Joakim Svensson:

"Nu börjar vi om – fast ingenting har ändrats"

Det har nu gått ett halvår sedan vi fick det första bekräftade coronafallet i Sverige och enligt uppgifter från Folkhälsomyndigheten finns det i dag över 18 miljoner bekräftade fall i världen.

Det är en hisnande utveckling som få kunde ana vid årsskiftet. Konsekvenserna och följderna av det elakartade viruset har varit svåra och delvis plågsamma. Många människor har förlorat jobbet, andra har mist livet och tusentals och åter tusentals har tvingats genomlida alla möjliga helveteskval under månaderna som gått medan andra – än så länge – har klarat sig tämligen förskonade igenom krisen första våg. Travsporten, som hittade ett sätt att göra om banorna till strikta arbetsplatser, tillhör dem.

Tyvärr finns det, enligt flera källor, tecken som tyder på att den värsta faran inte är över. Vill det sig illa kanske vi bara är i början på någonting som vi får lära oss att leva med. En slags skademinimering och riskhantering som väntar alltså.

– När det här kom såg många det som ett 100-meterslopp, men nu börjar vi förstå att det här är ett maratonlopp. Inte bara för Sverige, utan för hela världen. Det kommer pågå under lång tid. Vi måste lära oss att leva med det här viruset, sade Johan von Schreeb, professor i global katastrofmedicin, i ”Aktuellt”.

Lyckligtvis har människan begåvats med en skicklighet att överleva och anpassa sig efter ständigt föränderliga förutsättningar. Genom såväl samhälls- som travhistorien finns ett otal exempel på det.

För några finns spanska sjukan i minnet, för andra svininfluensan.

Samtidigt har det blivit uppenbart för de flesta att det inte går att hålla fabriker, nödvändiga arbetsplatser och delar av samhället nedstängt. Inte om vi ska klara oss någorlunda intakta och förskonade från mer allvarliga ekonomiska konsekvenser. I något läge behöver samhällsmaskineriet börja snurra snabbare igen. Hur avlägset det än känns efter semestern.

För oss som lever mitt i allt detta handlar det om att respektera de riktlinjer och direktiv som utfärdas. Sverige har – trots en och annan strandbild – en tradition av att vara duktiga på det. Kan vi hålla fast vid den? Hur gärna eller ogärna vi än vill behöver vi hjälpas åt med att hålla nere smittspridningen och vidta snabba åtgärder om de börjar skena iväg. Det är ingen avundsvärd balansgång som pågår i Sverige och världen just nu.

Runt om bubblar det att av oro, frustration och på slutet också vilda protester. Det finns en gräns för vad människor är beredda att svälja och acceptera, men i takt med att arbetslösheten stiger, plånböcker blir tunnare och skuldnotan växer ökar också risken för att den tysta majoriteten slutar stötta myndigheternas åtgärdsinitiativ. Inte minst om de förefaller, eller ens upplevs, vara orättvisa.

Mer än en ledande idrottsledare har frågat sig: Varför får köpcentrum eller badstränder fylls med folk när travbanornas enorma publikytor och fotbollsarenornas jättelika läktare gapar tomma?

Kultur- och idrottsminister – för övrigt en märklig kombinationsroll – Amanda Lind har ett och annat att leva upp till. Planerna som hittills presenterats är tunnsådda och många klubbar, och banor, närmar sig ruinens brant. Det är en oviss tid.

Inom travsporten har också trycket på ST:s och sportens ledning tilltagit i takt med att fler och fler av sommartravets banor ekat tomma. Arbetsplatsprincipen var bevingad när beslutet fattades. Hur länge består det? Saknaden av levande trav hos den alltjämt tynande travpubliken går (nästan) att ta på. Det är inte särskilt svårt att förstå varför frustrationen kryper fram och emellanåt exploderar. ”Vanligtvis” brukar ju Lindesberg, Årjäng, Axevalla och andra pittoreska sommarbanor krylla och myllra med folk så här års. Och på Travronden diskuteras hur vi ska förmedla den härliga känslan av att följa världens bästa sport.

Men inte i år.

Den travmänniska som i-n-t-e saknar detta är inte född.

Jag har är inte rätt person att bedöma vilken åtgärd som krävs eller vad som är nästa steg för att bända coronans käftar. Det är inte heller just min primära uppgift. Som journalist handlar det snarare om att ifrågasätta och söka svar samt presentera (läs publicera) vad vi kommer fram till på ett begripligt och lättförståeligt vis. Vi behöver klara att översätta, sortera och sammanfatta skeenden, scenarier och diskussioner så att andra, helst alla, förstår och på så sätt bidra till en sannfärdig(are) folkbildning. Det finns att göra i dag.

Tack vare att du, och andra, läser Travronden kan vi fortsätta med vårt viktiga arbete även igenom denna olustigt besvärande tid.

Sprid gärna ordet.