Ledare: "Frågan skulle kunna klyva travlandet i två halvor"

Det var med brukshästen, kallblodet, som den svenska hästkapplöpningen en gång i tiden började, redan på 1800-talet. Bönderna körde i kapp med sina hästar, till och från kyrkan på söndagarna, eller som ett nöje och en prestigemätning ute på dåtidens starkare isar.

Det här djuret hade då i hundratals år varit viktigt i hushållen. Dels som en vän, dels som en nödvändig grundbult i familjernas möjlighet till att ordna egen försörjning och överlevnad.

Kallbloden har allt sedan dess alltid haft en stark relation till människan, där parterna på något sätt har fostrat varandra.

Många stjärnor har sina rötter bland kallblod

Under travsportens tillväxt genom 1900-talet och ända fram till nutiden, har kallbloden tillmätts stor betydelse.

En stor del av travets största kusk- och tränarstjärnor i Sverige, har haft sina rötter bland kallblod, och förklarat sina framgångar med just den bakgrunden; Stig H Johansson, Örjan Kihlström, Jim Frick, Olle Goop, Torbjörn Jansson, klanen Nordin, nutidens bröderna Djuse… alla har de vittnat om betydelsen av tidiga lärdomar genom att köra ”krångliga kallblod” redan under sina barn- och ungdomsår.

Dessutom kan man inte bortse från att Sveriges mest folkkära travhäst genom alla tider (ursäkta Legolas och Ina Scot) faktiskt varit ett kallblod; den fantastiske Järvsöfaks.

Betyder mycket för B-tränarkåren

Man behöver också ta med sig sportens utbredda omsorg om, och oro för, det minskande B-tränarskrået, det vill säga de små amatörerna. Av dessa är det en betydande andel som helt enkelt har ett eller två kära kallblod hemma på gården, som man lever tillsammans med – och ibland även skickar ut i tävling.

Kallblodens betydelse för en riklig och livskraftig B-tränarkår ska inte underskattas.

Ren fakta just i dag, är att 17 procent av alla travhästar i träning i Sverige är kallblod. Och 11 procent av ST:s prispengar läggs på kallblodslopp. Båda de här procentsiffrorna har ökat under de senaste åren.

Det ropas på förändringar

Men med allt det sagt; Visst finns det i dagsläget anledning att ifrågasätta en del saker med kallblodstävlandet inom det svenska travet.
Många gör det. Släkten Kolgjini vevar, Johan Untersteiner tvekar, till och med Jörgen Westholm vacklar i sitt stöd för kallbloden. Det ropas på förändringar, nerdragningar – eller i alla fall ordentliga utredningar om villkoren för kallblodstävlandet.

• Hur är det med säkerheten? Är dagens kallblod generellt alltför opålitliga? Det finns en märkbar överrepresentation av kallblod i statistiken över olyckor orsakade av oregerliga hästar. 
• Är det rimligt eller inte att utvecklingen av prispengar de senaste åren har gått snabbare framåt inom kallblods- än varmblodssporten?
• Är det sunt att två stall (Öystein Tjomsland och Jan-Olov Persson) är så kolossalt dominanta, och tar en så förkrossande stor del av priskakan? …plus då att en rejäl bit av prispengarna i svenska kallblodslopp hamnar i norska fickor.
• Hur sköts kallblodsaveln? Förändras rasen? Hur? Åt vilket håll? Vad gör det med hästarna?
• Finns det en jävsituation inom ST? Har en oproportionerlig del av beslutsförfattarna inom Svensk Travsport en egen bakgrund, eller nutida ägarintressen, inom kallblodssporten?

Den uppblossande debatten är komplicerad för den svenska travsporten. Intern polarisering av den här typen kan riva upp djupa sår inne i familjen.

Delvis är det ett geografiskt kluvet ärende. Människor från landets södra halva, och med mindre mängd av självupplevd kallblodserfarenhet, har ofta svårare att på samma sätt dela den genuina kärleken för den här speciella rasen. Det kan också vara en generationsfråga. Utan historik och nedärvd vana vid denna typ av hästar, kan nya tiders travmänniskor eventuellt tänkas känna mindre respekt för kallblod.

Vems sida står du på?

I värsta fall kan en sådan här spricka riskera att klyva travlandet i två halvor, i en uppdelning som kan påminna om segregation och främlingsfientlighet bland människor. 

För eller emot – på vems sida står du?

Öppen konfrontation, strikta villkor och ultimativa krav kring kallbloden bör i mesta möjliga mån undvikas. I stället behöver ST anstränga sig för att hitta fram till brett förankrade proportioner; Att sprida kunskap, upprätta resonemang, minska klyftor och skapa utrymme för samförstånd och medlingslösningar mellan varmblods- och kallblodsaktiva.

I slutänden är det ändå svårt att se en svensk travsport utan kallblod. Det vore ett näst intill otänkbart scenario. Men även tvivlen och angreppen är en form av nederlag eller misslyckande. Utvecklingen och tävlandet med kallblodsrasen behöver ses över, utifrån de frågetecken som för tillfället framförs. Och detta helst i så opartiska och breda sammanslutningar som möjligt.

Kanske behöver avelsinriktningen korrigeras? Vagnar och annan utrustning modifieras? Propositioner ändras? Årskalendern göras om? Sådant får en djupare genomlysning ge vägledning om.