Ledare:

"Travet behöver ett gemensamt internationellt regelverk"

Den dopingdömde travtränaren Fabrice Souloy benådas i Frankrike, och får börja träna och tävla igen. Omedelbart fyller hästägare stallet åt honom. Ett 70-tal hästar är redan på plats. Här i Skandinavien, däremot, kvarstår avstängningen och svartlistningen av Souloy. Förbudet mot all form av samröre med den bevisat medvetne fuskaren kvarstår.

Dessa rakt motsatta beslut i det kontroversiella ärendet, blottar en avgrundsdjup spricka mellan Europas ledande travnationer, Frankrike och Sverige. Det blottlägger skillnaden i kultur, moral, värdegrunder, organisation och lagstiftning. Det visar att det fortfarande – på vissa områden – är enormt avstånd mellan Skandinavien och Mellaneuropa.

Dels som länder. Dels som travnationer.

Det illustrerar också – än en gång – att travet är en av världens sämsta idrotter vad avser internationell samordning, och synkning av regler, mästerskap etcetera etcetera, över gränser.

Grundproblemet i just det här fallet, är att fransk travsport lyder under civilrättsliga lagar och förordningar, medan den svenska och skandinaviska travsporten, i första rummet, är suverän inom sina egna organisationer, och konstruerar sina egna regelverk och bestämmelser, utan inblandning från det samhälleliga rättsväsendet.

Det franska inrikesministeriet går på de civila domar man själva beslutat och verkställt runt Souloy – men struntar däremot fullständigt i vad några nordiska travförbund eventuellt säger eller inte säger om saken. Le Trot, det franska travförbundet, kan (eller vill) heller inte göra något åt saken. De har bara att böja sig, rätta in sig i ledet – och släppa in Souloy i värmen igen.

Och att få tag i hästägare som inte alls bryr sig om Souloys historik som medveten fuskare och omild hästhanterare, utan är beredda att placera sina hästar i hans omvårdnad, är uppenbarligen inga som helst problem.

Vi står näsa mot en näsa med en total kulturell motsättning.

För de flesta personer med svensk värdegrund i blodet och i vardagen, är det svårt att ta till sig det här.

Souloy dömdes alltså 2016 till tio års avstängning för avsiktliga dopningsbrott, med bland annat ämnet kobolt. I Skandinavien gäller avstängningarna alltjämt – enligt Sveriges, Finland, Norges, och Danmarks travorganisationer – fram till september 2026.

Men i Frankrike är han benådad, bland annat för att Souloys släkting, Phillippe Billard, som tog över stora delar av Souloys hästar i samband med dopingdomen, påstås ha skött sig exemplariskt i sin verksamhet sedan dess.

Från svensk utsiktspunkt förefaller det mycket tveksamt – för att inte säga obegripligt – att Souloys straff kan avbrytas efter mindre än halva tiden, i synnerhet utifrån att någon annan än han själv har uppfört sig gott sedan dess.

Låt oss tills vidare hoppas att de nordiska travförbundens beslut i alla fall håller här uppe hos oss, och inte utsätts för civilrättsliga prövningar, påtryckningar eller kontraorder från vare sig Frankrike, EU eller respektive eget land.

Souloy-sprickan visar också hur oerhört svag UET – den europeiska travunionen – i praktiken är.

Den här affären skulle aldrig ha kunnat uppstå inom exempelvis fotbollen, eller friidrotten, eller i stort sett vilken annan idrott som helst. Där har de internationella organen synkat verksamheterna, så att regler, dopningsdomar, avstängningar med mera är internationellt vattentäta, och gäller överallt.

Men UET är inget förbund i egentlig bemärkelse, med beslutande mandat – utan bara ett rådgivande diskussionsforum, och därmed också ett tämligen tandlöst sådant.

Det travet som sport – för sin utveckling och för sin trovärdighet – skulle behöva, är ett gemensamt internationellt regelverk, dit alla de stora travnationerna bekänner sig, och där de också konkret inordnar sig under de gemensamma stadgarna.

Här borde man reglera allt: Sportsligt regelverk, antidopningsbestämmelser, drivningsärenden, avelshantering, bestraffningar, internationell storloppskalender, rättighetsfrågor, gemensamma spelpotter med mera.

I spetsen skulle Frankrike, USA och Sverige behöva gå. Därefter Italien, Australien, Kanada och de övriga nordiska länderna. I och med det, skulle sen också resten, av mindre travländer, följa efter.

Problemet är steg ett: Att ena Frankrike och Sverige. Redan där är det tvärstopp.

Det bevisas mycket tydligt, inte minst av det stinkande fallet Souloy.