Bäste Anders, för två år sedan uttalade du dig i Travronden:

”Med nuvarande utveckling kommer det sista travloppet i Sverige att köras år 2053.”

Med den utvecklingstakt vi nu ser måste vi tyvärr konstatera att ”tryckfelsnisse” var framme – årtalet är snarare 2035.

Svensk Travsport är i kris och har varit det de senaste sju åren.

En styrelses främsta uppgift är att vara proaktiv, inte reaktiv. Det gäller även Svensk Travsport. Man måste lyssna på ägare och intressenter med verkliga behov. När vi sågs för ungefär ett år sedan nämnde jag att jag redan 2008 skrev ett brev till ST där jag bifogade en modell för hur varmblodsaveln riskerade att utvecklas. Svaret jag fick var att det inte stämde. Inga åtgärder vidtogs.

I dag vet vi att min prognos inte bara besannades – verkligheten blev ännu mer negativ. Detta trots att staten under de senaste sju åren bidragit med miljardbelopp i skattelättnader.

Styrelsens och ledningens största historiska problem är att man inte kontinuerligt analyserat och gjort konsekvensanalyser. Vilket medfört att logiska beslut inte har fattats utan många beslut har blivit fattade på populistiska och politiska grunder.

Vem äger sporten – egentligen?

De verkliga ägarna och viktigaste intressenterna är:

• Hästägare
• Uppfödare
• Tränare

Alla andra är i grunden leverantörer. Och vi är tacksamma varje sekund för vår finansiella motor: ATG.

Men verkligheten för hästägarna är brutal. För 20 år sedan kunde man täcka 45 procent av kostnaden för att ha häst i träning. I dag ligger det på 10–12 procent.

Uppfödarna – de som bokstavligen föder sporten – har en allt svårare verklighet. Verksamheten kräver stora investeringar och långsiktigt engagemang. Nya aktörer behöver investera mångmiljonbelopp för att kunna bli en aktör. Kostnaden för att ta fram en 1,5-åring till auktion är i dag 250.000 kronor, eller mer vid val av de dyraste hingstarna. Samtidigt visar auktionsresultaten varför uppfödningen minskar dramatiskt.

Det behövs positiva åtgärder, inte fler begränsningar. Regler som motverkar svensk uppfödning är kontraproduktiva. Vi borde stimulera kvalitetsuppfödning och genetisk bredd.

Om rekryteringen av nya och fler hästägare inte sker och då särskilt till de tränare som bedriver näring, stagnerar sportens utveckling och går ned i en ond spiral.

Publikbortfall, elitisering och utländskt övertag

Sportens publiktapp försvårar rekryteringen ytterligare. Travet har blivit en rikemanssport. Det kanske tydligaste exemplet är en tysk profil som nu har nära 400 hästar i svensk träning.

Många svenska hästägare tittar nu mot Frankrike och USA, där både ekonomin och strukturen är mer hästägarvänlig. Förbunden där visar medvetenhet och respekt för vem sporten föds och ägs av och vem den finns till för.

Vad vill vi egentligen?

ST:s resurser är begränsade. Därför är det avgörande hur medlen fördelas – ska pengarna gå till:

• Hästägare? Så de kan stanna kvar i sporten och gynna uppfödningen.
• Administration? Så att vi kan göra som vi alltid har gjort manuellt.
• Banor? Investera i banor så att de blir mer attraktiva.
• Regionalpolitik? Låta kommunpolitiker ropa hela landet skall leva.
• Andra sporter? Såsom ridsport, ishockey etc.

Tränarnas villkor – en tickande bomb

Professionella tränare, särskilt yngre utan egen gård, lever på marginalen. Resor är en av de största kostnadsposterna – och en miljömässig belastning. Att resa 60 mil för att starta två hästar som slutar med “matlappar” är inte hållbart. Tävlingsprogrammet måste utformas med geografisk hänsyn – där hästägare och deras hästar finns och tränas.

Detta är inte bara en ekonomisk nödvändighet, utan en fråga om hästvälfärd, miljö och trovärdighet.

Tävlingsprogrammets utformning är kärnan i lösningen. För att vända utvecklingen krävs realistiska, modiga beslut. Jag har dammat av min modell från 2008, nu uppdaterad med dagens data. Den bygger på svenskregistrerade varmblod, och visar fyra scenarier (bifogade i PDF):

1. Strutsen – styrelsen gör ingenting (Laissez-faire politik).
2. Katastrofen – uppfödare lämnar, exporten ökar.
3. Drömmen – nuvarande strategi, där fallet accepteras men bromsas.
4. Det sannolika – det faktiska läget vi ser i dag med statistisk analys som grund.

Modellen ställs med glädje till förfogande om man vill ha ett arbetsredskap i styrelse och ledning.

Notera: Utvecklingen fram till 2029 är redan förutbestämd av betäcknings- och registreringsvolymerna fram till 2025. Nettoimporten har upphört. Exporten ökar. Den sannolika prognosen pekar på att vi kommer ha 2.100 (26%) färre startande hästar 2030, och 3.500 (44%) färre 2035.

Fakta 2024 (enligt ST:s årsrapport)

• 10 645 startande hästar
• 9 095 varmblod
• 85–90 % av basen är svenskfödd
• Kallblodsaveln i fritt fall – riskerar bli en rent regional sport utan inflöde från Norge

Framtiden

Svensk travsport står inför ett vägskäl.

Det är dags att lägga undan de mjuka orden och fatta beslut baserade på hårda fakta – och blicka framåt.

ATG står inför stora utmaningar och ett eventuellt intäktsbortfall när antalet hästar minskar och förhoppningarna enbart knyts till spel på onsdagar och lördagar.

Vi producerar nu hälften så många hästar som 2008.

Det är dags att:

• Ställa administrationens kostnader mot pengar till sportens kärna
• Ställa antalet anställda och banor mot antalet hästar nu och i framtiden
• Anlita en statistiker/aktuarie för att analysera demografin och dess möjligheter
• Fundera över utvidgade unghästsatsningar och dess positiva effekter
• Regionalisera sporten för ekonomin, hållbarhetens, klimatets och välfärdens skull
• Göra om vissa banors uppdrag – från tävlingshållplatser till rekryteringsarenor

Anders – upploppsklockan ringer

Tiden är knapp. Många prioriteringar behöver ses över. Själv har jag påbörjat avvecklingen av min uppfödning och mitt hästägande. År 2027 ska allt vara avslutat (och därmed ett hundratal mindre starthästar och sjuhundra starter när man kommer in på 2030-talet.).

Jag önskar dig, styrelsen och Ert ledningsteam mod, klarhet och lycka till.