Ledare: "Vi kan inte blunda för saker vi inte är nöjda med"

Att hästen är av kött och blod blir kanske mer påtagligt än någonsin en sådan gång som när Untilwemeetagain segnar ner på Åbytravet. Hela Travsverige känner med kretsen kring hästen – och klumpen lägger sig i magen.

Men vi måste vara ärliga med att sådana här saker sker. I sändningen av V75 Direkt på TV4 den 10 oktober sade programledaren någonting som åtminstone fick mig att reagera starkt. Citerat ordagrant: "Det är någonting som händer, inte varje år, inte vartannat heller, men ibland på landets travbanor".

Informationen som ges till TV4-tittarna är inget annat än direkt felaktig. Om det beror på okunskap eller att man vill förmildra omständigheterna till en tv-publik som inte är inne i travsporten, låter jag vara osagt. Men det är så långt ifrån sanningen man kan komma.

De senaste 20 åren har i snitt 4,5 hästar dött varje år på våra svenska travbanor i samband med tävling. Huvudorsaken, nämligen i över hälften av fallen, har varit akut cirkulationsvikt eller akuta lungblödningar. År 2017 dog så många som tio hästar. Att då fara med osanning i det kanske största skyltfönstret travet har är inte annat än djupt beklagligt.

Visst kan man tro att det många gånger är bättre att skarva på sanningen, eller undanhålla den, i stället för att möta problematiken. Men det gynnar aldrig sporten i längden. I ett råare, mer kritiskt och snabbare samhällsklimat som dagens (mycket på grund av sociala medier), är det kanske viktigare än någonsin att faktiskt vara helt transparenta, med både gott och ont. Det är så man vinner folks respekt, det är så man inger förtroende.

Kanske är det så att Svensk Travsport inte är tydliga nog när uppseendeväckande saker händer? Ingenstans på ST:s hemsida går det att finna någon information om vad som hände med Untilwemeetagain. Ingenstans på Svensk Travsports hemsida får man reda på anledningen varför de tidigare dödsstörtade (ST:s egna benämning) hästarna faktiskt dött. I stället väljer man att sätta in det i sina pärmar och låter informationen bli dammig i ett skåp. Den transparens som är så viktig finns inte. Och därmed har man misslyckats, i min bok.

Vi måste kunna stå bakom vår sport, vi måste med tydlighet visa att vi har ett berättigande gentemot samhället. Då måste vi också kunna prata om sådant som vi inom sporten inte är nöjda med. Och vad som görs för att förbättra de sakerna, framåt.

I Sverige görs cirka 90 000 starter per år och vi har i ett snitt på 4,5 hästar som dör i samband med tävling per år. I Frankrike görs runt 150 000 starter per år, där ligger snittet de senaste tio åren på 7,4 döda hästar per år. I Australien är siffrorna från perioden 2000-2014 drygt 130 000 starter och i snitt 2,7 döda hästar. USA har ingen samlad information från alla dess stater. Men detta är siffror som sätter kontext på Sveriges dödstal.

Det är inte vanligt med dödsstörtningar på travbanor, oavsett land. Och plötslig död kan uppkomma såväl vid vila som vid ansträngning. Det är fruktansvärt när det händer, det är hjärtskärande att tänka tanken att inte få lasta sin häst från tävlingarna, att inte få leda in hästen i sin box, att inte kunna ta på kärleken längre. Men som travet ser ut i dag är det verklighet för några personer och hästar per år. Precis som det är verklighet även på humansidan för personer man trodde var fullt friska. Men det finns ingen anledning att blunda för det. Då kommer kritiken av sporten bara bli större.

Rättelse: I en tidigare version stod det att citatet skedde i Vinnare V75, vilket var felaktigt. Programmet det gällde var V75 Direkt.