Insändare: "Modellen med att sprida ut prispengar fungerar inte"

Det är förståeligt och viktigt att du som många andra värnar om våra småbanor och vardagstravet. Men om vi ska vara ärliga visar utvecklingen de senaste 20 åren att modellen med att sprida ut prispengar inte fungerar.

Mer pengar till bredden har inte vänt utvecklingen

Trots att en majoritet av de senaste årens ökade prismedel lagts på vardagstravet har antalet B-tränare mer än halverats sedan 2000. Antalet hästar kopplade till B-licenser har sjunkit i samma takt – samtidigt som startmöjligheterna per häst faktiskt ökat med över 30 procent.

Att fortsätta fylla på med pengar i samma modell förändrar inte verkligheten. Även om den reella kostnaden att äga travhäst har ökat de senaste 25 åren har den ökade konkurrensen från en generellt allt mer skickligare A-tränare – kombinerat med en generellt modernare livsstil i samhället – minst lika stor påverkan.

Småbanorna behöver inte högre prispengar för att fylla sina lopp

Statistik visar att fälten på mindre banor ofta består av samma typ av hästar och att startfrekvensen inte ökar för att förstapriset är 40.000 kronor i stället för 25.000. Däremot blir konkurrensen skev när proffstränare med toppstall åker ut för att hämta ”lätta pengar” på landsorten. Det missgynnar framför allt amatörerna, men också den mindre proffstränaren.

Resurser måste ge effekt

Att koncentrera mer pengar till Solvalla, Åby, Jägersro och Bergsåker innebär inte att landsorten dör. Tvärtom skapar det större incitament för hästägare över hela landet att satsa på bättre hästar. En sport som lockar kapital på elitnivå smittar av sig nedåt.

Att Francesco Zet startar i Rättvik är ett trevligt undantag, men sporten kan inte bygga på nostalgiska minnen från enskilda framträdanden. Publiken vill se de bästa möta de bästa, inte utspridda uppvisningar där toppekipagen möter halvfulla vardagslopp.

Demokrati är bra så länge den inte bidrar till stagnation

Förslaget att behålla dagens modell i alla led låter inkluderande, men i praktiken har det lett till att resurserna urvattnas. Travet behöver spets för att locka investerare, hästägare och spelare. En röst per häst kan låta orättvist, men att låta de små- och medelstora banorna bestämma över majoriteten av A-tränarna och deras hästägares framtid är minst sagt snedvridet.

Travsporten måste våga prioritera

Om vi vill ha en framtid med både bredd och elit, måste resurserna fördelas utifrån var de gör mest nytta: i de stora spelformerna som också står för en övervägande majoritet av nettospelintäkterna, som sedermera blir till prismedel för sporten. Att fortsätta sprida brett och tunt har nu prövats under lång tid – och misslyckats. Om vi vill ha en levande sport om 10–20 år krävs modiga beslut.

Svensk Travsport kan inte längre prioritera vardag och bredd på bekostnad av den breda toppen. Utan en stark elit – samlad på våra fyra stora banor – finns snart varken hästägare, tränare eller uppfödare kvar.

Bredden ÄR och kommer alltid vara viktig, men utan spetsen dör sakta hela trädet.

Travsverige måste börja inse att sporten hålls tillbaka – inte av brist på idéer, utan av en styrelse som i åratal styrt med järngrepp och motverkat verklig utveckling. Att Maria Croon nyligen fick lämna förändrar ingenting så länge samma agenda fortsätter genom nya marionetter.

– Lutfi Kolgjini