Lucas Ericsson:

"Hur långt räcker Honey Mearas mot de allra bästa hingstarna?"

Personligen har jag fått se Honey Mearas på plats vid två tillfällen i år, första gången var på Åby den 7 maj, ett lopp i Stoeliten. Då fick hon inte travet att stämma – hade långt fram men störtdök ändå till seger. Bara hästar med ett psyke i världsklass klarar det.

Än mäktigare blev det i Sto-EM på Solvalla. En lång repa i tredjespår, men återigen vägrade hon att förlora, och i dag spöar hon hingstarna i C.L. Müllers Memorial, efter att återigen fått vandra flera hundra meter i tredjespår. Över lång distans.

Var finns egentligen stoppet för Honey Mearas? Vad skulle hon kunna uträtta i Prix d’Amérique? Eller i Elitloppet 2023?

Det är en eller två nivåer upp mot dagens motstånd, men min känsla säger att hon duger mot i princip vilka hästar som helst med sin stenhårda inställning. 

Det återstår att se om hon startar mer i år, och vilka uppgifter hon siktas mot nästa år. 

I vinnarcirkeln sade Daniel Redén att “det finns inte så många större lopp kvar här hemma” Det är bara att hoppas att det blir en satsning mot Frankrike i vinter.

En sak är i alla fall säker. Ett järnsto som Honey Mearas förgyller verkligen den högsta eliten i Sverige.

I övrigt tar jag med mig dagens vinnare i bronsdivisionen. Akilles Face fungerar inte alltid, när man tittar i resultatlistan är det mycket bokstäver, men när han travar och är i form är det verkligen en grym häst.

Dagens insats lovade mycket för framtiden, och det känns som att han har löjligt lite pengar på sig i förhållandet till kapaciteten.