Insändare: "Travet kan inte räddas genom att skrika – det måste förankras"
I Travronden läser vi Niclas Anderssons ledare om varför ATG ”måste” skrika allt högre i reklambruset. Resonemanget är företagsekonomiskt konsekvent, men det bygger på en grundläggande missuppfattning om hur svensk travsport en gång blev stark, och hur den kan bli det igen.
Insändare i Travronden
Detta är en insändare. Skribenten svarar för analys och ställningstagande i texten.
Travronden värnar om det fria ordet och yttrandefrihet. Vi vill att du ska uttrycka din åsikt och dela med dig av dina goda tankar och idéer. För att bli publicerad krävs att du håller god ton, följer våra riktlinjer och svensk lag.
Niclas försvarar en modell där travets överlevnad i huvudsak vilar på central marknadsföring och allt större reklaminvesteringar. Budskapet är att utan massiv reklam faller spelintäkterna. Men den avgörande frågan ställs aldrig: Varför har travet blivit så beroende av reklam överhuvudtaget?
Under större delen av travets framgångsperiod fungerade sporten som en folkrörelse. Det var inte ATG ensamt som sålde travet och spelet – det gjorde tusentals aktiva runt om i landet. Tränare, hästägare, skötare, uppfödare, funktionärer och amatörer bar sporten med stolthet och glöd. Travet såldes på arbetsplatser, i fikarum, på gårdsplaner och i stallar. Hästarna var synliga. Människorna var engagerade. Alla var ambassadörer.
“Minskat engagemang och tystnad”
I dag har vi i stället en modell där nästan allt ansvar har centraliserats till ett fåtal personer i Stockholm. ATG är i praktiken ensam säljare av travsporten. De aktiva har reducerats till mottagare av beslut de inte varit delaktiga i. Resultatet är inte bara minskat engagemang, utan också tystnad. Många som fortfarande är kvar i sporten håller i dag låg profil eftersom de inte längre känner sig sedda eller behövda.
Om centralisering vore en framgångsstrategi borde detta synas i siffrorna. Men facit är tydligt: ATG:s omsättningsutveckling de senaste 15 åren är svag. Trots allt större reklamkampanjer har sporten inte fått det lyft man hoppats på.
“Då var hela travfamiljen med”
Jämförelsen mellan lanseringen av V75 och dagens V85 är talande. När V75 introducerades var hela travfamiljen med. Alla kände delaktighet. Alla kämpade tillsammans. Kreativiteten var lokal och levande, till och med lantbrevbärare drogs in i entusiasmen och gjorde reklam för det nya spelet. Det var därför V75 blev en succé.
I dag försöker ett litet centralt team åstadkomma samma sak på egen hand, genom reklamköp och jackpottar. Det är inte konstigt att V85 inte blivit det lyft som V75 en gång var.
“Hur används resurserna?”
Detta är inte ett argument för att ATG ska vara mindre offensiva i kampen om marknadsandelar. Tvärtom. Men det är ett ifrågasättande av hur resurserna har använts. Det är fullt möjligt, och sannolikt mer lönsamt på sikt, att kombinera kommersiell offensiv med en tydlig satsning på de aktiva som sportens viktigaste bärare och försäljningskanal.
För ATG, som konkurrerar på en hårt utsatt spelmarknad, är marknadsföring och reklam nödvändiga verktyg. Men travsporten är i grunden idéburen och drivs av engagemang. Ju fler som känner delaktighet och intresse för själva travsporten, desto starkare blir också spelet. När sporten växer organiskt, följer spelintäkterna med. Det är en symbios som fungerar när den är i balans – men just nu är balansen ur led.
“Sporten tappar sin bas”
Poängen är enkel: det spelar ingen roll hur bra ett spel är, om det saknar förankring. Samma problem syns i andra beslut – som när träningsmiljöer rivs bort till förmån för rena tävlingsarenor utan vardagsliv. När sporten tappar sin bas försvinner både aktiva och spelare.
Men just därför finns också en väg framåt.
“Profillös spelreklam”
Om en betydande del av de resurser som i dag läggs på allt mer omfattande och allt mer profillös spelreklam i stället användes till att stärka tillvaron för de aktiva – genom högre och bättre fördelade prispengar, bättre träningsförutsättningar och ökat lokalt handlingsutrymme – skulle travet åter få något som inga reklamkampanjer i världen kan ersätta: tusentals engagerade försäljare av sporten och spelet.
De senaste 15 årens centralisering måste ses för vad den är, ett experiment som inte levererat. Trots ökade reklaminsatser har sporten inte vuxit. Engagemanget har inte stärkts. Tilliten har inte ökat. Det är därför rimligt att våga ompröva riktningen.
“I fikarum och i vardagen”
Travet blir inte starkare av att styras hårdare uppifrån. Det blir starkare av att bäras bredare nedifrån. När de aktiva åter får känna delaktighet, ansvar och stolthet, kommer de också att tala om travet igen på arbetsplatser, i fikarum och i vardagen. Då säljs sporten och spelet inte för en vecka i taget, utan långsiktigt och hållbart.
Lyssnar man framöver mer på de aktiva, låter det lokala frodas och prioriterar prispengar framför profillös reklam, kan vi vända skutan. Inte genom att skrika högre – utan genom att arbeta tillsammans.
– Jenny och Peter Lundell, före detta A- samt B-tränare på Jägersro .
Ämnen i artikeln
Så jobbar Travronden med journalistik
Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor på vår information och att vara på plats där det händer. Vi följer de Pressetiska reglerna och vår nyhetsjournalistik ska präglas av trovärdighet och opartiskhet.