Sveriges ledande travtidning
ANNONS

Ledare:
"Dags för proffsdomare"

Publicerad:

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstagande i texten.

Sverige är redo. Svensk travsport är redo. Det är dags för proffsdomare inom travsporten. För de aktivas, för spelarnas och för hästarnas skull.

Inom de flesta sporter blir domarna ofta ett hett samtalsämne. De utgör en stor del av sporten och det går inte komma ifrån att de har en viktig och, ibland, avgörande roll. I Sverige i dag kan domarnivån inom travsporten många gånger anses ojämn. Det är ingenting konstigt, snarare ytterst väntat. Inom travet finns det nämligen domare som dömer närmare 100 tävlingsdagar per år – och så finns det måldomarnämnder som inte dömer mer än tio tävlingsdagar.

Det faller på sin egen orimlighet att en domare som dömer en tiondel så många lopp är lika auktoritär, eller för den delen lika kunnig och rutinerad, som den som dömer mycket. Det är nog också på grund av detta som svaren på den enkät Travronden gjorde tillsammans med måldomarna 2018 tydligt visade att man själva ansåg att det fanns bekymmer inom svensk travsport kring jämnheten i bedömningar. "Hur jämn nivå uppskattar du att domarna håller inom svensk travsport?" 1 = Undermålig och 10 = Så jämn den kan bli. Medeltalet blev 6,5. Även om det är över medel är det inget vasst resultat.

Något som oroar oerhört mycket, och kanske den största anledningen till att jag helst ser att alla måldomare i Sverige är proffs, är återväxten. Medelåldern på travets domare är hög, riktigt hög. Omsättningen på måldomare är låg, oerhört låg. Det är ingenting som gynnar sporten, snarare tvärtom.
Det är dags för Svensk Travsport att ta över måldomaransvaret från travsällskapen. Det finns en rad fördelar med detta. Skulle måldomarna vara heltidsanställda skulle bedömningsnivån stärkas, likaså integriteten. Integriteten är A och O när det kommer till sportens förtroende, framför allt när det kommer till spelarna. Att det i dag omsätts enorma pengar på en bana vars domare bara dömer tio tävlingsdagar på ett år är kan jag tycka är bekymmersamt. Inte för att domarna är dåliga men för att de är orutinerade (trots sin många gånger höga ålder) i förhållande till många andra.

Ett räkneexempel: Säg att man heltidsanställer 20 måldomare inom svensk travsport som åker runt och dömer. Totalt körs i år 876 tävlingsdagar. Minst fem måldomare per tävlingsdag. Det innebär att varje domare dömer cirka 220 tävlingsdagar på ett år – eller drygt fyra tävlingsdagar per vecka.
Genom att heltidsanställa måldomare kommer återväxten inom domaryrket bli betydligt bättre, det är min övertygelse. Relativt få har i dag ett arbete där det finns möjlighet att döma på luncher. Relativt få värdesätter den tusenlappen man får efter skatt som domare i dag högre än fritid. Dessutom är det nog större chans till ruljangs i yrket. Precis som på de flesta arbetsplatser kommer människor, och de går. Det lär knappast vara någon skillnad här. Och ruljangs är nyttigt – man får in nya "friska" ögon och hungriga personer som vill framåt tillsammans med sporten – men det är i det närmaste obefintlig i dagens domarkår.

I dag genomförs det inga domarrapporter i Sverige. När jag tog upp det med Brent Fisher, General Manager Integrity Harness Racing Victoria i Australien, fick jag ett stort leende följt av skakande på huvudet till svars. Han kunde inte förstå hur man 2020 inte skriver domarrapporter från sina tävlingar. Och jag kan inte annat än hålla med. Inom galoppen i England, Hongkong och Dubai är det precis som i Australien en självklarhet att domarna under tävlingsdagen skriver ner sina funderingar om loppen – och tydligt redogör det för allmänheten. Det görs även av svensk galopp. Men inte inom svenskt trav.

Varför är det så viktigt? Av en rad anledningar. Den främsta är för att spelarna ska känna sig trygga med att loppet avgjorts på ett schysst sätt – och att domarna gått igenom alla sekvenser av loppet. En annan anledning är att domarna får en helt annan blick på loppet – och de får en helt annan auktoritet. För ett par veckor sedan fick Robert Bergh böter för att ha lämnat fördel åt en stallkamrat i ett lopp på Åby. Ett synnerligen intressant beslut av Åbytravets domarkår. I Australien kräver domarna (heltidsanställda, ja) att tränare med fler hästar än en i samma lopp, kommer in till domarrummet, för en intervju. De ställer frågor om loppscenario och hur hästarna tränat. Skulle de sedan vara missnöjda med hur loppet blir kört, utifrån vad tränaren sagt innan loppet, åker denne på kraftiga böter.

Det är så man skyddar spelarna. Det är så man kommer åt stallkörningar, det är så man har bevis om det mot förmodan skulle ske. Det är också så man kommer undan problemen med att tränare har fler hästar i loppen. För självklart ska Stefan Melander, Peter Untersteiner eller Timo Nurmos kunna ha fler än en häst i loppet, det är deras och hästägarnas rättighet. Så länge de tävlar i loppen. Och det är domarnas uppgift att se till så att så är fallet.

Kan man göra karriär som heltidsanställd domare vill jag tro att man tar sitt jobb på yttersta allvar. Jag säger inte att det inte görs nu, men man kanske väljer att ta det där ytterligare steget. Att ta det där obekväma beslutet. För att man har rutin, för att man har sin yrkesheder. Och för att man vill föra sporten framåt.

Krya på er!

En olycka kommer sällan ensam. Under loppet av mindre än en vecka rapporterade Travronden om tre relativt allvarliga olyckor. Caroline Holm frontalkrockade med bil, Kima Frenning fick häst över sig i samband med tävling i Australien och tränare Henry Svensson skadade sig under Bergsåkers tävlingar i lördags. Travronden vill önska god bättring till alla tre.

DENNIS ENGELBO

ANNONS


Så jobbar Travronden med journalistik

Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor på vår information och att vara på plats där det händer. Vi följer de Pressetiska reglerna och vår nyhetsjournalistik ska präglas av trovärdighet och opartiskhet.