskera att de får skador i munnen där. Sanningen är nog snarare att de vet att blodigare munnar är lättare att se i vinnarcirkeln än om de snabbt lämnar banan och försöker undvika att passera någon funktionär. 

De struntar uppenbarligen fullkomligt i om deras hästar har skador i munnen orsakade av skarpa bett eller hårda händer i tömmarna. Sår på lanerna läker inte på en vecka och upprepade tryck i ej helt läkta sår kan med tiden ge kroniska sår och även skador i käkbenet som är ytterligare smärtsamt för hästen. 

Jag har ett eller annat sätt jobbat med med travhästar i 50 år vid det här laget – i 35 år som hästpraktiserande veterinär och de senaste 12 åren som banveterinär vid ett antal banor. Under min tid som banveterinär har jag alltid kollat de hästar som jag, eller någon funktionär, sett är blodiga i munnen – i eller efter lopp. Då jag ofta åker följebilen på innerplan ser jag oftast redan i loppen om en häst börjar bli rosa eller röd i skummet på läpparna. 

Det är alltså inte någon ny regel som gör att jag kollar blodiga munnar, inte heller är det i vinnarcirkeln jag upptäcker dem normalt. Men om hästen råkar vinna loppet hamnar den ju där, med sin redan blodiga mun. Jag för inte statistik på hur många munnar jag kollar, men som så mycket annat i travsporten verkar det gå i skov. Ibland går det någon månad utan någon alls och i sällsynta fall fyra på samma dag. 

Allra mest sällsynt är fyra stycken under en och samma V75-dag.

Vad har då vanligen hänt? Jag skattar att drygt hälften har bitit sig i tungan, sår som vanligen läker på någon vecka. Av resterande är det ungefär lika mellan sår på lanerna och sår i kindslemhinnan – eller allt på en gång, vilket också händer. Små sår i kinderna läker också fort, men ett stort antal har djupa kratrar i kinderna efter bett som tvingar in kinden mellan tänderna. 

Dessa sår läker sannolikt inte på en vecka och som jag nämnde om lansår riskerar man att få kroniska ärrvävnader som i sin tur gör att de ännu lättare biter sig igen. Lansår och kindsår blöder vanligen inte särskilt mycket, vilket sår på tungan gör så det är lättare att missa dessa om man inte tittar efter.

Jag var en av veterinärerna som jobbade på Gävletravet den 17 maj. Ingen av de fyra hästarna hade bara hade bitit sig i tungan. En hade enbart ett medelstort sår i kinden, de andra hade sår på lanerna i varierande grad och någon hade dessutom bitit sig i tungan. 

Att efter en vecka köra lopp med ett bett i lansåren anser jag vara djurplågeri, till skillnad mot vissa travtränare och -kuskar.

Man har ju nu ett nytt system att hästarna kollas i mun före nästa start om de har fått anmärkning. Det är så klart jättebra och då kan man ju tycka att startförbudstiden inte behövs, vilket jag kan köpa på mindre sår i kinderna och tungan, men då slemhinnan på lanen läker fortare än skadan på benhinnan under, kommer man inte kunna se om den är läkt och man vet att det tar längre tid än en vecka. 

Det gör mig ledsen att ingen verkar vilja veta hur det egentligen var utan pressen spekulerar och pratar om små sår och bloddroppar, och tränarna verkar stoppa huvudet i sanden.

Jag vill att den här sporten ska kunna fortgå utan djurplågeridiskussioner från folk som inte är insatta, och anser att det finns få hästar som lever ett så bra liv som många travhästar gör. Men då kan inte de aktiva bagatellisera de problem som ändå finns, och vad gäller munnar har det problemet ökat under åren anser jag. 

De ökade kontrollerna från ST:s sida är ju tänkt att få fram om det är speciella bett eller andra utrustningsdetaljer som ligger bakom. Men om tränarna inte ens vill se hur deras hästar ser ut i munnen eller inte förstår att det inte är i vinnarcirkeln de flesta såren uppkommer så känns det ganska tröstlöst.

Lena Larsson, legitimerad veterinär och banveterinär i Gävle, Bollnäs och på Hagmyren.